Namn: Ann Moen

Född: 1957

Yrke: Ämnesredaktör på NE. Som ämnesredaktör ansvarar jag för historia, religion, idéhistoria och filosofi.

Brinner för: Bildning och kunskap. Det känns ganska naturligt när jag en stor del av mitt liv arbetat med just bildning och kunskap. Under den första tiden på NE ansvarade jag för litteratur samt drama & teater. Tillsammans med historia är det ämnen som ända sedan skoltiden varit mina främsta intresseområden. Att varje dag få ägna mig åt något jag brinner för inom mina favoritområden känns som en otrolig förmån.

Lästips: Jag läser gärna historiska skildringar, såväl autentiska som fiktiva. Av på senare tid lästa titlar kan jag nämna Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones, Labyrinten och Kryptan av Kate Mosse samt De välvilliga av Jonathan Littell. Jag läser även en hel del deckare och då speciellt av nordiska författare. Spänning och mordgåtor är en skön avkoppling från arbetsdagar fyllda med faktatexter.

Vad jag sysslar med för tillfället: Jag har precis avslutat arbetet med boken Kungligt genom tiderna. Det var ett roligt och spännande projekt och resultatet blev, om jag får säga det själv, mycket bra! Nu arbetar jag med uppdatering av artiklar inom mina ämnen. Historia och religion är viktiga skolämnen och tyngdpunkten ligger just nu på att utöka mängden artiklar som riktar sig till ungdomar. Det är en kul utmaning att skriva enkelt, modernt och direkt på ett helt annat sätt än till vuxna.

Förebilder: Människor med sans och förnuft – de finns säkert någonstans!

Just nu läser jag Pär Lagerkvists Dvärgen. Jag har läst den tidigare men kände att det kan vara dags att läsa den igen. Lika hemsk som den till växten minimala huvudpersonen är, lika mycket fängslar han mig. Eftersom jag vet vad boken handlar om kan jag koncentrera mig på dvärgen och hur han skildras. Det är som när man ser en film en andra gång. Första gången vill man se hur det går, andra gången upptäcker man helt andra saker i filmen.

Vad ska du läsa i sommar? När jag reser i länder där jag kan språket brukar jag köpa böcker efter vägen. I sommar ska jag åka til Kina några veckor, men eftersom min kinesiska är obefintlig tänker jag ta med mig några böcker. För dagen funderar jag på Prousts På spaning efter den tid som flytt, men jag har inte bestämt mig ännu. Har du några bokförslag att komma med?

Namn: Lotta Lewenhaupt

Född: 16 februari 1944, alltså i Vattumannens tecken – det kan tyda på en viss smak för avant garde, men det påstås även att vattumän är särskilt visionära till sin läggning.

Yrke: Journalist & författare, sedan mitten av 1990-talet även ansedd som ”en bra & underhållande föreläsare” i ämnet 1900-talsmode.

Brinner för: Väldigt många saker! Men främst mode, design, form, arkitektur, fotografi som dessa ”konstformer” utvecklat sig under 1900-talet. Jag är således mycket road av designhistoria. Mina favoritperioder är modernism, funkis och postmodernism, med koncentration till 20–30-tal och 60-tal. Jag tycker dessutom om att se och undersöka hur de olika disciplinerna samverkar, hur mode och allmän design kan interagera in i nutid.

Visst: det är lika bra att erkänna att jag också brinner för att själv skriva om samtida mode och design, gärna analytiskt och kritiskt – fast det finns alldeles för få forum därför! – och att jag verkligen gillar att föreläsa i samma ämne, eftersom det öppnar för roliga diskussioner.

Lästips: Jag läser väldigt mycket, är väl i princip ”allätare” fast jag gillar inte deckare och har svårt för chicklit. Ofta har jag flera böcker på gång samtidigt, av vilka en alltid handlar om mode.

Jag skulle kunna rekommendera en massa läsvärda böcker om exempelvis mode, men väljer i stället att tipsa om några böcker som just nu känns intressanta och relevanta: On Photography av Susan Sontag. Det är en av de mest intressanta böckerna någonsin om fotografi, värd att läsa om och om igen – jag hittar alltid nya infallsvinklar att ta till sig.

Lillian Bassman är en vacker bok om en av världens bästa kvinnliga modefotografer, vars bilder ligger mycket nära konstfoto. Om den här boken säger självaste Richard Avedon följande: ”It’s magical what she does. No one else in the history of photography has made visible that heart-breaking invisible place between the appearance and the disappearance of things.”

YSL/Yves Saint Laurent (red. Farid Chenoune) är en ny favorit, egentligen katalogen till den inspirerande och välgjorda retrospektiva utställning över Saint Laurents livsverk som nu pågår på Petit Palais i Paris fram till 29 augusti. Yves Saint Laurent (1936–2008) är min mesta modefavorit, vars mode jag både levt med och haft nöjet att bevaka vid catwalken i Paris, vilket förstås gör att alla bilderböcker om hans verk måste finnas i min boksamling. Just den här boken hjälper mig att återkalla intrycken från den helt fantastiska, bitvis andlöst vackra utställningen. Om man nu är aldrig så lite ”modefreak” vill jag påstå att både utställningen och boken om YSL är ett modehistoriskt måste!

Just Kids, av Patti Smith finns i svensk översättning, men jag rekommenderar originalet därför att man nästan hör hennes raspigt hesa röst som så väl hör ihop med hennes sätt att framföra sina texter. En mycket rak, osentimental berättelse om vänskapen med fotografen Robert Mapplethorpe blandad med en träffsäker dokumentation av det 60–70-tal där båda söker efter sin konstnärliga identitet. Det är säkert för att jag själv är ett barn av den tiden som jag gillar den här sortens berättelser.

The Publisher: Henry Luce and His American Century av Alan Brinkley är en nyutkommen biografi om mannen bakom tidningar som Time, Fortune, Sports Illustrated och Life. Detta är tidningshistoria om kvalitetskrav och visioner av det slag som nutida förläggare och journalister borde lära sig mer om. I alla fall vad gäller ”journalism of information with a purpose”. Precis som Henry Luce (1898–1967) tycker jag att man kan översätta devisen till både bildspråk och texter och att de ska samverka. 

Länktips: Tyvärr, tyvärr har jag ännu inte funnit en bättre modesajt än www.style.com, men den är ju OK om man vill se det mode som visas på världsscenerna. Bra designsajter är www.designboom.com och www.dezeen.com. Utöver det måste jag väl få tycka att min egen blogg ”om mode & design” på www.elleinterior.se är helt OK, även om jag ibland skriver lite väl långa inlägg. (Fast just det tycker jag är intressant. Bloggandet måste drivas vidare till att bli mer journalistiskt!)

Vad jag sysslar med för tillfället: Jag är redaktionschef på inredningstidningen Elle Interiör, men ”vid sidan av” uppdaterar jag även modedesigntexter till NE, håller föreläsningar om mode och så har jag två bokprojekt liggande i pipeline.

Förebilder: Förr, när jag arbetade som moderedaktör på Damernas Värld, hade jag den oefterhärmliga Diana Vreeland som förebild, ett tag moderedaktör på Harper’s Bazaar och 1961–71 chefredaktör på amerikanska Vogue, därför att hon påstod: ”Vi ska ge dem vad de aldrig visste att de ville ha.” Den devisen är fortfarande guld värd. Den skriver under på de idéer som den legendariska art directorn Alexey Brodovitch hade då han arbetade på Harper’s Bazaar 1934–59 och satte stilen för modern magasinslayout: samtidigt som en tidningslayout ska vara ren och tydlig ska bilderna alltid överraska.

När det gäller skrivspråk har jag samma uppfattning, en text ska såväl överraska som underhålla och vara tydlig, varför jag har flera inspirerande idoler: John Steinbeck och Ernest Hemingway för deras ”narrative”; Stig ”Slas” Claesson för hans långa uttrycksfulla meningsuppbyggnad och sanslösa sidospår; Gustaf ”Buster” von Platen för hans förtjusning i semikolon; Barbro ”Bang” Alving och Elsa Björkman-Goldsmith för deras lättsamma, välformulerade, journalistiska språk och förmåga att förmedla en god historia; Hebe Dorsey, moderedaktör för Herald Tribune, för hennes vetgiriga och syrliga moderapporter, och Alice Rawsthorn, numera designkritiker på Herald Tribune, för hennes sakliga, kunniga, välskrivna och humoristiska texter.

Länk till NE.se: Intervju med Lotta Lewenhaupt – Svenskt modefoto i grevinnans tid

Kjell Albin Abrahamson  hör till Sveriges främsta kännare när det gäller Östeuropa. Det har han visat genom sina många radioprogram och sina böcker. Nu har han utvidgat sin verksamhet till att även vara reseledare i Östeuropa.

Namn: Kjell Albin Abrahamson

Född: gamla midsommaraftonen (23 juni) fredsåret 1945 i Östersund

Yrke: Utrikeskorrespondent och factionförfattare, mest om Central- och Östeuropa. Några av Kjell Albins böcker är Enkel biljett till Polen (2004) och Så länge du lever: om sjukdomar, vänskap och världen där utanför (2009).

Brinner för: Ett förenat Europa som varken delas av järn- eller hjärnridåer.

Lästips: Johan Hackelius Döda vita män. Underhållande och lärorik, så ska en slipsten dras.

Länktips: http://bulletinen.org är en snabb och ambitiös webbsida på svenska om Polen som rattas av Gunilla Lindberg i skånska Blentarp. Snacka om globalisering.

Vad jag sysslar med för tillfället: Egentligen det jag alltid gjort: skriver, radiopratar och – jo, det är ganska nytt – jag är historisk guide på Donaukryssningar. Det är spännande resor genom länder, kulturer och historia. Jag ska under året även leda en resa till mitt andra hemland Polen.

Förebilder: Jag är så trött på hela idolhysterin. Jag beundrar mest av allt ”vanliga” människor som går till jobbet varje dag, jobbar hårt och bryr sig om sina familjer. Det är människor som aldrig förväntar sig någon ära eller berömmelse, men som är värda allt beröm.

Läs också reportaget: Längs Donau med Kjell Albin Abrahamson

Månadens NE-profil är Rikard Svartvik. Det är han som på heltid lägger till nya ord i Nationalencyklopedins engelska ordbok. Det är ett arbete som väldigt mycket handlar om att följa med i engelskspråkiga medier för att snappa upp nya ord eller nya betydelser på gamla ord.

Namn: Rikard Svartvik

Född: 1969

Yrke: redaktör

Brinner för: språk och språkhistoria

Lästips: Läs gärna Seventies av Howard Sounes om ett misskänt årtionde; skönlitterärt tycker jag om äldre böcker som Keep the Aspidistra Flying (1936; ”Leve aspidistran”) av George Orwell eller A Handful of Dust (1934; ”En handfull stoft”) av Evelyn Waugh,  en annan favorit är Lucky Jim (1954; ”Lyckliga Jim”) av Kingsley Amis; om engelska språket kan man med fördel läsa i The Cambridge Encyclopedia of the English Language (senaste upplagan 2003) av David Crystal

Länktips: www.merriam-webster.com är en utmärkt ordbok på nätet

Vad sysslar jag med för tillfället: För tillfället sitter jag och pular med en text om brittiska valsystemet

Förebilder: Inga – än så länge

Här kan du testa dina kunskaper om Storbritannien i en Kunskapsjakt. Anta utmaningen!

Bertil Lundahl är en av Sveriges främsta kännare av Kina och det kinesiska. Till den positionen har Bertil tagit sig genom att under mer än 40 år hålla koll på utvecklingen i Kina. Bertil reser återkommande till Kina och hans publicistiska verksamhet om landet är omfattande.

Namn: Bertil Lundahl

Född: 1946

Yrke: Sinolog. I mitt fall har det inneburit att jag bl.a. jobbat som universitetslärare, forskare, kursledare, föredragshållare, tolk, översättare, reseledare, skribent och redaktör.

Brinner för: Skulle snarare beskriva mig mer som nyfiken än brinnande. Jag har alltid haft ett intresse för språk och andra kulturer. Under min tid som forskare sysslade jag med ett tiotal språk med tyngdpunkt på modern och klassisk kinesiska. Den kinesiska historien är väldigt fascinerande och jag har lett ett antal historiska resor till Kina. Men jag är också intresserad av lokal historia. Jag är med i Malmö kulturhistoriska förening och tycker det är väldigt positivt att det kommit så mycket litteratur om staden under senare år. Mat och matlagning har också varit ett stort intresse ända sedan 20-årsåldern. Det gör att blivit några resor till Kina med kulinariska sällskap på det temat också.

Lästips: Det har kommit många böcker om Kina på svenska på senare år, inte minst inför OS 2008. Kinas historia (2009) av Hans Hägerdal kan rekommenderas för den som vill fördjupa sig i historien. Börje Ljunggrens Kina – vår tids drama (2008) är en utmärkt översikt av den snabba förändring som skett i Kina under senare år och de utmaningar vi och Kina själv ställts inför. Sedan kan jag förstås inte låta bli att nämna tidskriften Kinarapport, som jag varit redaktör för sedan 2004. Vi har tagit upp en mängd olika teman och har även många recensioner av nyutkomna böcker om Kina på svenska.

Länktips: Jag brukar gå in på China Digital Times så gott som dagligen. Där finns artiklar om Kina från dagstidningar och tidskrifter runt om i världen. Även kinesiska artiklar och dokument finns i engelsk översättning. The China Beat innehåller många intressanta artiklar av Kinaforskare. Vill man veta vilka ämnen som är heta på Internet i Kina kan man kolla in sajten ChinaSmack.

Vad sysslar jag med för tillfället: I egenskap av redaktör för Kinarapport har jag just skrivit två artiklar och redigerat det första numret för året. Bland annat har jag intervjuat f.d. åklagaren i Kina, Xiao Rundcrantz, som numera bor i Sverige. Hennes bok, Röd åklagare, som kom ut 2006 ger en intressant inblick i hur det kinesiska rättssystemet fungerat och enligt intervjun i mångt och mycket fortfarande fungerar. Jag ska även läsa en nyutkommen bok om Shanghai också – det är ju världsutställning där snart – innan jag snart åter åker iväg som färdledare på en rundresa i Kina. Sedan blir det några föredrag när jag kommer hem. Ska också ta itu med ett större nummer av Kinarapport om kinesisk historia och historieskrivning som kommer ut i slutet av året. Historieskrivning är ett laddat ämne, inte minst i Östasien. Förhoppningsvis blir någon eller några resor till Kina i höst, bland dem ännu en resa med Nationalencyklopedin.

Förebilder: Jag har inte någon speciell förebild. Jag ser det som viktigare att var och en av oss försöker få ut så mycket som möjligt av sin egen potential. Det mår både jag och min omgivning bäst av.

Testa dina kunskaper om Kina i Bertil Lundahls frågejakt.

Om filmkritikerna får råda finns det en stor chans för The Hurt Locker. I en sammanställning på Internet Movie Database (IMDb) håller åtta av tretton amerikanska filmkritikerföreningar den för bästa film. Intressant är att notera att ingen (zero, null, nada) av dem röstar på Avatar. Vi håller med dem.

Dock ser det annorlunda ut när man tittar på hur just besökarna på IMDb tycker. I en webbenkät kan de lägga sin röst för vilka av de Oscarsnominerade i de olika kategorierna de vill ska vinna. Här leder Avatar med 33 procent av rösterna (3 mars), medan Quentin Tarantinos Inglourious Basterds och The Hurt Locker ligger på drygt 20 procent vardera.

När det gäller skådespelarpriserna är Jeff Bridges och Sandra Bullock klara favoriter hos IMDb-besökarna, medan det är mera jämnt bland filmkritikerna. De senare föredrar George Clooney bland de nominerade för bästa manliga huvudroll, medan det väger jämnt mellan Carey Mulligan och Meryl Streep för priset som bästa kvinnliga huvudroll (Bullock är en intressant outsider i sammanhanget). Carey Mulligan, som gör rollen som den sextonåriga Jenny i danskan Lone Scherfigs An Education, vore onekligen ett djärvare val än den flerfaldigt Oscarsnominerade och -belönade Streep. Men Oscarsjuryn djärv? Icke.

Vi skulle vilja bryta en lans för en Oscar till George Clooney i kanadensaren Jason Reitmans Up in the Air där George (som vi säger) gör huvudrollen. Det är inte ofta som det numera kommer filmer från Hollywood som har något av den godlynta ironi och det goda humör som fanns i George Cukors, Howard Hawks och Ernst Lubitschs komedier från Hollywoods guldålder på 1930- och 40-talen. Up in the Air kommer en god bit i den riktningen. Och George Clooney kommer i närheten av vad en Cary Grant gjorde i dessa guldålderskomedier – med distanserad självironi och välberäknad tajming levererar han one-liners med en oroande glimt i ögat.

Hur det går får vi se på söndag (natten till måndag i Sverige) 7:e mars, då årets Oscarsutdelning, den 82:a i ordningen, går av stapeln i Kodak Theatre i Hollywood med Steve Martin och Alec Baldwin som konferencierer.

Mats Carlsson & Arne Järtelius, NE-medarbetare

Michael Tapper är en av Sveriges vassaste filmkritiker och filmskribenter. Läsare av Sydsvenska Dagbladet kan ta del av hans intresseväckande recensioner varje vecka. Den som söker filmartiklar och filmbiografier på NE.se kommer återkommande till uppslagsord signerade av MT. Lägg till det att Michael Tapper sedan flera år tillbaka skriver årssammanfattningen av filmåret i Nationalencyklopedins årsbok. Närmast har vi, utöver ovanstående, att se fram emot Michael Tappers doktorsavhandling i ämnet film. Vågar du anta den tapperska kunskapsjaktutmaningen?

Namn: Michael Tapper

Född: 1959

Yrke: Filmkritiker i Sydsvenskan, frilansande filmskribent (bland annat för NE och NE:s årsbok) och filmvetare med undervisning och som även publicerar sig i akademiska tidskrifter och antologier.

Brinner för: Historia i allmänhet och filmhistoria i synnerhet. Eftersom det visas så få äldre filmer och nästan aldrig stumfilm lyfter jag gärna fram den tidiga filmhistorien i både undervisning och exempelvis recensioner av DVD-utgåvor.

Lästips: På grund av min sysselsättning för tillfället har det blivit väldigt mycket fack- och skönlitteratur inom kriminalgenren. Aktuella författare jag rekommenderar är amerikanerna James Ellroy, vars senaste roman, Blood’s a Rover nyligen utkom på svenska med titeln Oroligt blod, och Dennis Lehane – bioaktuell med förlagan till Martin Scorseses Shutter Island (romanen hette Patient 67 i svensk översättning), med Leonardo Di Caprio i huvudrollen. Bland svenska författare är Leif G W Persson, Arne Dahl och Roslund & Hellström mina favoriter. Perssons trilogi om Palmemordet och välfärdsstatens fall (Mellan sommarens längtan och vinterns köld, 2002; En annan tid, ett annat liv, 2003; Faller fritt som i en dröm, 2007) är under filmatisering, och Dahls romanserie (elva titlar hittills) om A-gruppen har varit på tal länge som antingen bio- och tv-filmserie.

Filmtips: Bland de klassiska regissörerna är Alfred Hitchcock mitt ideal för hans virtuosa filmberättande som förenar det konstnärligt nyskapande med det populärkulturellt tillgängliga. Andra regissörer jag gärna återvänder till är Fritz Lang, Sergej Eisenstein, Michael Powell och många av de ledande namnen under Hollywoods guldålder: William Wyler, Joseph L Mankiewicz, Billy Wilder och i stort sett alla film noir gjorda på 1940- och 1950-talen. En skådespelare jag länge fascinerats av är Lon Chaney – stumfilmens skräckkung och ”mannen med tusen ansikten” – i filmer som Victor Sjöströms Han som får örfilarna (1924) och den monumentala Fantomen på Stora Operan (1925). Nyare regissörer värda att se och se om är Martin Scorsese (bioaktuell med Shutter Island), Jean-Luc Godard (klassiker som Le Mépris och Pierrot le fou), Francis Ford Coppola (vars senaste filmer Youth Without Youth och Tetro sorgligt nog inte fått någon större biodistribution), Terry Gilliam (från Monthy Python till The Imaginarium of Dr Parnassus) och Terrence Malick (med en sparsmakad men utsökt filmkarriär av endast fyra titlar: Badlands, 1973; Days of Heaven, 1978; The Thin Red Line, 1998, och The New World, 2005). Vi lever också i en animationsfilmens och dokumentärfilmens guldålder. Bland animationsbolagen står Pixar (Wall-E, 2008; Upp, 2009; Toy Story 3, 2010) och Aardman (Wallace & Gromit, Shaun the Sheep) i en särställning. Och bland dokumentärfilmarna är Errol Morris (The Thin Blue Line, 1988; Fog of War, 2003) en alltid lika intressant särling.

Länktips: Bland utmärkta filmtidskrifter på nätet finns Senses of Cinema, Screening the Past och Film International, som jag tidigare var chefredaktör för. Jag rekommenderar även den ständigt banbrytande filmvetarprofessorn David Bordwells hemsida. För den tekniskt intresserade är de amerikanska filmfotografernas tidning och hemsida, American Cinematographer, ett måste, och för animationsälskarna finns Animation Journal.

Vad sysslar jag med för tillfället: Jag arbetar sedan några år med en avhandling om den svenska polisromanen och -filmen som förhoppningsvis blir klar under våren 2010.

Förebilder: Jag har inga direkta förebilder, men det är alltid inspirerande att läsa min nyligen bortgångne vän Robin Woods essäer och böcker, likaså de av filmvetarprofessorerna David Bordwell, Kristin Thompson och Barry K Grant. Bland tidigare filmkritiker gillar jag Pauline Kael, Susan Sontag och Paul Schrader (som senare blev manusförfattare och regissör), och bland de nu verksamma läser jag gärna Roger Ebert (Chicago Sun-Times), Steve Klawans (The Nation), Jonathan Hoberman (Village Voice), Manhola Dargis och AO Scott (bägge på The New York Times). Läsvärda svenska filmkritiker ur historien är t.ex. Gerd Osten, Lasse Bergström och Jurgen Schildt när de var i toppform, och bland de nya finns Maaret Koskinen och Astrid Söderbergh-Widding.

Antar du Michael Tappers utmaning i Kunskapsjakten?!

Ta en snickare, en rörmokare eller en kock. Han eller hon må vara aldrig så skicklig i sitt yrke, men för den skull är det inte det minsta säkert att personen i fråga på något nytt och intresseväckande sätt lyckas förmedla sina expertkunskaper till TV-publiken (eller ens den närmaste vänkretsen). Det är med andra ord minst lika viktigt att vara expert på att förmedla som det är att vara kunnig i sitt ämne.

Expertkommentatorer
SVT kommer att för TV-tittarna skildra och kommentera OS i Vancouver (12–26 februari) med 32 personer på plats och en helvallad och genomslipad André Pops på plats i den olympiska vinterstudion. I sin presentation på Internet (SVT.se) av sin trupp delar man upp den här styrkan i programledare, experter, reportrar, krönikörer och kommentatorer. På de flesta händer är det väl klart vad respektive kategori ska göra, med ett undantag: kommentatorerna. Dessa visar sig nämligen vara en glad blandning mellan reportrar och vad som på annan plats kallas experter. För inte är väl världscupvinnaren i slalom Stig Strand, skidskyttelagledaren Kalle Grenemark, Vasaloppsvinnaren Anders Blomquist, curlingvärldsmästaren Elisabet Gustafson, snowboardåkaren Pontus Ståhlkloo, freestyleåkaren Fredrik Fortkord, skicrossåkaren Henrik Jansson, konståkaren Lotta Falkenbäck och backhopparen Anders Daun att se som kommentatorer?  De är på plats för att de har en egen och gedigen erfarenhet på elitnivå av vad de talar om.

De senare ska med andra ord läggas ihop med den grupp som SVT kallar experter. I Vancouver är de: Magdalena Forsberg, skidskytte, Niklas Wikegård, ishockey, Pernilla Wiberg, utförsåkning, Per Elofsson, längdskidor, och Mikael Renberg, ishockey. Således: vid OS i Vancouver ställer SVT upp med 14 experter i (nästan) lika många grenar.

Så långt är allt gott och väl. Det låter som en både stor och välöverblickande grupp med experter. Frågan är sedan hur bra de är som experter. Räcker det med egna erfarenheter av en viss idrottsgren eller, och i så fall vad, krävs det mer?

En gång i tiden räckte det hela vägen ända in i mål med en Sven Jerring, en Lennart Hyland, en Sven ”Plex” Pettersson, en Bengt Grive (i alla fall i bordtennis) och en Arne Hegerfors (min egen favorit så länge han var på SVT) och en Lars-Gunnar Björklund. Det var den sistnämnda som startade expertras(eri)et genom att ta med hockeyspelaren Roland Stoltz vid sin sida. ”Rolle” satt väl tyst för det mesta – Björklunds svada var svårstoppad – men när han några gånger fick chansen gjorde han det på en omisskännlig stockholmska och lika igenkännliga omdömen.

Stoltz var en bra början således, men därefter har det varit ömsom vin, ömsom alldeles för mycket vatten. Det finns inte en pojklagsmatch i TV-cupen eller en tjejlagsmatch i innebandy som inte har någon sakkunnig vid sidan av den ordinarie kommentatorn. Att man inte verkar lita på de senares kunskaper utan ständigt ska förse dem med en ryggsäck är inget gott betyg till TV:s kommentatorer.

Expertstrudel
Vad är då en expert och vilka krav och förväntningar ska vi ställa på en sådan i idrottssammanhang? Definitionen på expert enligt Nationalencyklopedin är ” person med stor sakkunskap inom visst område”. Det är en bra utgångspunkt. När det gäller sport ska väl till det läggas att experten själv bör har utövat den gren det gäller (gärna på elitnivå i internationella sammanhang med vad därtill hör), att experten i fråga gärna får ha en del teoretiska kunskaper i sitt ämne, att han/hon har koll på utvecklingen över tiden i sin gren och, det är här det börjar halta betänkligt, har en förmåga och en känsla för att hjälpa TV-tittaren att på bästa sätt förstå vad det är som händer i det som synes ske. Det räcker inte att tala om att Jörgen Brink ”gått in i väggen” (i samband med den till synes ”givna” stafettvinsten vid VM 2003), att Per Elofsson fick sitt ”självförtroende knäckt” av en dopad Johann Mühlegg (vid vinter-OS i Salt Lake City 2002) eller att Carl-Johan Bergman fick ett ödesdigert felskär på stafettupploppet vid OS 2006. Finns en äkta expert på plats förväntar man sig som TV-tittare att denna på millimeter, hundradelar och tåspetsar när ska kunna tala om vad som verkligen händer. Sådant som ”ovallat”, ”otur”, ”oflyt” och ”osportsligt” säger mindre än ingenting.

Till det yttre är de flesta sporter väldigt lätta att förstå. Flest mål vinner, mest träff och snabbast tid vinner också och bäst resultat vinner lika klart. Det är allt det där andra som är så svårt att det gärna får förklaras av någon expert på området.

Upp till bevis! säger ni kanske. OK. Det enligt mig – med allsvenska meriter i basket, men i övrigt en i den stora högen av sportintresserade TV-tittare – överlägset bästa kommentatorsparet som uppträder på svensk TV (Eurosport, i det här fallet) är utan konkurrens Roberto Vacchi och Anders Adamsson. Snacka om tandempar! En tävling som Tour de France lämnar mig tämligen oberörd – Vem vill väl i högsommarvärmen sitta inomhus i nästan tre veckor och titta på dopade cyklister? Vem?!  – men efter sommaren 2002 med Vacchi/Adamsson kan jag bara inte slita mig. Etapperna må vara ända upp till fem timmar långa och intensivt händelselösa ända fram till spurtrakan – de båda kommentatorerna (båda erfarna cyklister, men med Adamsson i rollen som expert) lyckas trots det timme in och ut hålla intresset vid liv. Det spelar sedan ingen roll vad som inte händer (för det mesta är det så), de lyckas ändå koka soppa på en spik som kryddas med en eller annan expertfiness.

Arne Järtelius, nyhetsredaktör NE

Om OS på NE.se:
Olympiska spelen
Vinter-OS 2010

Extern länk:
SVT:s OS-trupp

Anna-Karin Cardell är något som fint och ovanligt som ambassadör för teknik i förskolan och lågstadiet. Det är hon i sin egenskap av verksamhetsledare för Snilleblixtarna som förra året fick Kunskapspriset för sina insatser. Snilleblixtarnas snillrika idé är att hjälpa till så att teknik så tidigt som möjligt kommer in i barnens skolliv. Mycket teknik gör tillvaron ännu mera rik! Det leder osökt vidare till att uppmana alla som känner eller känner till någon kunskapsspridare som behöver uppmärksammas att nominera honom eller henne till Kunskapspriset 2010. Det kan du göra på kunskapspriset.se!

Namn: Anna-Karin Cardell

Född: 1949

Yrke: Verksamhetsansvarig för Snilleblixtarna i Sverige.

Brinner för: Alla små snilleblixtar i skolorna runt om i landet. Det är så oerhört fascinerande med barns alla smarta och kluriga uppfinningar. De är för det mesta så miljömedvetna att uppfinningarna nästan alltid drivs av finurliga energilösningar.

Lästips: Jag tycker jättemycket om att läsa böcker. Jag har alltid en hög på nattygsbordet, och det får gärna vara romaner. Jag barnsligt förtjust i Karin Brunk Holmqvists böcker Rapsbaggarna, Potensgivarna och Sirila gentlemän sökes. En annan författare som jag också tycker är oerhört rolig att läsa är Alexander McCall Smith och hans härliga bokserie om Mma Ramotswe från Botswana som driver Damernas Detektivbyrå. En tredje författare som jag aldrig trodde att jag skulle gå i land med är vår egen astronaut Christer Fuglesang. Han fantastiska berättelse om sin första rymdfärd 13 dygn i rymden – efter 14 år på jorden sträckläste jag. Vilken känsla att lämna rymdstationen och simma ut i rymden!

Länktips: Nationalencyklopedins hemsida är nog min favorit. Det är en outsinlig kunskapsbrunn att ösa ur. Jag önskar att alla skolor skulle ha tillgång till den. I och med att jag reser runt i landet så mycket går jag ofta in på de olika kommunernas hemsidor för att läsa på lite.

Vad har Kunskapspriset betytt: För Snilleblixtarna i Sverige har priset betytt otroligt mycket. Genom priset har vi fått en fantastisk bekräftelse på att vårt koncept är väldigt bra. Prispengarna, 250 000 kronor, var också en välkommen förstärkning i vår kassa som gör att vi kan intensifiera vårt arbete ute i landet. För mig personligen var prisutdelningen en upplevelse så underbar att den inte ens går att beskriva.

Vad sysslar jag med för tillfället: Jag åker runt i landet och utbildar och diplomerar Snilleblixtlärare tillsammans med våra aktörer. Dessutom arbetar jag med att utveckla och uppdatera vårt handledningsmaterial så att det ska inspirera pedagogerna att jobba med Snilleblixtarna år efter år med samma elever.

Privat håller jag på att återskapa min mans och mina hjälpaktiviteter för en fattig skola i Mamelodi utanför Pretoria i Sydafrika som vi ”adopterat”. Sedan fem år tillbaka hjälper vi skolan att bl.a. kunna köpa fröer och plantor till grönsaksodlingar på skolgården. Det ger föda till de elever som ingen mat har hemma, och dessutom får eleverna kunskap i att odla. Det finns mycket obrukad bördig jord i Sydafrika.

Förebilder: Nelson Mandela för hans förmåga till försoning. Det borde många ta efter. Jag gillar också Barack Obama. Han är lite av Mandela med sitt sätt att förmå sig att sträcka ut en hand och lyssna på sina motståndare, tycker jag. För ganska många år sedan hade jag en del samarbete med den norska professorn, Berit Ås. Hennes sätt, att med glimten i ögat, föreläsa om sina ”Fem härskartekniker” gjorde stort intryck på mig. Det är mycket som får sin förklaring när man förstår hur härskarteknikerna fungerar.