Möller ser både fördelar och nackdelar med blockpolitiken. Fördelarna är tydligheten och att det blir lättare för väljarna att ta ställning i regeringsfrågan och utkräva politiskt ansvar. Nackdelen är att blockpolitiken underminerar de fördelar som kommer med vårt proportionella valsystem, som innebär att det går att samarbeta över blockgränserna för att tillgodose folkviljan.

Det stora hotet mot den till synes stabila tvåblocksmodellen i valet 2010 är Sverigedemokraterna. Om de kommer in i riksdagen och får en potentiell vågmästarroll kan enligt Möller den parlamentariska situationen och partiernas motvilja att ge Sverigedemokraterna inflytande framkalla en situation där blockpolitiken blir omöjlig. Alternativet är en liten minoritetsregering med företrädare från de båda blocken. Detta skulle bli en svag regering och risken för parlamentariska kriser skulle vara överhängande. Situationen skulle i så fall kunna jämföras med hur det såg ut på 1920-talet när Sverige hade tio regeringar på ett decennium.

Författaren och debattören Niklas Ekdal går i en debattartikel i DN ännu hårdare åt blockpolitiken som han menar är en förolämpning mot väljarna. Blockens vilja att positionera sig som tydliga alternativ fördunklar de politiska budskapen och gör att valrörelsen kommer att präglas av innehållslösa och överdrivna pamfletter istället för konkreta politiska alternativ. Ekdal menar dessutom att de största och mest bestående politiska besluten i Sverige, t.ex. den stora skattereformen, pensionsreformen och åtstramningen av de offentliga finanserna har skett i samverkan över blockgränserna.

Helt klart är att det nya politiska landskapet i Sverige kommer att sysselsätta såväl statsvetare som samhällsdebattörer under lång tid framöver, även efter valet 2010. Fortsätter utvecklingen kanske vi till och med får se ett helt nytt valsystem i framtiden. Eller så slår pendeln tillbaka och vi får en återgång till det flerpartisystem som vi lärt känna som svenskt.

Är blockpolitiken till fördel eller nackdel för demokratin i Sverige? Vad tycker du?

Valnatten 1991 skrevs ett stycke svensk politisk historia, då Westerberg lämnade TV-studion i protest för att markera sitt avståndstagande mot de förment främlingsfientliga populisterna i Ny Demokrati, Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Nu sitter Wachtmeister och Westerberg i samma TV-studio igen. Tydligt är att de har kvar sina ömsesidiga känslor för varandra. Huvudpersonen för kvällen är dock den 30-åriga partiledaren för det parti som för tillfället får mest medieutrymme per sympatisör, Sverigedemokraterna.

Efter att Lars Adaktusson inlett programmet med en relativt mild inledande utfrågning hettar det till i programmet när Bengt Westerberg inleder sin utfrågning av Åkesson. Frågorna han ställer är kärnfulla och koncisa och berör  Sverigedemokraternas inställning till arbetskraftsinvandring och partiets självpåtagna roll som försvarare av ”svenskheten”.

Westerberg går ganska hårt åt Åkesson som får svårt att bemöta frågorna. Istället hänvisar Åkesson till partiets kommande skuggbudget som ska presenteras under våren och vädjar indirekt till förståelse för att partiets politik inte är konsistent på alla punkter. Ian Wachtmeister fungerar, trots sina erfarenheter från ett uppstickarparti med liknande åsikter i flera centrala frågor, inte som någon verklig motvikt till Westerbergs grillning av SD-ledaren.

Mest bränner det till när Westerberg tar upp frågan om Sverigedemokraterna och ”svenskheten”. Han hänvisar till en undersökning från World Values Survey där nyckelord som jämställdhet, individuell frihet, sekularism, tolerans och integritet slås fast som ”typiskt svenska världen”, och frågar Åkesson hur hans parti kan ge sig ut för att slåss för svenskheten när man så tydligt tar avstånd från dessa värden. Utan att kanske riktigt avse det ger Åkesson Westerberg rätt när han hävdar att att invandrare ska assimileras, inte integreras, och att det svenska samhället inte ska anpassa sig till minoriteter.

Slutsatsen är att detta inte är någon lyckad kväll för Jimmie Åkesson, och att Bengt Westerberg visar prov på retoriska färdigheter som säkert skulle vara välkomna i flera politiska läger 2010. Vilka konsekvenser den här typen av debatter får för Sverigedemokraterna återstår att se. Statsvetaren Björn Johnson hävdade på DN-debatt (2009-12-12) att det bästa de etablerade partierna kan göra för att hålla undan från uppstickaren Sverigedemokraterna är att undvika partiets hemmaplan – integrationsfrågan – oavsett vem som vinner debatten. ”Så funkar mobiliseringslogiken i valrörelser” skriver Johnson på sin blogg idag, som en kommentar till gårdagens debatt.

Samma dag som utfrågningen av Jimmie Åkesson hos Adaktusson anordnade Nordiska ministerrådet och Institutet för Framtidsstudier ett seminarium i Stockholm om främlingsfientliga partier i Norden. Läs ett sammandrag från konferensen.

En annan statsvetare (likaledes NE-medarbetare) Henrik Oscarsson, skriver på sin forskarblogg om fenomenet och menar att den moderna valforskningen inte är entydigt överens om konsekvenserna av negativt kampanjande. Till viss mån verkar det stimulera intresset för politik och därmed även valdeltagandet, men går det över gränsen förlorar väljarna intresset och förtroendet för politiken och valdeltagandet sjunker.

Negativa kampanjmetoder har haft stor betydelse för amerikansk politik och det är också från USA som den mest intensiva forskningen om detta kommer. Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, trycker på sin blogg för en bok med just titeln ”Negative Campaigning” av Richard L. Lau & Gerald M. Pomper (2004). Strömbäck rekommenderar boken till alla som är intresserade av politiska kampanjer, dess strategier och effekter.