Svensk filmsjuka
Om filmen Män som hatar kvinnor tycker jag inte. Inte alls, faktiskt. Nej, jag har inte läst boken (eller de båda andra böckerna i trilogin heller, för den delen). Nej, jag såg inte filmen på biograf – film ÄR bäst på bio – utan på video tillsammans med 18-årig dotter som kan sin Larsson och som har Lisbet Salander som sin husgud. (Det senare sagt eftersom jag menar att filmsällskapet spelar en roll för hur man ser och tar emot en film.)
Vad jag inte tycker om med Män som hatar kvinnor (MSHK) är (1) transportsjukan, (2) närbildsepidemin och (3) gestalningsvakuumet och (4) filmslutsnojan.
Om tycker jag med Män som hatar kvinnor det som är välgjort och genomarbetat – hur hemska skildringarna än må vara – som ungdomarnas påhopp på Salander vid Slussen i Stockholm, våldtäktsscenerna – som, håll i er nu, gärna hade fått vara både längre och närgångnare (läs: Antichrist) för att riktigt gnugga in hur vidriga sexuella övergrepp är – och som scenerna mellan Nyqvists och Taubes karaktärer och hatutfallen från Noomi Rapaces karaktär – de känns äkta till skillnad mot det mesta övriga i filmen (Lena Endres och Ewa Frölings rollfigurer är ju bara hemska).
Men tillbaka till det som överväger i filmen: det dåliga. (1) Transportsjukan – ett känt fenomen inom svensk film – är att steg-för-steg-för-steg följa hur olika personer tar sig från en punkt till nästa. Ett tragikomsikt lågvattenmärke på det i svensk filmhistoria är En vandring i solen (1978). I MSHK används det väldigt mycket tid för att visa hur någon förflyttar sig. Vi ska vara glada att de inte går till fots till Vilhelmina, men allt bilåkande där uppe i det snöklädda norr (varför är det så gott som alltid snö i norr på svensk film?) är inte ett dugg roligare. (2) Jag har inte det minsta emot närbilder. Tvärtom. Men ska det närbildas så ska det ha något syfte. Inte som i MSHK vara ett uttryck för att man inte vet var man ska placera kameran. (3) Allra sämst i MSHK är den monumentala oförmågan hos regissören (Niels Arden Oplev) att gestalta. Orsakerna till det (det ansågs kanske inte tillräckligt kommersiellt) är ovidkommande. Som det nu är har filmen – Salanderfiguren undantagen med ett nödrop tack vare en intressant skådespelerska – blivit den plattaste och händelsestyrdaste (☺) på mången god dag. Låt det gärna hända saker, men låt oss på vägen i alla fall få en antydan till känsla vad det betyder för och hur det påverkar de inblandade personerna (sådant löser man som sagt inte med dessa eviga närbilder). (4) Slutet på MSHK är bara too mucho. Jag kan mycket väl tänka mig att boken har ett innehåll som motsvarar filmens slut, men på film blir det bara hemskt alltifrån det att Kalle Blomqvists jeep tuffar fram i någon australisk öken till the bitter sobbing end. Det brukar talas nedsättande om sockrade Hollywoodslut. Då har dom inte sett sirapsslutet från Film i Väst (en av MSHK:s producenter).
Paolo Roberto visar Kalle Blomqvist hur man slåss.
Snart, premiär 18 september, är det dags för del två i trilogin, Flickan som lekte med elden. Den tänker jag se på biograf på premiären. Utan något sällskap. Vi ses kanske!
Länkar till NE.se: Stieg Larsson, Michael Nyqvist, Sven-Bertil Taube, Ewa Fröling, Lena Endre, Noomi Rapace
