Vem sätter dagordningen?
Ett halvår före valet har valrörelsen redan dragit igång. Vi mediekonsumenter kommer de kommande månaderna att översköljas av inslag och artiklar om valet och dess huvudpersoner. Att medierna spelar en viktig roll är solklart, men på vilket sätt?
Den svenska dagspressen har sedan ett antal år utmärkts av en allt större ägarkoncentration. Dessutom har alla de rikstäckande tidningarna, förutom Aftonbladet, en borgerlig ledarsida. Spelar det någon roll?
Färgen på tidningarnas ledarsidor avgör inga val. Om så vore fallet skulle till exempel inte Malmö, som nu, styras av Socialdemokraterna med stödpartier. Sedan Arbetet lades ner 2000 finns i staden två tidningar: Sydsvenskan (oberoende liberal) och Skånska Dagbladet (centerpartistisk). Malmö har haft vänsterstyre sedan 1994 och valen 2002 och 2006 har inte inneburit någon förändring.
Medierna bestämmer inte vad vi ska tycka. Men de bestämmer till stor del vad vi ska tala om. Ledarsidorna sätter dagordningen. Åsiktsmaterial citeras i andra artiklar och det som skrivs på till exempel DN-debatt hamnar ofta på nyhetsplats i tidningarna dagen efter.
Men ska inte journalistiken var åsyftat neutral, som det brukar heta? Jo, och det är absolut de allra flesta journalisters ambition. Samtidigt har de att anpassa sig efter yttre förutsättningar, som tidspress. Den som vill få ut sitt budskap behöver lära sig att paketera detta på ett sätt som underlättar för den stressade journalisten.
Det betyder bland annat att budskapet måste uppfylla kriterierna för tidningarnas nyhetsvärdering. Denna har i sin tur delvis förändrats i takt med att journalistikens villkor blivit annorlunda. Kommersialismen drar segerrikt fram över medielandskapet. Även den seriösa journalistiken anpassas till underhållningsmallen, med bland annat en allt starkare personfixering som resultat. Valet beskrivs följaktligen som en kamp mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Sakfrågorna kommer i skymundan. Det är tveklöst ett problem.
