Den seden överensstämmer inte med nordisk tradition eftersom brudparet enligt den går till altaret tillsammans som ett tecken på att de är på väg att sluta en frivillig ömsesidig överenskommelse mellan två myndiga individer. I äktenskapsbalkens 4 kapitel (1987:230) stadgas att äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen, att kvinna och man samtidigt ska vara närvarande samt att de var för sig på fråga från vigselförrättaren ger till känna att de samtycker till äktenskap. Därefter ska vigselförrättaren förklara dem som makar.Bröllopstraditionerna liksom alla livsritstraditioner växlar över tid. En präst berättar om hur det kunde gå till på 1970- och 80-talen i Malmö. Det var på den tiden då prästen utfärdade hindersprövningen, inte som i dag en tjänsteman på lokala skattekontoret. Då hände det att brudparet på sin lunch kom in på pastorsexpeditionen för att ansöka om hindersprövning. När de fått den beviljad gick de över torget till guldsmeden för att köpa ringar och därefter till blomsterhandlaren för att köpa brudbukett. Sedan återvände de till kyrkan för att under lunchens sista minuter vigas av prästen med vaktmästare och kantor som vittnen. Det förekom att man var klädd i jeans och tofflor, allt enligt tidens mode. Går man längre tillbaka i tiden var det inte alls ovanligt med små vigslar som förrättades på pastorsexpeditionen, i prästgården eller i kyrkans sakristia.

Bröllop med klassförtecken
I Sverige har det alltid förekommit vigslar av olika storlek. Den medeltida vigselgudstjänsten bestod av två delar: den egentliga vigselakten framför kyrkporten och brudmässan vid altaret. I samband med reformationen utökades ordningen till att även innehålla en utförlig förmaning, vilken troligen lästes upp vid förlovningen, en andra del var själva vigselakten vid kyrkporten, den tredje utgjordes av brudmässan samt en fjärde del av välsignelsen av brudsängen.

1600- och 1700-talen var de stora bondbröllopens tid, även om säkert många mindre bröllop förekom. Vigseln förrättades i sockenkyrkan i regel direkt före söndagens gudstjänst, och efter predikan och eventuellt nattvardsfirande sjöngs brudmässan. En bit in på 1880-talet avtar antalet vigslar i kyrkorummet. I städerna är det då ”arbetarklassen” som vigs i kyrkan och inte längre i samband med söndagens gudstjänst, medan ”överklassen” arrangerar vigslar i hemmen. Samma utveckling sker på landsbygden där storböndernas döttrar vigs hemma medan de trångbodda och lågavlönade vigs i prästgården.

Kronbrud
Kronan är ett kungligt tecken som vid vigseln bärs som en symbol för att brud och brudgum är kung och drottning för en dag. Det finns exempel från svensk medeltid att kyrkans Mariaskulptur hade en löstagbar krona som bruden fick låna. Genom den folkliga Mariafromheten kom kronan alltmer att uppfattas som jungfrulighetens symbol och bars som ett tecken på att bruden var oskuld. 1686 års kyrkolag stadgar strängt att den kvinna som gått till sängs med sin fästman och ändå använde ”kyska brudens skrud” var tvungen att böta två daler till kyrkan. Användes kronan av brud som födde barn ”för tidigt” efter bröllopet, var kronan tvungen att putsas innan den kunde lånas ut igen.

Studerar man tidningarnas bröllopsfoton upptäcker man att det i dag är ett fåtal brudar som bär krona. Eftersom kronsymbolen inte betyder så mycket för brudparen väljer de flesta brudar att gifta sig utan krona. Detta inte minst eftersom böllopsmagasinen påpekar att krona och vit klänning ”enbart får bäras av den som är oskuld”. Dessutom gifter man sig i dag senare i livet än vad man gjorde för femtio år sedan. Många gifter sig först när de fått barn.

Ringen och lysningen
En symbol som är levande och som dessutom är obligatorisk vid en kyrklig vigsel är ringen. Förlovnings- och vigselringen är ett tecken på det ömsesidiga löfte som är tänkt att vara för evigt. Ringen har ingen början och inget slut. Ringen markerar för omgivningen att den som bär den har ett förhållande som han/hon vill vara trogen. I svensk tradition bär man ringen på vänstra handens ringfinger, vilket i folktron förklarats med att det skulle gå ett blodkärl härifrån direkt till hjärtat.

Lysning var tidigare obligatorisk och skulle ske tre söndagar i rad genom kungörelse från predikstolen i kvinnans hemförsamling. Man skulle kunna säga att lysningen, som infördes i Sverige av påven Innocentius III 1216, var en offentlig hindersprövning. Den som kände till något skäl mot äktenskapet, till exempel att kontrahenterna var nära släkt med varandra, hade att anmäla detta. Några legala protester mot äktenskap förekom emellertid mycket sällan, varför den obligatoriska lysningen upphörde 1969.

De formella kraven för att ingå äktenskap i Sverige i dag är:
o att man inte är omyndig
o att man inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon
o att man inte redan är gift

Kyrkliga och borgerliga bröllop
Långt ifrån alla brudpar väljer i dag att gifta sig i Svenska kyrkan (ca 54 procent). Kyrkbröllop innehåller ofta personliga inslag med sång, musik och bibelläsning som utförs av vänner till brudparet. En del kyrkbröllop sker med bruden i vit klänning och brudgummen i frack samt med många gäster. Flertalet väljer dock en enklare kyrklig vigsel då bruden bär klänning i sin favoritfärg, ofta med matchande brudbukett och brudgummen i kostym. Även dessa vigslar har ofta personliga inslag av sång och musik.

Alla vigselgudstjänster i Svenska kyrkans ordning ska föregås av samtal och planering mellan brudpar och vigselpräst. Andra väljer borgerlig vigsel (ca 30 procent) eller en vigsel i annan religions ordning (ca 16 procent).

Det var så sent som 1908 som borgerlig vigsel blev tillgänglig för alla i Sverige. Frikyrkopastorer erhöll vigselrätt i samband med religionsfrihetslagen 1951. Det som skiljer den kyrkliga vigseln från den borgerliga är att den förra förutom den juridiska delen med frågor och löften innehåller förbön för brudparets liv tillsammans och undervisning om äktenskapet.

(Artikeln publicerad 2006-05-31)

Litteratur
Åke Andrén, Äktenskap och vigsel i dag – liturgiska utvecklingslinjer (1981)
Lars Bondeson, Seder och bruk vid bröllop (1988)
Nils-Arvid Bringéus, ”Bröllopsseder i Sverige – en översikt” (Tro & Tanke 1992:9)
Nils-Arvid Bringéus, Den kyrkliga seden (2005)
Sven-Erik Brodd, ”Äktenskapets sakramentalitet – till frågan om äktenskapets teologiska motivering” (Tro & Tanke 1992:9)
Bröllop, Kulturens årsbok 1993
Rolf Nygren, ”Varför löften just i kyrkan? – om rätten bakom riten” (Tro & Tanke 1992:2)