Språkfredag: Finlandssvenska på svenska
Det tycks klurigt det där med finlandssvenska. Peppe på ”Livet & Helsingfors” beskriver träffande hur hennes finlandssvenska bemöts med… engelska! ”Finlandssvenska är tydligen ett så underligt språk att folk föredrar att kommunicera på engelska med mig.” Det påminner mig om när mina vänner från Stockholm valde engelska för att göra sig förstådda vid korvkiosken på Malmö central.
Men egentligen är det ju inte alls samma sak. Dialekter kan vara svårförstådda, men de flesta av oss förstår finlandssvenska, visst? Problemet är väl snarare att en del tycks tro att finlandssvenskar inte kan svenska. Lustigt. Som Maja på Viskningar & Rop skriver:
”men fortfarande den ständiga frågan ”hur kan du prata så bra svenska?”. Nämn en finlandssvensk som inte är dödstrött på den frågan och jag äter upp min hatt.”
Missförstånd kan bli vardag skriver Maja:
”I Uppsala blev jag ofta missförstådd, jag hade ännu inte lärt mig att anpassa mitt språk och körde på med ‘slippa med’ istället för ‘komma med’, ‘jag å’ istället för ‘jag med’ och ‘råddig’ istället för ‘rörig’.”
Tänker själv på en finlandssvensk vän som ”far” över allt i stället för att ”åka”. Och som tyckte att mitt ständiga fikande (det vill säga gå på kaffe, eller? – läs förresten en förklaring till ordet fika här) var rätt lustigt.
Har ni fler exempel? Jag har till exempel för mig att ”semla” på finlandssvenska betyder ”fralla” – som vi i Skåne för övrigt kallar ”bulle” (nej, sådana behöver inte vara söta…).
Mer om språk:
- Kliva tar ett kliv till högre stilnivå (SvD)
- Ågren lever än (Språket i P1)
- Arlas och Språkrådets nyordstävling avgjord (Språkrådet)
- Svenskan tappar mark i reklamen (Nätverket Språkförsvaret)
- The Daily ska rädda tidningsbranschen (DN)
Andra bloggar om: språkfredag, språk, finlandssvenska
Jag är ofta i den svenskspråkiga delen av Finland. Ett litet ord jag hade problem med var ”bör”.
För mig från Sverige betyder bör att en sak är lämplig men inte nödvändig. I Finland betyder ordet ”bör” måste.
På en skylt i H-fors Metro stod det på en skylt att man bör ha biljett. För mig betydde det att det var frivilligt att betala.
Bengt, det verkar som om man är överlag mer ”definitiv” i finlandssvenskan.
Som finlandssvensk i Sverige har jag mött mina språkbarriärer. T.ex. ordet ”nog” – för mig är det definitivt, ”jag ska nog gå till butiken nu”. Det betyder för mig att jag verkligen SKA det, inte att jag funderar på det eller vi får se. I Sverige är det inte lika definitivt. Ungefär som med ordet ”bör” då, som du beskriver här uppe.
En annan skillnad i finlandssvenska mot sverigesvenska är ”där”/”var”, tror jag. I Finland säger man ”Jag går dit var bilen finns”, medan man i Sverige säger ”jag går dit där bilen finns”. Har jag fel?
[...] och Peppes inlägg uppmärksammas på Kunskapsbloggen, där de idag skriver om finlandssvenskan. Så trevligt att få slänga sig med de stora ibland! [...]
Pia -> Nej, det där stämmer inte. Det är bara i vissa delar av svenskfinland som man felaktigt säger ”var bilen finns” och det är där man blivit influerad av finskan (menen sinne missä auto on). I Österbotten säger nog de flesta rätt.
många av de där finlandssvenska begreppen känner norrlänningar igen också. det visar väl lite hur nära vi är varandra i norden, vilket gör det ännu mer pinsamt med engelska till skåningar och finlandssvenskar.
[...] och Peppes inlägg uppmärksammas på Kunskapsbloggen, där de idag skriver om finlandssvenskan. Så trevligt att få slänga sig med de stora ibland! [...]
”Finlandssvenska är tydligen ett så underligt språk….”
Jag är ingen språkforskare men för en svensk att beskylla finlandssvenskan att vara underlig, bör ta sig både en titt och en ”lyssning” i deras egen omgivning. (Ursäkta mig, jag är utlandssvensk och har tappat lite av mitt hemspråk under de snart 30 åren jag har bott utomlands). Inget språk är väl så misshandlat som svenskan med alla möjliga tyska, franska och nu senast engelska låneord/modeord?
Jag håller med Emmy att satsbildningen är nästan identisk med norrländskans, pga av att dessa dialekter inte har ändrat sig nämnvärt under decenniernas lopp. Storsvensken måste ALLTID stoltsera och svänga sig med utländska uttryck och långsamt förändra svenskan när han inbillar sig att det inte går att uttrycka sig på hemspråket. Resten av världen skrattar åt detta lilla land med så stora komplex….
Conny, det är ingen här som tycker att finlandssvenskan är underlig. Citatet ovan kommer från någon som själv talar finlandssvenska. Själv tror jag att det är viktigt att vi är medvetna om skillnaderna.
Språkkrockar kan annars leda till missförstånd – som Pia skriver är finlandssvenskan kanske mer ”definitiv” och detta kan ju leda till kommunikationsmissar när någon ”nog” ska någonstans och detta betyder helt olika saker beroende på vem man pratar med.
Annars kul att detta ämne engagerar så. Har ni fler exempel?
…och hur vet man då skillnad mellan en finlandssvensk med svenska som modersmål och en ”vanlig bondfinne” när båda typerna så att säga ”bryter på svenska”? Jo, ett knep är att lyssna noga! Finlandssvenskarna kan mer naturligt uttala både bokstaven g och b i svenska ord. Men ur en mun som har finska som modersmål blir bokstäverna gärna mer som k och p. Bertil blir Pertil och Gustav blir mer Kustav…
Kan ju vara bra att veta så man slipper (= behöver inte) fråga ”hur kan du prata så bra svenska?” någon som faktiskt har svenskan som modersmål…
Vi bor ca. 100 km öster om Helsingfors i en by som i 1000 år talat enbart svenska. Min farfar och farmor kunde knappt ett ord finska. Finska kom in i våra hem först med televisionen – under mellanvågens tid lyssnade vi på radio från Sundsvall och Motala. Vår svenska är urgammal och liknar det språk som talades också i Sverige för många hundra år sedan. Litet som på Gotland medan melodin definitivt liknar den norrländska. Vi har också norrländsk förmjukning (veddjin=väggen, ryddjin=ryggen) medan diftongerna är de ursprungliga från fornsvenskan (stein=sten, höug=hög och öy=ö). En stor skillnad är att vi har kvar de gamla stavelselängderna kort, lång och överlång medan modern högsvenska bara har långa stavelser. Lustigt nog är vårt språk nära det akademiska språk som Linnés lärjunge Pehr Kalm använde i sin bok. Vi har ett gammalt hus i Medåker (Arboga) och en del av det lokala språket liknar vårt språk.
Intressant att datanätet åter fört ihop oss med Sverige. Jag läser Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter på nätet och diskuterar i olika forum på svenska. På nätet finns inga gränser eller avstånd (och så har vi ju 100 Mbits fibernät i vår by sedan sju år tillbaka
.
[...] inlägg om finlandssvenska här på Kunskapsbloggen blev överraskande populärt. Det är, hittills, årets mest lästa och flera valde att kommentera [...]
Det där som Nisse säger gäller också landsbygden i Österbotten, med en ännu starkare koppling till Sverige. Jag räknar mig som flerspråkig, med ett levande österbottniskt svenskt folkmål som modersmål. Standardsvenska lärde man sig på min tid i skolan, eller som man sade, högsvenska eller ”finspråk”. Gamla människor kan ännu prata om att ”dänska” då man försöker prata standardspråk (det kommer från den danska tiden då man var tvungen att vrida till språket för att göra sig förstådd av myndigheterna). I Österbotten är dialekterna levande och används mest överallt på landsbygden, men jag har märkt att allt fler föräldrar beklagligtvis pratar ett slags standardsvenska med barnen, även om de själva har ett folkmål som modersmål. Antagligen tror de att de gör barnen en tjänst, men enligt min mening är det en björntjänst. Dialekterna är både grunden och kryddorna i ett språk. Speciellt i Finland är dialekterna viktiga, eftersom de är en motvikt till förfinskningen av det svenska språket i Finland. Jag märker att de som talar stadsmål av något slag oftare tar till sig ord, uttryck och språkmelodi från finska. Sådana varianter av talat språk som ligger nära standardsvenska jämfört med landsmålen, och som i olika utsträckning är påverkade av finska, sprider sig då sakta också på landsbygden bland dem som ursprungligen talade äldre folkmål. Sorgligt, men sant. Som en parallell, men kanske ändå inte jämförbart, ska jag berätta en historia. Det var sorglustigt att höra ett avsnitt från Sveriges radio med en intervju från ett äldreboende i Estland, där damen bara kunde prata Nuckösvenska och estniska, med den följden att hon och radioreportern hade mycket svårt att kommunicera. Jag förstod det mesta av det som den gamla damen sade, eftersom det liknade väldigt mycket Nisses och mitt modersmål, med forntida diftonger, tre genus osv.
Etiketter
Kategorier
NE på Facebook
Christina Appelgren
Skribenter
Senaste kommentarer
Blogroll
Senaste inläggen
Mest kommenterat
Mest lästa