Historiesyntes på gång
Det har gått ett halvt sekel sedan vi fick en forskningsmässigt uppdaterad svensk historia. Det betyder att det finns femtio år av forskning ”out there” som i allt väsentligt endast har kommit akademikerna själva till del.
Varför? Därför att vi svenskar länge har varit ett av västvärldens minst historieintresserade folk. Historia för oss har varit ”kungar och krig”, sådant som hände för länge sedan och som inte är av intresse för nutid och framtid. Vi har inte haft behov av att konfrontera vårt förflutna. Framför allt har vi saknat de historiska trauman som det duggar tätt av utomlands. Flertalet europeiska folk har fortfarande svårt att hantera arvet från andra världskriget, men Sverige har inte haft krig sedan 1814. Historien har kunnat lämnas därhän, fri att nyttjas, brukas och missbrukas av vem det vara månde.
Under 1990-talet skedde en successiv förändring. Historia blev populärare. När folkhemmet nedrustades, när främlingsfientligheten växte i flyktingströmmarnas kölvatten, när EU-inträdet satte frågetecken kring nationalstatens fortlevnad – då grydde intresset för det förflutna och dess nutida skuggor. Utvecklingen skedde i både det lilla och det stora, från släktforskning på hobbynivå till kommersiell bokproduktion. Alla aspekter vann inte samma intresse. Andra världskriget, stormaktstiden och medeltiden har dragit till sig betydligt fler nyvaknade entusiaster än exempelvis järnåldern, 1500-talet och 1800-talet.
Men den stora syntesen har låtit vänta på sig. Överhuvudtaget är svenska historiker dåliga på att skriva synteser, det vill säga sammanfattningar av forskning som kan bilda grundval för framtida djupdykningar i frågeställningar och källmaterial.
Att Norstedts förlag nu ger ut de två första banden i ett åttabandsverk om Sveriges historia är därför en händelse som förtjänar att uppmärksammas. Genom att ny forskning görs tillgänglig för en bredare allmänhet reduceras möjligheten för främlingsfientliga partier och andra historieförfalskare att utnyttja det uppkomna tomrummet till att sprida sina egna versioner av historien till en allmänhet som saknar kunskap och redskap att kritisera vad de läser.
Dick Harrison, professor i historia
