Tankar och reflektioner om skola
Håkan Persson
Jag heter Håkan Persson och de fyra sista åren har jag varit verksam som central utvecklingsledare på Sydskånska gymnasiet. Tidigare har jag, alltsedan 1990, arbetat på gymnasienivå som lärare, med kombinationen Idrott och Biologi.
Intresset för skolutvecklingsfrågor och pedagogiska diskussioner har alltid legat mig varmt om hjärtat. Redan som lärare fortbildade jag mig ytterligare i pedagogik med fokus på alternativ pedagogik (portfoliometodiken) och mentorskap i skolan. De senaste åren har jag kunnat fördjupa mina tankar och reflektioner i mitt arbete som utvecklingsledare i en modern och utvecklingsbenägen gymnasieskola. Jag brinner för skolan som en arena där barn och ungdomar får möjligheter att utveckla det som de har potential till, i sampel med de pedagoger som finns runtomkring.
En skola för livet
Vi föds alla som unika original med en hjärna som är förprogrammerad till inlärning och växande. Det ger sig uttryck i fraser som ”kan själv” där barnets vilja och kraft att lära sig ger kunskaper om barnet själv men även om miljön som barnet verkar i.
Vad sker när barnet kommer till skolan? Från olika miljöer och med olika personlighetsdrag och erfarenheter samlas varje år tusentals barn i skolor, klasser och grupper. Lusten och viljan som inledningsvis finns där att lära, att vilja och kunna själv, avtar allteftersom barnet vandrar uppåt i utbildningsstegen. Vad är det som gör att många elever upplever skolan alltmer hämmande, tråkig och kvävande ju äldre de blir? Varför denna inlärda hjälplöshet som ger sig utryck både hos eleverna och pedagogerna? För många blir skolan ett tvång i väntan på det riktiga livet, speciellt för de elever som vägrar att vara kopior utan behåller sin unika originalitet. Varje elev som lämnar skolan som icke godkända eller som väljer att hoppa av gymnasiet känns som ett kollektivt misslyckande. Vad har hänt med vår skola som internationellt sett har ett gott rykte om sig?
Nyligen var jag på en studieresa i Bangladesh tillsammans med organisationen Den globala resan och fick där möjlighet att intervjua skolfolk, föräldrar och barn kring synen på utbildning. Bangladesh, ett av världens fattigaste länder, har utvecklats enormt de senaste årtionden och andelen analfabeter minskar stadigt. Utbildning är något värdefullt att satsa på och de vet att vägen ut från fattigdom heter utbildning. Problemet är bara att utbildning är inget som man får gratis. Efter primary school kostar det föräldrarna att skicka sina barn till högre utbildningar. I den lantarbetarfamilj jag fick bo och leva i långt ute på landsbygden blev det påtagligt då jag med egna ögon fick se en försäljning av en värdefull ko, bara för att få ihop pengar till en utbildning för en av sönerna. När jag frågade vad de skulle göra om de fick tillgång till mer pengar blev svaret: satsa på utbildning av barnen så att de får det bättre än vad vi fick! Och samtidigt, i en annan del av världen, så droppar många ungdomar av skolan då de upplever den tråkig, meningslös och hämmande… Hur har det kunnat bli så?
Vi i Sverige har inte råd att låta någon känna sig misslyckad eller förlorad i vår skola. Vi är ett litet land på jorden och behöver alla våra medborgares resurser för att kunna konkurrera med andra nationer. Vi behöver ungdomar som både vill, vågar och kan! Vi behöver människor med gott självförtroende och god självkänsla som kan ta ansvar för sig själv, sin familj och landet. Vi kan skapa en skola som övriga världen vill lära sig mer om. Våra honnörsord om demokrati, kritiskt tänkande och samarbete skall vi värna om. Vi har fantastisk fina barn och ungdomar som alla bär på naturliga idéer om vad som är möjligt att åstadkomma. Vår skola måste bejaka dessa idéer och därmed bekräfta varje barns unika originalitet. Jag tror att våra barn och ungdomar aldrig någonsin kunnat så mycket som de kan idag. De lever i en förståelsevärld, de tänker sammanhang och de tänker kortsiktigt. Så ser ju livet ut idag! Den information och den kunskap som påverkar dem måste de få lov att processa så att det blir meningsfullt och passar in i deras verklighet. Vi behöver pedagoger som inser detta och som är hängivna sin uppgift, som ser sitt yrke som det viktigaste yrket i samhället och är stolta över det.
Barack Obama sa i ett av sina tal inför presidentvalet att ”enough is enough”. Han menade att utbildningen var det viktigaste ett land kunde satsa på och att gränsen var nådd för att slösa bort alltför många förmågor och talanger genom att erbjuda en skola som många ungdomar vände ryggen åt. Han menade att om USA vill vara världsledande så är det av största vikt att varje barns potential tas till vara. Han sa även att de lärare som var hängivna sin uppgift och visade resultat skulle det satsas på medan de lärare som inte levererade skulle de göra sig av med. Tuffa ord att höra för lärarkåren men också en signal om vad som krävs av var och en.
Kina visar med sin vision, där Kina skall vara världsledande inom ekonomin och utbildning 2020, att de måste närma sig väst. De lyfte bl.a. fram detta i sina femårsplaner att Sverige är ett föredöme gällande demokrati, kritiskt tänkande och samarbete. Jag träffade nyligen en delegation kinesiska skolforskare på en kongress i Kuala Lumpur som på allvar ställde sig frågan var vi var på väg i väst. De hade besökt ett antal länder i Europa som alla i sin skolpolitik var på väg mot mer kontroll, disciplin och bedömningar. De var mycket överraskade över denna utveckling då de själva önskade att de kunde gå i den andra riktningen mot en mer öppen och tillåtande undervisning. I den skolpolitik som sätter agendan nu i Sverige går vi mot en mer kontrollerande skola med ökade krav på lydnad och disciplin. Det finns krafter som verkar för omdöme bl.a. till 6-åringar vilket jag anser är omdömeslöst. Vilken 6-åring behöver ett omdöme? De är ju inne i lärandet och görandet. Vem har nytta av detta omdöme? Nej, lägg tiden istället på att vara medupptäckare tillsammans med barnen för en ökad förståelse av den komplexa värld vi alla befinner oss i.
Vilken övergripande vision har vår skola? Var finns de visioner som kan leda och stärka oss pedagoger som verkar i skolan? Obamas och Kinas visioner ger dem kraft att arbeta målmedvetet framöver men hur står det till i Sverige? Själv har jag inte hittat någon tydlig vision som ger mig kraft att göra det som visioner förpliktigar. En tydlig vision förpliktigar samtliga som delar den till att arbeta hårt för att visionen skall bli verklig. Jag håller med Fredrik Svensson på Rektorsakademin som menar att skolan övergripande sett är visionslös just därför att skolpolitiker, skolledare och pedagoger i Sverige inte vill eller orkar anta den utmaning som en stark vision innebär. Det krävs krafttag av landets samtliga skolledare. De är befälhavare på skolskutan, de skall veta riktning på det moderna lärandet, inspirera och ställa krav på pedagogerna, vara pålästa och uppdaterade i den senaste skolforskningen. De skall veta vilken vetenskaplig grund deras verksamhet vilar på.
Det finns embryo till starka visioner i Sverige. Jag tror att entreprenörskap skulle kunna vara kärnan i en framgångsrik vision. Redan nu finns det skrivna strategier om entreprenörskap och i de nya läroplaner och kursplaner som väntar runt hörnet kommer entreprenörskap troligtvis att få ett stort genomslag. Entreprenörskap finns också med bland EU:s åtta nyckelkompetenser och direktiv finns från EU att dessa åtta kompetenser skall skrivas in i varje lands utbildningsplaner. Styrkan med ett entreprenöriellt lärande är att skolan då kan bli en arena där idéer, upplevelser, meningsfullhet, talanger, passioner och hängivenhet motverkar den inlärda hjälplöshet och passivitet jag tycker skolan stundtals består av.
Vi behöver hängivna pedagoger som utövar ett relationsbyggande ledarskap, strukturerar lärandet med frihet att ta vara på initiativkraft, idéer och handlingskraft från eleverna. Vi behöver ett klimat i svensk skola där elever och lärare litar på varandra och där förhållningssättet är att alla elever vågar, vill och kan. Vi behöver ett transformativt ledarskap där skolledare och pedagoger litar på varandra i utövandet av sin profession. Vi behöver även en skola som inser att lärandet sker överallt, såväl formellt som informellt, där både hjärta, hjärna och kropp är involverade.
Slutligen kommer här ett tips till alla pedagoger:
• Se och bekräfta alla elever
• Prata med alla elever
• Lär känna alla elever och deras drömmar, talanger och passioner
• Gå bredvid och supporta dem med feedback i deras lärande
• Gå långsamt så att alla elever hinner med!
Anammar vi detta så slipper våra unika original förvandlas till bleka kopior!
Håkan Persson
Lämna en kommentar!