Häromdagen kom jag hem från semestern, men för de flesta har ledigheterna knappt ens börjat. Passande tid alltså, att fundera över semesterns varande och icke varande, och vilken slags semester vi egentligen njuter av. Det har därför också Drake Bennett gjort med texten ”The best vacation ever” i The Boston Globe. Visste ni till exempel att studier har visat att vi blir lyckligare av många kortare resor, än av få långa? Eller att vi ofta är lyckligare när vi minns vår resa än när vi faktiskt reser. Men som lyckligast är vi när vi planerar dem.

Viktigast när det handlar om hur vi ser på vår semester är däremot hur den avslutas. När man jämfört detta med hur vi upplevt mindre angenäma situationer, som smärtsamma undersökningar, har det visat sig att avslutningen är viktig även här. Om man till exempel låter patienten utsättas för lite mindre smärta framåt slutet av undersökningen upplever patienten hela undersökningen i sig som mindre smärtsam – även om detta innebär att den förlängs. Psykologer kallar detta för ”peak-end rule” – och på vissa sätt kan detta gälla även semestrar, vilket innebär att det ofta kan löna sig att byta några extra dagar mot särskilt mycket nöjen under de dagar som man faktiskt är bortrest.

Samtidigt finns det något nästan lite sorgligt med drömmen om semestern. ”I Sverige är vi på semester i fyra veckor. De övriga 48 tänker vi på nästa sommar”, säger etnologiprofessorn Orvar Löfgren till DN. Kalla vintrar får oss att drömma om den perfekta sommaren, den där med brunbrända ben, men Löfgren säger också att det är en dröm som trots allt kan infrias: ”Det finns ju faktiskt folk som lyckas förverkliga sina sommardrömmar.”

Men vad tycker ni: när är semestern som bäst, före (under planeringen), under tiden (när resan sker) eller efteråt (när man tittar på bilder och minns själva resan)?

Se alla inlägg av Ellen Albertsdóttir
Skicka ett meddelande