Av: | Kunskapsbloggen

| Kunskapsbloggen — Tue, 15 Feb 2011 09:02:54 +0000

[...] pratade jag sommaren 2009 med Leif Alsheimer, som tyvärr gick bort i somras, om just bildning. Intervjun finns här på bloggen och här finns hans lista med litteraturtips för den [...]

Av: Leif Alsheimer

Leif Alsheimer — Tue, 07 Jul 2009 14:38:12 +0000

Biggles menar i sitt inlägg att det är att leka med ord att försöka att dra en skiljelinje mellan bildning och utbildning. Jag kan utan vidare hålla med om att definitionsexercis många gånger är meningslös, men i fallet bildning och utbildning tycker jag att det är befogat, eftersom det vi har fått en allt mer ensidig inriktning på utbildning, som är ett slags kompetensträning, ju högre upp man kommer i utbildningssystemet. Varje yrkesutbildning har sin egen effektiva mekanism för att beröva studenterna deras självkänsla och förmåga att tänka och resonera kritiskt på egen hand. De oönskade effekterna kommer av att utbildningar är ensidigt koncentrerade på yrkesteknisk kompetens och att alltför lite tid ägnas åt att utveckla och fördjupa studenternas humanistiska livshållning, deras vilja att värna det mänskliga i varje läge och förmåga att vara en god samhällsmedborgare. En yrkesutbildning måste med nödvändighet omfatta även detta eller med andra ord: bildning.
Kompetens, i bestämda avseenden, skiljer i grunden inte människan från floran och faunan. Växter är kompetenta omvandlare av ljus till energi, bakterier producerar kemikalier etc. Människan har utvecklat sin förmåga ytterligare genom att träna sig i konsten att lösa problem sådana de är ställda. Det är detta senare som såväl utbildning som yrkesverksamhet går ut på (en läkare i klinisk tjänst är ålagd att behandla sina patienter i enlighet med vad vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet påbjuder). Bildning handlar om något annat, nämligen om att besitta den kringkunskap som gör det möjligt att ifrågasätta hur problemen är ställda och att ha förmågan utmana problemställningarna och formulera om dem.
Att vandra en bildningsväg är en individuell process, en metod, som förhoppningsvis leder till ökad och bättre självinsikt hos en människa och vidgar hennes kapacitet att se sammanhang med hjälp hennes förmåga att söka, associera, jämföra, analysera, pröva, ifrågasätta, syntetisera och värdera. Det senare – bildning – är livsviktig om vi inte skall få ett samhälle som enbart består av välutbildade, som kan allt om något väldigt begränsat, och därutöver vet väldigt lite eller inget alls. Nobelpristagaren Doris Lessing kallar dessa välutbildade, snävt inriktade personer för tekniskt kompetenta barbarer. Bildade yrkesmän har med all sannolikhet andra perspektiv, utöver det snävt professionella, och en viktig förmåga att kombinera sin expertis med andra perspektiv, som kan lämna mer betydelsefulla bidrag såväl till samhällets välbefinnande som sådant och till att vässa den egna professionen.
Vådan av en ohämmad, enkelspårig yrkesträning med vidhäftande perspektivlöshet har formulerats träffsäkert av samhällsfilosofen Lewis Mumford. I essän The Fulfilment of Man skriver han, att livet är i fara när tillvaron är ”governed by specialists, who know too little of what lies outside their province to be able to know enough about what takes place within it: unbalanced men who have made a madness out of their method.”
Låt mig anföra några exempel. I majnumret 2007 av Armed Forces Journal ställer en amerikansk officer, i artikeln A Failure in Generalship, frågan hur det kan komma sig att världen tekniskt sett mest avancerade krigsmakt – dem amerikanska – drabbas av tillkortakommanden (utifrån uppdraget; jag tar inte här ställning i den etiska frågan), såsom de i Vietnam och Irak. Hans svar i den långa artikeln är att det beror på att den amerikanska generalstabskåren saknar bildning. Det är först när den välutbildade, spetskompetente officeren kan kombinera sin kompetens med bildning som man ur specialistsynpunkt förmår att använda sin spetskompetens på ett optimalt och adekvat sätt.
”Det krävs”, för att citera historikern Arne Jarrick, ”teknisk kunskap för att bygga en bro. Det krävs teknisk kunskap för att bomba sönder en bro. Men det krävs annan vetenskap för att förstå varför man bombade sönder bron och hur man ska rädda samhällen som har blivit utsatta för det.” Och, kan man tillägga, för att förhindra att broar sprängs.
Advokaten Ola Wiklund och straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud tog i SvD (24/3 respektive 8/4 2005) upp den påfallande bristen på intresse och respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens grundläggande spelregler, d.v.s. de avgörande grundbultar som skiljer ”the West from the rest”.
Wiklund drar slutsatsen att juridiska regler är otillräckliga för att förhindra maktmissbruk och kränkningar av mänskliga rättigheter i kristider. Reglerna ”förlorar helt enkelt sin betydelse eftersom känslan av ansvar för reglernas och rättigheternas upprätthållande inte delas av politiker och ämbetsmän”, skriver Wiklund. Han ställer sig tveksam till om vi ”har domare med den karaktär och moraliska resning som krävs för att hålla emot när politikerna kräver att ändamålen skall helga medlen.”
Leijonhufvud efterlyser en bättre juristkultur, och konstaterar: ”Kännetecknet på en god jurist är inte att hon eller han kan alla lagar. Inte ens att kunna konsten att ta reda på vad som gäller – med den juridiska metod som är det centrala i universitetsutbildningen i juridik. En god jurist är en jurist som har förstått och tagit till sig de principer som är förutsättningen för en rättsstat.”
Hur har vi hamnat i detta letargiska tillstånd – där intresset för och kunskapen om samhällets grundläggande värden blir allt svagare och där vi riskerar att allvarligt misslyckas med att överföra en rimlig grad av civilisatorisk kompetens till den yngre generationen i en tid då insikt och medborgerligt engagemang är nödvändigare än någonsin – och vad kan göras för att häva det?
En anledning är att humaniora, som en gång i tiden inspirerade och förankrade allt annat, under de senaste trettio åren har utsatts för en utdragen kvävningsprocess på alla utbildningsnivåer. Samtidigt har det som humaniora står för – de övergripande frågorna om mänsklig erfarenhet och visdom, om samman¬hangsskapande – sällan eller aldrig haft större betydelse eller mer relevans än i dag.
Humaniora handlar om livet, om erfarenheten av att vara människa. Humaniora berättar om människans villkor och hur vi kan förbättra dem. Humaniora visar oss hela spännvidden av mänsklighetens problem och möjligheter, bjuder långa historiska perspektiv – ibland närmast evighetsperspektiv – och gör oss därigenom mer medvetna om det som har varit, ökar vår vaksamhet inför det som sker i nuet och stärker vår beredskap inför framtiden.
Utan de insikter som humaniora kan förmedla är även den mest avancerade yrkestekniska kompetens torftig och ande¬fattig. Försedd endast med en sådan förmår ingen greppa livet och verklighetens komplexitet och omfattning. De inbyggda skygglapparna döljer både världen och värden. Den ensidiga specialiseringen utarmar tankens mångfald, hindrar utvecklingen av fantasi och föreställningsförmåga. Den skapar en blind fläck för de stora livsfrågorna och sammanhangen och undergräver en reflekterande livshållning som annars kunde berika varje aspekt av livet. Den utarmar samhället på mänskliga värden och gör kunskap till ett kommersiellt projekt i stället för ett upplysningsprojekt. Den bidrar till en intellektuell nyfattigdom genom att avskärma studenterna från världen och driva in dem i ett intellektuellt celibat. Den kunskapens och empatins verktygslåda, som skulle kunna vara rikligt försedd när studierna är avslutade, töms på intellektuella och emotionella universalverktyg till förmån för en enda, endimensionell instrumentell skruvnyckel avpassad uteslutande för en sorts mutter, som dessutom inom kort kommer att försvinna från marknaden och ersättas av en ny – som skruvnyckeln inte passar till.
De värden som humaniora förkroppsligar är centrala och vitala för varje människa, för alla universitetsdiscipliner, för varje yrke och för ett civiliserat samhälle. De motverkar den förödande kombinationen av värdenihilism och teknokrati. De svarar för demokratins och rättsstatens näring: fria och självständiga människor som kan tänka själva och som har sammanhang klara för sig.
Men i stället för att ta fasta på detta instrumentaliserar vi utbildningarna alltmer, med intellektuell och emotionell åderlåtning av studenterna – och senare yrkesutövare – som följd. Inser vi inte vådan av detta – och förstår distinktionen mellan utbildning och bildning och handlar därefter snarast – kommer utbildningsväsendet att i allt större utsträckning producera – ja, så heter det ju numera – ”tekniskt kompetenta barbarer”, specialister som kan allt inom en snäv disciplin – men som inte vet vad empati och humanism är eller förstår betydelsen av dessa överordnade värden för ett civiliserat och värdigt samhälle.
Ger vi upp bildningsambitionen får vi med Bengt Kristensson Ugglas ord ”den nya flexibla europamedborgaren”, som är ”en människa som kapat alla band med det förflutna, en människa utan minne men också i avsaknad av en framtid formad av egna övertygelser. Det är en människa utan moral, utan ansvar och förmåga att artikulera ett trovärdigt löfte. Eftersom förändringstrycket primärt är externt och det gäller att vara flexibel kan man inte utveckla ett personligt förhållande till kunskapen. Den diskontinuerliga karaktären hos den nya livsberättelsen präglas av oupphörliga avbrott, vilket leder till en fragmentisering som i längden tenderar att destabilisera och omöjliggöra varje bildningsprocess.”
Den stora uppgiften i dag är att återinföra bildning som en betydande beståndsdel i utbildningsväsendet och att kombinera den med utbildning, på ett sådant sätt att nödvändiga kunskaper integreras med den livsprocess som kallas personlighets- eller karaktärsdanande, där kunskapen får mening för individen, där denne förses med en intellektuell och emotionell verktygslåda som tillhandahåller redskap för tolkning, analys och syntes. Med andra ord: förutsättningar för att kunna leva ett innehållsrikt och värdigt liv, att utvecklas som subjekt i sin egen rätt, att ansvarsfullt kunna bidra till bevarandet och utvecklandet av medborgardemokratin och rättsstaten.
Misslyckas vi med detta får vi den nye, medelmåttige, anpasslige, fantasilöse, men flexible ”europamedborgaren”. Och då sätts det bortre parentestecknet för det unika undantagstillstånd i tid och rum som Europa har varit som idé och praktik.

Av: Ellen Albertsdóttir

Ellen Albertsdóttir — Mon, 06 Jul 2009 12:48:30 +0000

Hej Biggles! Ordboksdefinitionen håller med dig, vilket jag också utvecklar i ett nytt inlägg. Vad Alsheimer menade, som jag tolkar det, var att universitetsutbidningarna behöver breddas, och att anställningsbarhet ersatt den bildningsambition som tidigare funnits. Detta kan man givetvis tycka vad man vill om.

Av: Kunskapsbloggen » Blog Archive » Kunskapsbloggen syns!

Kunskapsbloggen » Blog Archive » Kunskapsbloggen syns! — Mon, 06 Jul 2009 12:45:21 +0000

[...] som bildning, utbildning och allmänbildning. “Biggles”, som kommenterat inlägget om bildning, menar att det Leif Alsheimer ser som bildning – konsten att tänka själv bland annat – i själva [...]

Av: Biggles

Biggles — Fri, 03 Jul 2009 18:36:53 +0000

Det Alsheimer beskriver som karakteristiskt för bildning (konsten att tänka själv och gå från något obekant till något bekant, samt ge nya perspektiv) ingår och har alltid ingått i en god utbildning. I normalt svenskt språkbruk innebär bildning något annat, nämligen att ha goda allmänna kunskaper på många områden, särskilt de humanistiska. Låt oss sluta leka med ord och i stället diskutera det som är viktigt: kvalitén på utbildningen.

Av: VA-bloggen · NE kunskapsbloggar

VA-bloggen · NE kunskapsbloggar — Thu, 02 Jul 2009 20:26:55 +0000