Läs- och skrivkunnighet
Är det en konst eller en pedagogisk skicklighet att lära barn läsa och skriva, eller är det både och? Om det anses vara en konst – hur kan då blivande eller verksamma lärare tillägna sig den konsten? Om det är en pedagogisk skicklighet – på vilket sätt och i vilket sammanhang lär man sig detta?
Oavsett hur vi ser på denna fråga kan vi enas om att en demokrati behöver en läs- och skrivkunnig befolkning. Under flera år har statistik visat på att alltför många elever lämnar grundskolan, och även gymnasieskolan utan att ha den skriftspråkliga kompetens som krävs för att ta aktiv del i samällsinformation, för att klara ett arbete eller för att njuta av att kunna läsa skönlitterära texter.
Lärares kompetens i att säkerställa skriftspråklighet hos alla elever har således stor betydelse. Frågan vi kan ställa oss är hur de får denna kompetens och om läs- och skrivarbetet har förankrats i aktuell forskning. Ingår kompetens i att lära barn läsa och skriva i lärarutbildningen och i så fall utifrån vilket perspektiv? Teorier om läs- och skrivprocessen vilka är förankrade i forskning, såväl som praktiskt arbete med läs- och skrivundervisning borde vara själklara komponenter i lärarutbildningen. Den verksamhetsförlagda utbildningen har genom åren minskat till förmån för akademiska och teoretiska studier. Är det möjligt att kombinera dessa områden på ett mer effektiv sätt? Vilka garantier har vi att den verksamhet jag placeras i har en god kompetens på läs- och skrivområdet eller det lärosäte jag väljer för min lärarutbildning? Eftersom många elever inte når läs- och skrivmålen kan frågan ställas om det behövs mer fortbildning för lärare. Är det endast lärare som arbetar med yngre barns läs- och skrivlärande som behöver denna kompetens kan man också fråga sig. Om kompetens saknas i högre skolår, vilka konsekvenser får detta för de elever där läs- och skrivsvårigheterna visar sig senare. Ett inte alldeles ovanligt scenario.
Kompetens på läs- och skrivområdet innebär att ha en god teoretisk kunskap samt pedagogisk skicklighet. Är det tillräckligt med lärarutbildningen eller behövs också regelbunden fortbildning? En lärarutbildning som saknar relevant praxis om läs- och skrivundervisning räcker inte långt. Om det visar sig att läraren behöver utveckla sin kompetens på detta område i syfte att säkerställa allas rätt till skriftspråklighet, vem tar då ansvaret?
När vi lärare saknar en gedigen kompetens på detta område, ökar risken att vi ‘köper’ ideér om snabba lösningar. Som lärare måste jag ha en kompetens som håller så att jag vet hur svenska språket är uppbyggt, att jag förstår vilken komponenter som ingår i läs- och skrivprocessen, att jag arbetar med att både säkerställa avkodning och innehållsförståelse, att jag kan följa varje elevs läs- och skrivutveckling. Utöver detta måste jag veta vad som ska göras för att stödja elever som befinner sig i riskzonen att få läs- och skrivsvårigheter. Jag måste även inse att det kan bli svårigheter på grund av min undervisning, mitt metodval och sist men inte minst, att jag kanske saknar relevant kompetens. Det metakognitiva perspektivet – medvetenhet om vad jag kan och kunna reflektera över vad jag behöver lära mig – är således lika viktigt för läraren som för eleven. Frågan om vem som ansvarar för att läraren har relevant kompetens behöver kanske utredas och besvaras!
Ann-Katrin Swärd, universitetslektor
Lämna en kommentar!