Att Dagens Nyheter alltmer börjar likna likaledes Bonnierägda monopolbolaget Svensk Filmindustris (SF) förlängda arm – puh! lång mening! – är ekonomiskt sett säkert bara logiskt. Men när det gäller DN:s sätt att promota SF-distribuerade Quentin Tarantinos senaste film Inglourious Basterds har man passerat alla tänkbara gränser för det pressetiskt och textreklamigt acceptabla. Här har alla klädsamma fikonlöv kastats all världens väg. Gränserna mellan text och reklam har upphört att existera. Nu verkar det inte vara något annat än den nakna ekonomin som räknas. Efter att sedan filmfestivalen i Cannes vid olika tillfällen uppmärksammat Tarantinos nya film slog DN helgen före premiären bottenrekordet. På två helsidor fick läsarna av okänd anledning veta vilka Tarantinos favoritställen i Stockholm är och på en tredje helsida gick man igenom Tarantinos musikval i sina filmer. Who cares?

Filmen då? Hur är Inglourious Basterds? Medan DN:s och SvD:s kritiker tyckte sig se ett intressant stycke film var Sydsvenskans recensent helt avståndstagande: ”Uddlöst ultravåld av tråkig Tarantino”.
Själv ställer jag mig, till min egen överraskning, på de förras sida. Jag kan kanske tycka att Tarantino tar ut svängarna i våldsscenerna lite för mycket – något som delar den publik jag såg filmen med i stället tyckte var hejdlöst roligt – men samtidigt kan man säga att när det gäller det våld som Hitlertidens nazister begick saknade alla både mänskliga och omänskliga gränser. När det gäller flera av Tarantinos tidigare filmer har ju deras kanske främsta kännetecken varit att vara så extrem som möjligt för att den vägen öppna ögonen på sin publik.

Tarantino har flera intressanta poänger med sin film. En poäng, sammanfattad av tidskriften Film Comment (4/2009) med att Inglourious Basterds är ”The war movie to end all war movies”, är att med sin film har Tarantino tagit udden av allt vad våldsexcesshyllande krigsfilmer heter. En annan poäng handlar om synen på tyskarna i allt vad filmer om andra världskriget heter. Där går såväl nazitidens som dagens efter andra världskriget uppvuxna tyska generationer omkring med, som Tarantinofilmens slutscen visar, ett outplånligt och evigt stigmatiserande hakkors – fullt i klass med nazisternas judestjärna – ristat i pannan. En tredje poäng är den självreflexion över filmmediet som han erbjuder. Själv har Tarantino sagt att han med sin film vill visa att ”biografen besegrar nazisterna”; detta dock med det underförstådda tillägget att det endast är de amerikanska biograferna som kan skilja mellan ont och gott. Tro´t den som vill!

Arne Järtelius

Länkar till NE.se: Svensk Filmindustri, Quentin Tarantino, nazism

Se alla inlägg av Arne Järtelius
Skicka ett meddelande