Miljöhistoria på tapeten
Nu är det dags för den första världskongressen i miljöhistoria. Den hålls i Köpenhamn och Malmö i dagarna fem (4-8) augusti och kommer att samla omkring 600 deltagare från hela världen. Att kongressen hålls i Öresundsområdet ser ut som en tanke i dessa miljömedvetna tider. Sverige har miljön högt upp på agendan under sitt ordförandeskap i EU och om fyra månader är det dags för det stora och för miljön i världen mycket avgörande klimatmötet i FN:s regi i Köpenhamn (7-18 december) som ska komma med förslag på ett avtal som ska kunna ersätta Kyotoprotokollet från 2005.
NE.se fick en pratstund med Per Eliasson, själv miljöhistoriker och den som hållit i trådarna inför konferens avslutningsdag på Orkanen i Malmö. Vi började med att fråga vad det är för kul med att ägna sig åt miljöhistoria.
- Om man utgår från miljö och miljöfrågor så är miljöhistoria ett sätt att lägga ett längre perspektiv på den miljö och de miljöproblem vi känner till i dag för att förstå dem på ett annat sätt än det gängse. Ta energifrågorna som ett exempel. Lägger man ett längre perspektiv på dem än bara 50 eller 100 år så ser man direkt att den tid i mänsklighetens historia som vi nu lever i är helt exceptionell. Jag skulle vilja kalla den för ett undantagstillstånd. På så vis kan man använda miljöhistorien för att angripa miljöproblemen. Betraktar man i stället miljön som historiker kan man säga att vi ger nya förklaringsmöjligheter och visar på andra orsaksfaktorer till varför miljön, i stort och smått, ser ut som den gör i dag. Miljöhistoria är också att sätt att komma in på konkreta förutsättningar för historien. Det finns många olika sätt att se på naturen och att förhålla oss till den, men sist och slutligen är vi alltid beroende av våra möjligheter att utnyttja och använda oss av naturen för vår överlevnad. Hur det kan göras kan vi lära oss av från historien.
Vad kan vi då lära oss av miljöhistorien för framtiden?
- Det enda vi har att tillgå när vi ska förhålla oss till framtiden är kunskaper om det som redan hänt. Det är i det förflutna vi hämtar lärdomarna om hur vi ska agera i framtiden.
Kan du ge något exempel på det?
- I Sverige satte en diskussion om försurningen i gång på 1960-talet. Det var den stora väckarklockan för miljöfrågor här i landet. Det var då man upptäckte att svavelhaltig olja som eldas omvandlas till svaveloxid som så småningom faller ned som svavelsyrlighet med regnet och orsakar en massa skador på både natur och kultur. Det försurningslarm som kom 1967 byggde vidare på att vi inte visste speciellt mycket om dessa samband i naturen och att vi därför måste vara väldigt försiktiga.
När kom den svenska miljöhistoriska forskningen igång på allvar?
- Det var redan på 1960-talet och de var även internationellt sett en föregångare på området. Den som startade den forskningen var dåvarande professorn i historia i Lund Birgitta Odén som startade ett projekt som hette natur och samhälle. I det såg man miljöfrågor som en politikfråga. Det handlade om konflikter om naturresursutnyttjandet. Under 1980-talet växte en annan miljöhistorisk inriktning fram i Umeå runt professor Sverker Sörlin. Den handlade mycket om idéhistoria och natursyn. Om läget i dag kan man väl att det finns en breddning i svensk miljöhistoria.
Vad hoppas då Per Eliasson ska komma ut från den förestående första världskongressen i miljöhistoria?
- För det första kommer det att ge ämnet än annan geografisk bredd än tidigare. För det andra tror jag att det samarbete vid har och har haft inför kongressen med universiteten i Roskilde och Köpenhamn kommer att kunna ligga till grund för ett miljöhistoriskt nätverk kring Öresund som kommer att kunna starta en gemensam forskning i ämnet miljöhistoria i framtiden. Jag hoppas även att kongressen ska ta ett beslut om att skapa en världsorganisation för miljöhistoria.
Externa länkar: Program för WCEH och Malmö högskola
Lämna en kommentar!