Jag tycker att det så gott som alltid finns problem med källkritik, även om problemen varierar i natur beroende på vilket medium man har sina fakta i. Jag saknar väldigt ofta källuppgifter i tryckta medier, bland annat för att fakta åldras och för att åsikter kan vara delade även där fakta står fast. (Just nu åldras etablerade sanningar snabbt när det gäller t ex biologi och genetik, men föråldrade fakta kan dyka upp även i områden som historia där vad som är etablerad och vedertagen sanning ändras med tolkningar gjorda i takt med övriga tidsandan – en insikt som jag tackar mina bloggande arkeologkollegor för, jag fick definitivt inte lära mig det i skolan). Jämför vi förekomsten av källuppgifter i alla icke skönlitterära böcker, magasin och tidningar med förekomsten av källuppgifter i alla bloggar och på all webbsidor tror jag inte det ser så olika ut.

Det är på källuppgiftsområdet som jag tycker bloggen, och hypertext över huvud taget, har mycket att erbjuda. Länkar stör läsflödet väldigt lite och är lätta att lägga in, folk är sannolikt betydligt vanare vid länkar än vid fotnoter, och så kan man med digitala källor ta sig direkt till ursprunget och undersöka en viss uppgift, istället för att behöva trava iväg till biblioteket och gräva i hyllorna. Dessutom är det ganska lätt att via länkstrukturen undersöka var en uppgift kom ifrån från början – även om rykten sprids snabbt på internet så är det lättare att hitta var de kommer ifrån och om de ändrats utefter vägen (jämfört med t ex mun-mot-mun-spridning av rykten).

Förmågan att tänka kritiskt går knappast att ersätta med verktyg, men jag tror att det kommer bli allt lättare och billigare att göra sådana spårningar av uppgifter (verktygen finns redan, men är oftast inte billiga. Man kommer också rätt långt helt gratis med en smula teknisk kunskap om nätet och dess uppbyggnad). Och skoleleverna är jag inte särskilt bekymrad över med tanke på hur teknikmogna och internetvana många av dem är, med många års erfarenhet av anonyma nätforum, webbidor etc – jag är faktiskt mer bekymrad för deras föräldrageneration.

Eller, rättare sagt: jag är inte mer bekymrad för skoleleverna idag än för tjugo år sedan. Problemet uppstår när man accepterar att elever använder en enda källa för en uppgift, oavsett vilken källan är – det lär eleverna en helt sned syn på vad källkritik består i. Att eleverna sedan kanske tar med sig ”bara det är tryckt är det sant” ut på nätet, i formen ”bara det ser snyggt ut är det sant”… det är inte ett problem som kommer med internet, utan ett problem som beror på bristande metodik. Med tanke på hur mycket lättare och billigare det blivit att ge ut tryckt material bör man snarare lära eleverna att inte lita på någon enskild källa alls förrän de har verifierat den mot någon annan.

Problemet med källkritik tycker jag du skyndade förbi alldeles för snabbt. Inte är det övertygande att det skulle finnas plats i bloggar för att redovisa källan. Frågan är väl om källkritiken som sådan har den plats, eller hur den skall få den roll, i vår Internet-värld, som den visserligen aldrig har fullt intagit i sammhällsdebatt och vetenskaplig och kvasivetenskaplig diskussion.
Vi har en variant av tron att ”bara det är tryckt så är det sant” när man nu ofta – inte minst skolelelever bringas att tro att det finns på Internet är fakta. Ett rykte, en vinklad uppgift och ett viktigt utelämnande flyger snabbt från sajt till sajt och blir därmed upphöjd till sanning (en ny version av ‘consensus’-definitionen på sanning och omdöme).
Jag tror inte att mediet är faran, men om källkritiken tar stryk måste man åtminstone diskutera hur man kan rädda den från sophögen. Tycker inte du det? Är allt bra med vår källkritiska färdighet och beredskap?

Mai Palmberg
Afrikaforskare och skrivare