Sport, sport, sport. Vart man sig i TV-tablåerna vänder är det något sportsligt som händer. TV-sporten inskränker sig inte längre till de på våra breddgrader som ”stora” betraktade sporterna som fotboll, handboll, ishockey och skidor. Där finns också ”udda” sporter representerade – här hänger det förstås på vilka kanaler man betalar för – som cricket, curling, snooker och sumobrottning.

Fotboll foto: ISTOCK

Så långt är allt väl, och de sportintresserade – undertecknad hör definitivt dit – är bara att gratulera. Det är ju gott och väl att i alla fall något intresse är välförsett i kanalutbudet! Vad som i många sportsändningar är mindre bra är kommentatorerna. Vad som också är mindre lyckat är att tidningar och böcker – i synnerhet de senare – har så lite att erbjuda den som är intresserad av lite mer djuplodande information och kunskap om olika sporter.

Kunnande i botten
Med det inledningsvis sagda ska inte vara sagt att undertecknad vet bättre. Tvärtom. Den enda sport jag med någon liten framgång varit aktiv i är basket där jag under några korta år spelade i dåvarande högsta divisionen i klubben Oliv. När jag ser på basket på TV (livesport är som bekant något helt annat och mycket bättre) – en dåligt företrädd sport på de flesta europeiska TV-kanaler – kan jag därför med någon auktoritet uttala mig om det som händer på och vid sidan av planen.

I övrigt är jag mer eller mindre utlämnad till TV-kommentatorernas och – i förekommande fall – deras bisittares låtanden och tyckanden. Jag vill gärna betona UTLÄMNAD i sammanhanget. När någon (eller båda) av de nämnda guiderna sviker är det ju jag, den fåkunniga, som sitter där med min långa näsa och tvättade hals.

Inga namn på svikarna här. Flera av dem har just pensionerats eller är på väg ut ur rutan för att lämna plats för en ny och, förhoppningsvis, annorlunda och bättre bildad generation av sportkommentatorer. Det man kan hoppas på är att vad dessa har är först och främst en sak: gedigna egna erfarenheter på toppnivå av den sport de talar om. På andra livets områden är vi för det allra mesta omgivna av erfarna och välutbildade personer som talar för sina varor. Men inte när det gäller sport på TV. Där får man ibland vara glad om den som kommenterar simsport är simkunnig och att den som uppträder som expert på skidsport i alla fall vet hur man vallar ett par skidor. Dessa kommentatorer känns bäst igen på att de, när de ska intervjua någon, alltid inleder med ett fånleende: Hur känns det?

En kunnig kommentator med en riktig expert vid sin sida är ett team som har förmågan att skapa intresse för vilken sport som helst hos den okunniga eller rentav ointresserade samtidigt som de lyckas hålla de kunniga informerade. I sammanhanget tänker jag på namn som Elisabet Gustafson (curling), Magdalena Forsberg (skidskytte), Janne Gunnarsson (tennis), Peter Häggström (friidrott) och Glenn Strömberg (fotboll). Allra mest tänker jag på – mer om dem nedan – Roberto Vacchi och Anders Adamsson. Snacka om tandempar! Vad de gjort och gör för cykelsporten här i landet är värt en bragdmedalj. Till ovanstående bör denna trio från TV-sportens ungdom läggas: Bengt Grive (bordtennis), Torsten von Wachenfeldt (ridsport) och Göran Zachrisson (golf).

Sportfånar
Som bekant är det inte bara våra vanligaste TV-kanaler som är proppfulla med sport. Dagstidningarna är minst lika sportstinna. Men måste det mesta av det som skrivs i sportväg kännas så oengagerat, så repetitivt, så förutsägbart, så mallat, så klyschigt, så…? Att läsa om en match man sett på TV känns för det mesta helt meningslöst eftersom där huvudsakligen står vad man redan vet och att läsa om en match man skulle ha velat se ger ytterst sällan känslan av att man missat något.

Att det sedan ska vara så svårt för svenska journalister och experter att ta steget från kommentatorsbåset på TV eller från tidningens laptop och breda ut sig i en bok! Jo, ett och annat i bokväg har väl kommit genom åren, men vad har det varit annat än hyllningsskrifter, hagiografier eller hafsverk? Ja, det lite djupare och analytiskt tänkta och skrivna kostar mycket mer tid och kraft än det tar att snacka en match eller att skriva ett referat från någon tävling, men den som inte mäktar med mer än det visar med all tydlighet att kunskaperna inte sitter djupare. Den som i dag på svensk botten letar efter något både välskrivet och fullödigt om sport hittar det framför allt hos vetenskapligt skolade skribenter. Här får det räcka med att hänvisa till Idrottsforum. Har det inte stått där har det inte hänt!

Trots priser och utmärkelser i alla de möjliga sammanhang saknar Sverige ett pris för bästa idrottsbok. Anledningen är enkel: det kommer ut alldeles för få böcker i genren för att det ska finnas några bra titlar att nominera. Den som letar efter ett sådant pris tar sig lämpligen till Storbritannien. Sedan 1989 delar företaget William Hill ut Sport Book of the Year Award. Till det nomineras varje höst ett tiotal böcker och fem av dem placeras på en finallista. 2008, vid prisets 20-årsjubileum, gick priset till Marcus Trescothick för biografin Coming Back to Me. En tidigare vinnare av det priset känd för svenska läsare är Nick Hornby med Fever Pitch (1992).

Det lite märkliga i sammanhanget när det gäller bristen på svenska idrottsböcker är att sporten ju bjuder på så många intressanta ingredienser för en författare. Det vet P.O. Enquist, ett svenskt undantag i sammanhanget. Före honom visste storheter som Bertolt Brecht. Han skrev mycket om boxning, något som efter honom litterära tungviktare som Hemingway, Mailer, Oates och Simenon också gjort. En aktuell bok om löpning är den i nobelsammanhang omtalade japanen Haruki Murakamis What I Talk About When I Talk About Running (2008). En äldre bok som talar om samma sak är britten Alan Sillitoes Långdistanslöparens ensamhet (1962). Det finns uppenbarligen en hel del att lära av och lära ut om sport även för den sköna litteraturen. En annan sportkunnig brittisk författare är Martin Amis, som skrivit om tennis.

Cykelsemester
Årets upplaga av Tour de France startar i Monaco 4 juli och 350 mil och tre veckor senare går det som vanligt i mål i Paris. Det är vad jag vet och fortsatt tänker veta om årets upplaga av ”Touren”. Under mer än tio år med början 1996 satt jag som klistrad framför teven för att följa varje etapp av detta mastodontlopp på cykel. Att mitt intresse inleddes 1996 var säkert Bjarne Riis förtjänst. Finns det inga svenskar att heja på – internationell sport handlar som bekant väldigt mycket om nationalism – så får man ta det näst bästa.

Ett annat skäl att jag drogs med i loppets såväl tät, som klunga och svans var Eurosports båda kommentatorer, de ovan nämnda Vacchi och Adamsson. Detta cyklande tandempar har en förmåga som få andra att få tittarna att hänga kvar vid TV-apparaten oavsett vad som inte händer. När det gäller just långlopp som Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España händer det, i alla fall utslaget över den tid och det antal mil loppen tillryggalägger, väldigt lite per kilometer. Men det bekommer Vacchi, som sitter där bakom på tandemen och trampar, och Adamsson, som sitt där fram och håller örnkoll på läget, föga. På något förunderligt sätt och med hjälp av ett på båda händer gediget kunnande om cykelsporten lyckades de i alla fall hålla mig kvar vid Tour de France fram till och med 2007. Men där tog det stopp. Det berodde inte på kommentatorerna utan på det faktum att dopningen helt höll på att ta över loppet. Hur kul är det i längden att sitta och titta på ett gäng fuskare?!

Något liknande hände den brittiska journalisten Jeremy Whittle. Han började skriva om Tour de France redan 1993. Det gjorde han i olika kapaciteter, bl.a. som utgivare av tidskriften Procycling. Förra året utkom han med boken Bad Blood: The Secret Life of Tour de France – för övrigt förra året med bland de fem finalisterna till det brittiska sportlitteraturpriset – där vi får följa författaren under de 15 år han på mycket nära håll följde ”Touren”. Boken formar sig från ett okritiskt följande av loppet till en, genom det han såg av hur i synnerhet EPO-dopningen alltmer kom att ta över loppet, mycket kritisk hållning till hela Tour-cirkusen. På så vis är Whittles bok en dubbel resa i ”Tourens” spår och den är skildrad på ett mycket ingående sätt både språkligt och till vad som händer under själv loppet.

Den som tänker följa årets Tour de France rekommenderas att gärna läsa Whittles bok. Man kan nöja sig med att läsa tiotalet sidor per dag i den för att gå i mål samtidigt med ”Touren”. Det skulle vara intressant att få veta vilken inställning till Tour de France som den läsningen kan ge.

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Se alla inlägg av Ellen Albertsdóttir
Skicka ett meddelande