Kunskap åt folket – men hur?
Jag började blogga om vetenskap för nästan exakt fyra och ett halvt år sedan, något halvår in på min doktorandutbildning. Det har lett till en massa roliga populärvetenskapsrelaterade uppdrag – nu närmast till en debattpanel på Bokmässan där rubrikens fråga ska vridas och vändas på, och till det här gästblogginlägget som jag tänkte ska handla om lämpliga startpunkter för att sprida kunskap utan att göra det alltför svårt för sig. Och om varför jag tycker bloggen, och nätet i allmänhet, är ett bra verktyg för kunskapsförmedling
Historieberättande är viktigt. När man berättar om något som folk tycker är kul (eller spännande) lyssnar de automatiskt. Tro nu inte att jag menar att man måste hacka upp vetenskap i små söndertrivialiserade bitar för att nå ut, snarare tvärtom: ju mer underhållande man är, desto svårare material verkar man komma undan med innan folk ger upp och slutar lyssna. Vill man få med den tunga teorin hjälper det att vara lite kreativ och listig. Ett av mina favoritexempel: Hans-Uno Bengtsson förklarar temperatur – med hjälp av 200 smålänningar i ett tält.
Vill man inte vara rolig är det ändå mycket enklare att förmedla kunskap där någon redan lyssnar. Ett möjligt sätt är att använda folks egna intressen som brobyggare till kunskap; genetik går utmärkt att väva in i sportnyheter, pokerspelare torde ha ett stort intresse för sannolikhet, och trefjärdedels år in i ett populärvetenskapligt bokprojekt kan jag meddela att det går utmärkt att väva in biologi, kemi och fysik i matlagning. Men det gäller så klart att göra det bra; om vetenskapen bara blir kuriosa eller exotika utan möjlighet till fördjupning är inte mycket vunnet i termer av kunskapsförmedling.
Det är också lättare och mer givande att ägna sig åt kunskapsförmedling inom ett område som man är extra intresserad av. Många forskare har något intresse eller någon hobby utanför sitt yrke; det är i så fall en resurs som man borde kunna ta tillvara mycket bättre (och samtidigt kan man passa på att ge nidbilden av forskare som vitrockade världsfrånvända savanter en välbehövlig knäck).
Startsträckan för lyckad kommunikation blir kortare om man förmedlar kunskap där folk redan finns. De gamla vanliga medierna – papperstidningar, böcker, radio och TV – har av tradition en stor och trogen publik, men allt oftare ger sig samma konsumenter också ut på nätet (och dess underområden: nättidningar, bloggar, forum, snabba verktyg som Twitter). Det är bra, för som doktorand har jag mycket bättre tillgång till nätet än till massmedierna.
Här på nätet händer dessutom något intressant, eftersom det är så otroligt mycket lättare och snabbare att skicka vidare eller bygga något eget på en länk(ad resurs) som alla kan nå, jämfört med ett pappersurklipp eller TV-/radioinslag. Min morfar tog fotokopior på texter han tyckte var viktiga och skickade dem till sina vänner. Jag skickar länkar på någon minut, eller skriver en bloggpost på någon timme – och får svar på samma tidsskala. Det blir betydligt lättare för de som vill diskutera med mig att komma med frågor och synpunkter medan den ursprungliga frågan är färsk i minnet (dessutom får jag möjlighet att nå folk som jag inte redan känner). Dessutom är informationen jag lägger ut hyfsat lätt att hitta för vem som helst som kan hantera en sökmotor, och lätt att skicka vidare till någon annan.
Att snabbheten ger möjlighet till en kunskapsdialog är en viktig poäng. Det blir ganska trist att vara på den mottagande änden av envägskommunikation. Och får man inte ta del av några reaktioner på sina kunskapsförmedlande försök är det svårare att inse när man har virrat bort sina åhörare – och varför det hände. Bloggkommentarer är till exempel otroligt värdefulla: följdfrågor på luddiga förklaringar visar hur man kan vara tydligare, och en kommentator kan hjälpa en annan med information eller bidra med pusselbitar som man själv saknar.
Kanske har nätet gjort att snuttifieringen ökat, som arga röster ofta hävdar, men samtidigt ger digitala format helt andra möjligheter att förmedla information i olika lager: via hyperlänkar och automatiska tillbakalänkar, inbäddade videor et cetera. Man kan göra den tunga informationen lätt nåbar utan att för den delen störa läsflödet. Twitterformatet med sina 140 tecken ger tillräckligt med plats för sammanfattning och en länk – mer behövs egentligen inte för grundläggande kommunikation.
På nätet blir källkritik viktig(are) och svårare än med begränsade trögändrade medier som tidningar, böcker, radio och TV, där bara ett fåtal har möjlighet och pengar nog att nå ut och det är lättare att veta vem som är avsändaren. Det är en annan sak jag gillar med bloggen; man har utrymme nog att inte bara bidra med fakta, utan också redovisa hur och varför man kommer fram till sina slutsatser – var kommer ursprungsuppgifterna från, hur förhåller de sig till sånt man redan vet, och hur man resonerar när man hävdar att något är nytt, viktigt – eller påstår att det är uppåt väggarna fel. En mening i ett massmedium kan nå hundratusen lyssnare, det kan jag nog aldrig komma upp i, men jag kan däremot skriva tusen meningar som når hundra läsare, eller om jag har tur hundra meningar som når tusen läsare. Och på vägen kan jag bidra till ökad förståelse för hur forskare tänker, och hur man kan bära sig åt för att värdera fakta av varierande kvalitet.
Naturligtvis är inte bloggen, eller ens nätet i stort, något slags magisk lösning på kunskapsspridandets problem. Den är ett verktyg bland många. Men den ger betydligt fler möjlighet att delta i kunskapsbyggandet, och den ger nybörjare i kunskapssvängen möjlighet att pröva sig fram till bra sätt att kommunicera utan att insatsen behöver vara jättehög, vare sig i tid eller prestige. Blir det bara halvbra kan man alltid skriva ett inlägg till, och råkade man vara otydlig kan man förklara i kommentarstråden.
Malin Sandström, doktorand vid KTH och bloggare
Hej Malin och läsare av hennes blogg och denna kommentar!
Problemet med källkritik tycker jag du skyndade förbi alldeles för snabbt. Inte är det övertygande att det skulle finnas plats i bloggar för att redovisa källan. Frågan är väl om källkritiken som sådan har den plats, eller hur den skall få den roll, i vår Internet-värld, som den visserligen aldrig har fullt intagit i sammhällsdebatt och vetenskaplig och kvasivetenskaplig diskussion.
Vi har en variant av tron att ”bara det är tryckt så är det sant” när man nu ofta – inte minst skolelelever bringas att tro att det finns på Internet är fakta. Ett rykte, en vinklad uppgift och ett viktigt utelämnande flyger snabbt från sajt till sajt och blir därmed upphöjd till sanning (en ny version av ‘consensus’-definitionen på sanning och omdöme).
Jag tror inte att mediet är faran, men om källkritiken tar stryk måste man åtminstone diskutera hur man kan rädda den från sophögen. Tycker inte du det? Är allt bra med vår källkritiska färdighet och beredskap?
Mai Palmberg
Afrikaforskare och skrivare
Hej Mai!
Jag tycker att det så gott som alltid finns problem med källkritik, även om problemen varierar i natur beroende på vilket medium man har sina fakta i. Jag saknar väldigt ofta källuppgifter i tryckta medier, bland annat för att fakta åldras och för att åsikter kan vara delade även där fakta står fast. (Just nu åldras etablerade sanningar snabbt när det gäller t ex biologi och genetik, men föråldrade fakta kan dyka upp även i områden som historia där vad som är etablerad och vedertagen sanning ändras med tolkningar gjorda i takt med övriga tidsandan – en insikt som jag tackar mina bloggande arkeologkollegor för, jag fick definitivt inte lära mig det i skolan). Jämför vi förekomsten av källuppgifter i alla icke skönlitterära böcker, magasin och tidningar med förekomsten av källuppgifter i alla bloggar och på all webbsidor tror jag inte det ser så olika ut.
Det är på källuppgiftsområdet som jag tycker bloggen, och hypertext över huvud taget, har mycket att erbjuda. Länkar stör läsflödet väldigt lite och är lätta att lägga in, folk är sannolikt betydligt vanare vid länkar än vid fotnoter, och så kan man med digitala källor ta sig direkt till ursprunget och undersöka en viss uppgift, istället för att behöva trava iväg till biblioteket och gräva i hyllorna. Dessutom är det ganska lätt att via länkstrukturen undersöka var en uppgift kom ifrån från början – även om rykten sprids snabbt på internet så är det lättare att hitta var de kommer ifrån och om de ändrats utefter vägen (jämfört med t ex mun-mot-mun-spridning av rykten).
Förmågan att tänka kritiskt går knappast att ersätta med verktyg, men jag tror att det kommer bli allt lättare och billigare att göra sådana spårningar av uppgifter (verktygen finns redan, men är oftast inte billiga. Man kommer också rätt långt helt gratis med en smula teknisk kunskap om nätet och dess uppbyggnad). Och skoleleverna är jag inte särskilt bekymrad över med tanke på hur teknikmogna och internetvana många av dem är, med många års erfarenhet av anonyma nätforum, webbidor etc – jag är faktiskt mer bekymrad för deras föräldrageneration.
Eller, rättare sagt: jag är inte mer bekymrad för skoleleverna idag än för tjugo år sedan. Problemet uppstår när man accepterar att elever använder en enda källa för en uppgift, oavsett vilken källan är – det lär eleverna en helt sned syn på vad källkritik består i. Att eleverna sedan kanske tar med sig ”bara det är tryckt är det sant” ut på nätet, i formen ”bara det ser snyggt ut är det sant”… det är inte ett problem som kommer med internet, utan ett problem som beror på bristande metodik. Med tanke på hur mycket lättare och billigare det blivit att ge ut tryckt material bör man snarare lära eleverna att inte lita på någon enskild källa alls förrän de har verifierat den mot någon annan.
Lämna en kommentar!
Etiketter
Kategorier
NE på Facebook
Louise Ridell
Skribenter
Senaste kommentarer
Blogroll