Vad står i vägen för integration?
Hur ska den globala migrationens konsekvenser hanteras? I Europas välfärdsstater tycks nu idén om det mångkulturella samhället knaka i fogarna eftersom integrationspolitiken anses ha misslyckats. Man anar en frustation, som också får näring från ett upplevt missnöje bland så kallat vanligt folk. Allt ackompanjerat av ett växande stöd för mer eller mindre öppet främlingsfientliga politiska rörelser. Där en sverigedemokrat kan fantisera om ett rosigt 1950-tal, där alla utom hemmafruarna arbetade och alla talade svenska utan brytning, måste vi som tror att mångfald i grunden är positivt navigera i en avsevärt mindre tillrättalagd verklighet.
Den svenska integrationspolitiken får högt betyg av utomstående betraktare. Sverige intar topplaceringen i Migrant Integration Policy Index – en sammanvägd bedömning av integrationspolitiken förutsättningar i 28 länder. Men rent resultatmässigt går det sämre. Ambitiösa insatser, inte minst inom arbetsmarknadspolitiken, verkar inte kunna förhindra ett utbrett utanförskap bland stora grupper av invandrade. Men varför kan inte klyftorna överbryggas ens där villkoren är gynnsamma? Frågan är hopplös i så måtto att man knappast kan förvänta sig ett enkelt och entydigt svar.
Utan tvekan ligger det ändå mycket i den gamla klyschan om att det är skillnad mellan teori och praktik. Rösträtt i kommunala val skänker inte särskilt mycket upplevt inflytande om min vardag präglas av maktlöshet. Vem ska jag rösta på om jag är övertygad om att jag aldrig kommer att få ett jobb? Var någonstans ska jag engagera mig om jag ändå aldrig kommer att accepteras fullt ut i det svenska samhället? I vägen för integration står den misstro som gynnas av segregation och åtskillnad. Om framtiden innebär allt fler fysiska – och mentala – ”gated comunities” förhindras de vardagliga möten som hjälper oss att se att det är mer som förenar än som skiljer.
Per Strömblad, Institutet för Framtidsstudier
