Litterärt decennieskifte
På Boklördag i kulturdelen av Dagens Nyheter (22 augusti) publicerar sju yngre svenska författare ett intresseväckande manifest för ett nytt litterärt decennium. Dessa sju unga menar att den unga svenska prosan satts på undantag, att den drivits allt längre ut i en periferi. Denna utveckling vill de sju ändra på och de har inte mindre än tio förslag till hur det skulle kunna göras. De tio förslagen innehåller samtidigt ett antal löften från de sju på sådant som de, i konsekvens med deras utvecklingsförslag, absolut inte kommer att göra framöver. Vad sägs om följande sju löften från de sju:
att aldrig skriva böcker om unga shoppande kvinnor i storstadsmiljö eller om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor
att inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livshistorier
att aldrig förpacka några osorterade texter i pappkartong
att aldrig publicera våra egna eller andras dagböcker
att aldrig belasta våra texter med några fyndigt charmerande språklekar
att aldrig kalla en debattbok för roman
att aldrig ägna oss åt sensationsmakeri eller attacker på faktiska, namngivna personer
Det är säkert många som känner sig hårt och svårt träffade av såväl dessa löften som deras positiva motsidor: att göra 2010-talet till ett berättandets decennium. Vem kliver på det tåget?
Arne Järtelius
Jag ser inte problemet. Är det inte två olika forum, den litteratur de tar avstånd från, och den litteratur de eftersträvar? Jag har t.ex. aldrig läst något verk av någon av de författarna de tar upp, men jag har även inte läst den litteratur de tar avstånd från. Istället har jag hittat böcker ”lite utanför”, i ett annat forum. Den litteratur de eftersträvar finns, och vet man var man ska leta, i vilket forum, finner man förvånansvärt mycket. Och om de vill förändra, varför inriktar de sig inte på bokförlags fokus på att böcker ska sälja? Istället fokuserar de inåt, mot det forum de tillhör, och inom vilket man ej hittar den litteratur de tar avstånd från. Det enda man finner då är andra människor som håller med dem, och sedan sitter dessa människor på sidan om och pratar om hur dåligt ”det där andra” är. Sedan får man inte glömma att det handlar om smak. Jag har ingenting emot att man publicerar sin dagbok, det kan vara av yttersta intresse (även i samhällsdebatter: det privata är politik). Jag har ingenting emot att man experimenterar med språk, det utvecklar språket, och man riskerar inte att fastna i gamla vanor. Ärligt talat påminner deras manifest om elitism, där deras smak är den ”rätta” och det nya är ”skräp”. Detta i sig är intressant, då någon debatt kring smak, kring varför skräplitteratur är skräplitteratur och varför fin litteratur är fin litteratur, inte finns än så länge. Detta kan mycket väl vara startskottet på en sådan debatt, vilket glädjer mig mycket då jag grubblat på begreppet ”smak” väldigt länge.
SjälvsvåDLigt borde det väl vara?
no7 är väl redan körd iom manifestet? Ergo ett sämre skämt som gick alltför långt?
Lämna en kommentar!
Etiketter
Kategorier
NE på Facebook
gästbloggare
Skribenter
Senaste kommentarer
Blogroll