Vägen till skriftliga omdömen heter hennes bok. Om bedömningar i praktiken var rubriken på hennes föreläsning på lärarutbildningen på Malmö högskola. Ann-Marie Körling heter hon och jag gick nästan pliktskyldigast till hennes föreläsning med förväntningar om mycket prat kring mål, kriterier och bokstavskombinationer som MVG, G och IG. Så lurad jag blev! Hennes föreläsning handlade inte alls om det. Den handlade om förhållningssätt. Lärarens förhållningssätt till det lärande som pågår i klassrummet och till de individer som lär sig (läraren inräknat). Och i sin tur hur läraren ska hjälpa eleverna att se sitt eget lärande.

Ann-Marie visade med konkreta exempel – elevtexter, uppgifter, händelser i klassrummet – på hur man kan göra eleverna medvetna om sitt eget lärande. Framförallt tog jag till mig hur hon lärde sina elever att se vad de kunde istället för att enbart fokusera på vad de inte kunde. Det blir stor skillnad på upplevelsen av att stryka under alla ord man kan i en engelsk text med en färg och de man inte kan med en annan färg jämfört med att bara markera dem man inte kan. I båda fallen framgår det vad man kan och vad man ännu inte kan. Men fokus är helt annorlunda.

Rollen som ”svarsmaskin” ville inte Ann-Marie ha i klassrummet. Det är inte så man uppmuntrar lärande. När en elev frågar Ann-Marie om något får hon tillbaks en fråga istället för ett svar. Det Ann-Marie vill hjälpa eleven med är att lära sig strategier för hur man kan komma fram till ett svar. Ann-Marie uttryckte det som att eleven ska förvalta frågan ända fram till svaret.

I Ann-Maries föreläsning tog hon också upp hur det gäller att hitta den rätta nivån för enskilda elever. Inget lärande sker om det är för svårt och inte heller om det är för lätt. Om en elev blir medveten om vad hon kan och ständigt utvärderar hur lätta/svåra hon tycker att uppgifterna hon gör är, så är det också enklare för både Ann-Marie och eleven att känna av var den så kallade utvecklingszonen finns. Att få se elevernas lappar där de ber Ann-Marie om att hon ska utmana dem med svårare uppgifter var helt fantastiskt. De vill lära sig! De är motiverade och de har tilltro till sin egen förmåga att lära sig svårare saker.

Men lärandet är inte alltid enkelt. Ann-Marie ritade upp en slags inlärningskurva där det fanns höga toppar men också djupa dalar. Och där måste läraren hänga med i denna läro-berg-och-dal-bana. När man som elev är längst ner i dalen och tycker inte att man kan något och är sämst i världen på just det här det är då man behöver bekräftelse och stöd och modeller för att kunna klättra uppåt. Det är inte då man behöver ett IG på ett papper.

Jag inser så här efteråt att jag fokuserade på helt fel ord i rubrikerna på boken och föreläsningen. Det var vägen till bedömningen och hur man gör i praktiken i klassrummet varje dag som var det viktiga. Och då gäller det att börja med sitt förhållningssätt.

Har du inte möjlighet att lyssna på Ann-Maries föreläsningar så kan jag rekommendera hennes blogg.

Jill McCabe

Se alla inlägg av Jill McCabe
Skicka ett meddelande