Att ställa frågor ligger i den mänskliga naturen. Det står klart för alla som har umgåtts med små barn. Ändå är det en konst som inte är helt lätt att bemästra. Det i sin tur står klart för alla som följer TV-sändningarna från OS och andra idrottstävlingar också för den delen.

Först något som varje journalist värd sitt salt ska känna till: en bra fråga är en öppen fråga. Vad? Vem? När? Hur? Varför? Hela idén med en intervju är ju att få den intervjuade att prata. Ja- och nej-frågor är således bannlysta. Om de inte bara är tänkta som en dörröppnare för en följdfråga. (Att det bland dagens idrottare har spridits en irriterande vana att inleda varje svar, oavsett hur frågan lyder, med ett ”nää…” är en annan femma.)

Ännu värre än ja- och nej-frågor är när journalisten bara kastar ut påstående. Snacka om att ha missförstått sitt uppdrag! Alltför ofta föregås frågor, eller påståenden, också av långa resonemang från intervjuarens sida som idrottaren sedan mest har att instämma i. ”Du var nere för räkning efter att ha genomgått en operation och sedan blivit sjuk. Norrmannen ledde med en minut när halva loppet var kört. Ändå kom du tillbaka och vann OS-guld. Det måste kännas underbart!” Vad svarar man på det?

Man ska dock komma ihåg att uppdraget är svårt. Såväl den lyckliga segraren som den besvikna förloraren saknar ofta ord, speciellt direkt efter genomförd tävling.

TV-sportens utsända har i de flesta fall gjort sin läxa så till vida att frågorna som ställs oftast är av den öppna sorten. Men det räcker inte att en fråga börjar med ”hur” för att den ska vara vettig. ”Hur nöjd är du?” – vad är det för fråga? Eller ännu värre: ”Exakt hur underbart är det här?”.

Då föredrar jag faktiskt sportjournalistikens ärkeklyscha ”Hur känns det?”. Det är ju trots allt det vi vill veta. Hur känns det att vinna OS-guld? Att det är omöjligt att förklara, hur bra frågorna som ställs än är, kan inte journalisterna hjälpa.

Se alla inlägg av Anders Hansson
Skicka ett meddelande