Månadens NE-profil: Michael Tapper
Michael Tapper är en av Sveriges vassaste filmkritiker och filmskribenter. Läsare av Sydsvenska Dagbladet kan ta del av hans intresseväckande recensioner varje vecka. Den som söker filmartiklar och filmbiografier på NE.se kommer återkommande till uppslagsord signerade av MT. Lägg till det att Michael Tapper sedan flera år tillbaka skriver årssammanfattningen av filmåret i Nationalencyklopedins årsbok. Närmast har vi, utöver ovanstående, att se fram emot Michael Tappers doktorsavhandling i ämnet film. Vågar du anta den tapperska kunskapsjaktutmaningen?
Namn: Michael Tapper
Född: 1959
Yrke: Filmkritiker i Sydsvenskan, frilansande filmskribent (bland annat för NE och NE:s årsbok) och filmvetare med undervisning och som även publicerar sig i akademiska tidskrifter och antologier.
Brinner för: Historia i allmänhet och filmhistoria i synnerhet. Eftersom det visas så få äldre filmer och nästan aldrig stumfilm lyfter jag gärna fram den tidiga filmhistorien i både undervisning och exempelvis recensioner av DVD-utgåvor.
Lästips: På grund av min sysselsättning för tillfället har det blivit väldigt mycket fack- och skönlitteratur inom kriminalgenren. Aktuella författare jag rekommenderar är amerikanerna James Ellroy, vars senaste roman, Blood’s a Rover nyligen utkom på svenska med titeln Oroligt blod, och Dennis Lehane – bioaktuell med förlagan till Martin Scorseses Shutter Island (romanen hette Patient 67 i svensk översättning), med Leonardo Di Caprio i huvudrollen. Bland svenska författare är Leif G W Persson, Arne Dahl och Roslund & Hellström mina favoriter. Perssons trilogi om Palmemordet och välfärdsstatens fall (Mellan sommarens längtan och vinterns köld, 2002; En annan tid, ett annat liv, 2003; Faller fritt som i en dröm, 2007) är under filmatisering, och Dahls romanserie (elva titlar hittills) om A-gruppen har varit på tal länge som antingen bio- och tv-filmserie.
Filmtips: Bland de klassiska regissörerna är Alfred Hitchcock mitt ideal för hans virtuosa filmberättande som förenar det konstnärligt nyskapande med det populärkulturellt tillgängliga. Andra regissörer jag gärna återvänder till är Fritz Lang, Sergej Eisenstein, Michael Powell och många av de ledande namnen under Hollywoods guldålder: William Wyler, Joseph L Mankiewicz, Billy Wilder och i stort sett alla film noir gjorda på 1940- och 1950-talen. En skådespelare jag länge fascinerats av är Lon Chaney – stumfilmens skräckkung och ”mannen med tusen ansikten” – i filmer som Victor Sjöströms Han som får örfilarna (1924) och den monumentala Fantomen på Stora Operan (1925). Nyare regissörer värda att se och se om är Martin Scorsese (bioaktuell med Shutter Island), Jean-Luc Godard (klassiker som Le Mépris och Pierrot le fou), Francis Ford Coppola (vars senaste filmer Youth Without Youth och Tetro sorgligt nog inte fått någon större biodistribution), Terry Gilliam (från Monthy Python till The Imaginarium of Dr Parnassus) och Terrence Malick (med en sparsmakad men utsökt filmkarriär av endast fyra titlar: Badlands, 1973; Days of Heaven, 1978; The Thin Red Line, 1998, och The New World, 2005). Vi lever också i en animationsfilmens och dokumentärfilmens guldålder. Bland animationsbolagen står Pixar (Wall-E, 2008; Upp, 2009; Toy Story 3, 2010) och Aardman (Wallace & Gromit, Shaun the Sheep) i en särställning. Och bland dokumentärfilmarna är Errol Morris (The Thin Blue Line, 1988; Fog of War, 2003) en alltid lika intressant särling.
Länktips: Bland utmärkta filmtidskrifter på nätet finns Senses of Cinema, Screening the Past och Film International, som jag tidigare var chefredaktör för. Jag rekommenderar även den ständigt banbrytande filmvetarprofessorn David Bordwells hemsida. För den tekniskt intresserade är de amerikanska filmfotografernas tidning och hemsida, American Cinematographer, ett måste, och för animationsälskarna finns Animation Journal.
Vad sysslar jag med för tillfället: Jag arbetar sedan några år med en avhandling om den svenska polisromanen och -filmen som förhoppningsvis blir klar under våren 2010.
Förebilder: Jag har inga direkta förebilder, men det är alltid inspirerande att läsa min nyligen bortgångne vän Robin Woods essäer och böcker, likaså de av filmvetarprofessorerna David Bordwell, Kristin Thompson och Barry K Grant. Bland tidigare filmkritiker gillar jag Pauline Kael, Susan Sontag och Paul Schrader (som senare blev manusförfattare och regissör), och bland de nu verksamma läser jag gärna Roger Ebert (Chicago Sun-Times), Steve Klawans (The Nation), Jonathan Hoberman (Village Voice), Manhola Dargis och AO Scott (bägge på The New York Times). Läsvärda svenska filmkritiker ur historien är t.ex. Gerd Osten, Lasse Bergström och Jurgen Schildt när de var i toppform, och bland de nya finns Maaret Koskinen och Astrid Söderbergh-Widding.
Antar du Michael Tappers utmaning i Kunskapsjakten?!
