När Skolverket i veckan gick ut med ett förslag om att grundskolans elever inte längre skulle få lära sig om antiken och demokratins framväxt i Aten, och inte heller lika mycket om medeltiden, blev Dick Harrison inte glad. Inte heller utbildningsminister Jan Björklund: ”Historieämnet är till för att ge eleverna en översikt över alla viktiga historiska skeenden och det förslag som diskuteras nu kommer inte att bli verklighet så länge jag är utbildningsminister.” (SR Ekot)

foto: ISTOCK

Skolverket ville ge den moderna historien, det vill säga från 1700-talet och framåt, mer utrymme. Man betonar att man vill att eleverna ska lära sig hur historia används i politiska och ekonomiska syften, och det är väl utmärkt: ifrågasättandet borde vara en viktig del i varje kurs i historia. Samtidigt är väl huvudproblemet att man bara har 200 klocktimmar historia i grundskolan. Då måste man prioritera, och allt kan knappast tas upp.

Per Eliasson, ämnessamordnare för den nya kursplanen, sammanfattar det väl i en intervju hos Vetenskapsradion:

”Ett argument kan nog bli att det är viktigt att läsa om antiken och demokratin i Aten för att man ska förstå dagens demokrati. Mitt svar är att om man då inte hinner att läsa om Sverige under 1900-talet, då har man nog missat en hel del när det gäller demokrati.”

Alla som har läst i skolan om Ådalskravallerna 1931 räcker upp en hand. Eller krisuppgörelsen 1933? Eller överhuvudtaget något om svenska statsministrar och svensk politik? I min skolhistoria finns det en uppenbar lucka.

Samtidigt har jag aldrig förstått varför man under skoltiden så sällan drog paralleller mellan olika epoker i olika länder. Varje område blir i stället som sin egen isolerade ö. Och skoltidens kronologiska ordning innebar att jag läste om bronsåldern och järnåldern på lågstadiet, och sedan aldrig mer.  Fokus riktades i stället mot världskrigen, men också mot att rabbla kungalängder och läsa om den svenska ”stoltheten”: stormaktstiden. Ständigt andra världskriget på olika sätt, men sällan 1900-talets senare halva, nästan aldrig kalla kriget. Det var som att man aldrig hann längre än till 1945.

De jugoslaviska krigen är ett annat exempel. Det är för nära i tid för att finnas i historieböckerna, men själv var jag för ung för att ha följt nyhetsrapporteringen när det hela utspelade sig. Oroligheterna visade sig bara i form av nya ansikten i klassen, en av dem med Bosnien och Hercegovinas flagga uppsatt i sin bänk. Och att detta skedde samtidigt som Daytonavtalet slår mig inte förrän jag skriver dessa rader. Kanske förtjänar nutidshistorien en plats i undervisningen, om inte i historieämnet så åtminstone i samhällskunskapen?

I somras skrev Arne Järtelius följande på denna blogg: ”Det finns som bekant en annan historia att berätta än den om krigen och inte ens historien om krigen behöver handla om det militära och dess ledare.” Visst måste historieundervisningen innebära mer än rabblande av kungalängder och krigiska slag (1709 sitter där det sitter, fastbränt i minnesbanken.)

Att det finns en annan historia visar bland annat Barbara Caine och Glenda Slugas ”Europas historia 1780-1920: ett genusperspektiv” (Natur och Kultur). Rekommenderas, för en historia om krig och revolutioner med ett något annorlunda fokus.

Skolverkets poäng var att man bland annat ville visa hur historia kan användas i politiska och ekonomiska syften. Att man då tvingas sålla bort vissa delar betyder inte att vi för den delen måste bli historielösa. Men det är viktigt att tänka på att makten alltid ligger hos dem som har rätten att skildra historien, och i detta fall: rätten att bestämma vilken historia som är viktig nog att platsa i undervisningen.

Se alla inlägg av Ellen Albertsdóttir
Skicka ett meddelande