Alaskaspråket eyak blev en viktig symbol för språkdöden när det förra året försvann med sin sista talare. Fler småspråk är på väg åt det hållet, om hundra år kommer enbart en tiondel av de totalt 6 000 språk som talas globalt finnas kvar, tror lingvisten John McWorther i en uppmärksammad essä i World Affairs.

Men är det något att deppa över? McWorther menar att han som lingvist visst kan ha glädje av de olika språkens vitt skilda grammatiska uppbyggnad, men att deras nytta för andra är begränsad. Alla småspråk måste ju inte talas aktivt, menar han, och är i stället Babels torn-nostalgisk och föreslår ett universellt språk: engelskan. Givetvis väldigt västcentrerat, men själva drömmen om ett universellt språk – som esperanto – är det många som delar.

Vilket språk ska bli det universella språket? Foto: ISTOCK

Många har ändå blivit upprörda över McWorthers essä, och på sin blogg svarar han på den kritiken. Där betonar han också den fråga som han ställer: finns det någon avgörande fördel hos mänskligheten att alla talar olika språk, i stället för att alla skulle tala ett och samma universella språk?

FN-organet UNESCO har även en hemsida särskilt ägnad åt de många språken i riskzonen, UNESCO:s Atlas of the World Languages in Danger. Själv blev jag lite förvånad över att skånska kvalificerat sig, och att det enligt UNESCO talas i Skåne, Halland, Blekinge och på Bornholm i Danmark (!). Jag tror dock inte att jag med min skånska skulle vara särskilt mycket bättre på att göra mig förstådd på Bornholm än vad andra svenskar kan. Institutet för språk och folkminnen har ett intressant klargörande om skånska som eget språk.

Ellen Albertsdóttir

Se alla inlägg av Ellen Albertsdóttir
Skicka ett meddelande