Lång tradition
Backhoppning har en lång tradition som TV-sport. Sändningarna från tysk-österrikiska backhopparveckan är sedan många år ett stående inslag på nyårsdagen i svensk TV. Under 40 års tid var det legendaren Sven ”Plex” Petersson (född 1926) som kommenterade. Det är således en traditionstyngd roll som SVT:s kommentatorspar i Vancouver, Björn Becksmo och Anders Daun, ikläder sig.

Olympiska Spelen

Backhoppning, åtminstone på TV, är en sport som verkligen behöver kommenteras på ett initierat sätt för att bli intressant. Det ena hoppet är det andra till förvillelse likt för ett oinvigt öga. Dessutom är hopparna så insydda från topp till tå i aerodynamiska dräkter, att man inte ser mycket av några individuella drag, ens när kameran zoomar in dem.

Dagens kommentatorer
 Det kommer alltså an på kommentatorn och speciellt på experten, när en sådan finns med, att få tittarna att se de subtila detaljer som skiljer det ena hoppet från det andra. Här gjorde SVT:s expert Anders Daun, själv gammal backhoppare, en god insats. Han fick oss som tittade att uppmärksamma armrörelser, nedslagspositioner och rotationsrörelser i uthoppet som vi annars inte skulle ha lagt märke till. Dessutom spetsade han med lagom doser av aerodynamiska funderingar om dräkter och flygställningar, så att man kände sig nästan klok på vad man såg.

Och när allt var över hade guldet hamnat hos favoriten, schweizaren Simon Ammann. Han hoppade längst. Det kunde man förstå på egen hand. Men det kändes som man nästan förstod varför. Det är inget dåligt betyg för kommentatorerna.

Mats Carlsson, NE-medarbetare

Håkan Persson

Jag heter Håkan Persson och de fyra sista åren har jag varit verksam som central utvecklingsledare på Sydskånska gymnasiet. Tidigare har jag, alltsedan 1990, arbetat  på gymnasienivå som lärare, med kombinationen Idrott och Biologi.
Intresset för skolutvecklingsfrågor och pedagogiska diskussioner har alltid legat mig varmt om hjärtat. Redan som lärare fortbildade jag mig ytterligare i pedagogik med fokus på alternativ pedagogik (portfoliometodiken) och mentorskap i skolan. De senaste åren har jag kunnat fördjupa mina tankar och reflektioner i mitt arbete som utvecklingsledare i en modern och  utvecklingsbenägen gymnasieskola. Jag brinner för skolan som en arena där barn och ungdomar får möjligheter att utveckla det som de har potential till, i sampel med de pedagoger som finns runtomkring.

En skola för livet

Vi föds alla som unika original med en hjärna som är förprogrammerad till inlärning och växande. Det ger sig uttryck i fraser som ”kan själv” där barnets vilja och kraft att lära sig ger kunskaper om barnet själv men även om miljön som barnet verkar i.

Vad sker när barnet kommer till skolan? Från olika miljöer och med olika personlighetsdrag och erfarenheter samlas varje år tusentals barn i skolor, klasser och grupper. Lusten och viljan som inledningsvis finns där att lära, att vilja och kunna själv, avtar allteftersom barnet vandrar uppåt i utbildningsstegen. Vad är det som gör att många elever upplever skolan alltmer hämmande, tråkig och kvävande ju äldre de blir? Varför denna inlärda hjälplöshet som ger sig utryck både hos eleverna och pedagogerna?  För många blir skolan ett tvång i väntan på det riktiga livet, speciellt för de elever som vägrar att vara kopior utan behåller sin unika originalitet. Varje elev som lämnar skolan som icke godkända eller som väljer att hoppa av gymnasiet känns som ett kollektivt misslyckande. Vad har hänt med vår skola som internationellt sett har ett gott rykte om sig?

Nyligen var jag på en studieresa i Bangladesh tillsammans med organisationen Den globala resan och fick där möjlighet att intervjua skolfolk, föräldrar och barn kring synen på utbildning. Bangladesh, ett av världens fattigaste länder, har utvecklats enormt de senaste årtionden och andelen analfabeter minskar stadigt. Utbildning är något värdefullt att satsa på och de vet att vägen ut från fattigdom heter utbildning. Problemet är bara att utbildning är inget som man får gratis. Efter primary school kostar det föräldrarna att skicka sina barn till högre utbildningar. I den lantarbetarfamilj jag fick bo och leva i långt ute på landsbygden blev det påtagligt då jag med egna ögon fick se en försäljning av en värdefull ko, bara för att få ihop pengar till en utbildning för en av sönerna. När jag frågade vad de skulle göra om de fick tillgång till mer pengar blev svaret: satsa på utbildning av barnen så att de får det bättre än vad vi fick! Och samtidigt, i en annan del av världen, så droppar många ungdomar av skolan då de upplever den tråkig, meningslös och hämmande… Hur har det kunnat bli så?

Vi i Sverige har inte råd att låta någon känna sig misslyckad eller förlorad i vår skola. Vi är ett litet land på jorden och behöver alla våra medborgares resurser för att kunna konkurrera med andra nationer. Vi behöver ungdomar som både vill, vågar och kan!  Vi behöver människor med gott självförtroende och god självkänsla som kan ta ansvar för sig själv, sin familj och landet. Vi kan skapa en skola som övriga världen vill lära sig mer om. Våra honnörsord om demokrati, kritiskt tänkande och samarbete skall vi värna om. Vi har fantastisk fina barn och ungdomar som alla bär på naturliga idéer om vad som är möjligt att åstadkomma. Vår skola måste bejaka dessa idéer och därmed bekräfta varje barns unika originalitet. Jag tror att våra barn och ungdomar aldrig någonsin kunnat så mycket som de kan idag. De lever i en förståelsevärld, de tänker sammanhang och de tänker kortsiktigt. Så ser ju livet ut idag! Den information och den kunskap som påverkar dem måste de få lov att processa så att det blir meningsfullt och passar in i deras verklighet. Vi behöver pedagoger som inser detta och som är hängivna sin uppgift, som ser sitt yrke som det viktigaste yrket i samhället och är stolta över det.

Barack Obama sa i ett av sina tal inför presidentvalet att ”enough is enough”. Han menade att utbildningen var det viktigaste ett land kunde satsa på och att gränsen var nådd för att slösa bort alltför många förmågor och talanger genom att erbjuda en skola som många ungdomar vände ryggen åt. Han menade att om USA vill vara världsledande så är det av största vikt att varje barns potential tas till vara. Han sa även att de lärare som var hängivna sin uppgift och visade resultat skulle det satsas på medan de lärare som inte levererade skulle de göra sig av med. Tuffa ord att höra för lärarkåren men också en signal om vad som krävs av var och en.

Kina visar med sin vision, där Kina skall vara världsledande inom ekonomin och utbildning 2020, att de måste närma sig väst. De lyfte bl.a. fram detta i sina femårsplaner att Sverige är ett föredöme gällande demokrati, kritiskt tänkande och samarbete. Jag träffade nyligen en delegation kinesiska skolforskare på en kongress i Kuala Lumpur som på allvar ställde sig frågan var vi var på väg i väst. De hade besökt ett antal länder i Europa som alla i sin skolpolitik var på väg mot mer kontroll, disciplin och bedömningar. De var mycket överraskade över denna utveckling då de själva önskade att de kunde gå i den andra riktningen mot en mer öppen och tillåtande undervisning. I den skolpolitik som sätter agendan nu i Sverige går vi mot en mer kontrollerande skola med ökade krav på lydnad och disciplin. Det finns krafter som verkar för omdöme bl.a. till 6-åringar vilket jag anser är omdömeslöst. Vilken 6-åring behöver ett omdöme? De är ju inne i lärandet och görandet. Vem har nytta av detta omdöme?  Nej, lägg tiden istället på att vara medupptäckare tillsammans med barnen för en ökad förståelse av den komplexa värld vi alla befinner oss i.

Vilken övergripande vision har vår skola? Var finns de visioner som kan leda och stärka oss pedagoger som verkar i skolan? Obamas och Kinas visioner ger dem kraft att arbeta målmedvetet framöver men hur står det till i Sverige? Själv har jag inte hittat någon tydlig vision som ger mig kraft att göra det som visioner förpliktigar. En tydlig vision förpliktigar samtliga som delar den till att arbeta hårt för att visionen skall bli verklig. Jag håller med Fredrik Svensson på Rektorsakademin som menar att skolan övergripande sett är visionslös just därför att skolpolitiker, skolledare och pedagoger i Sverige inte vill eller orkar anta den utmaning som en stark vision innebär. Det krävs krafttag av landets samtliga skolledare. De är befälhavare på skolskutan, de skall veta riktning på det moderna lärandet, inspirera och ställa krav på pedagogerna, vara pålästa och uppdaterade i den senaste skolforskningen. De skall veta vilken vetenskaplig grund deras verksamhet vilar på.

Det finns embryo till starka visioner i Sverige. Jag tror att entreprenörskap skulle kunna vara kärnan i en framgångsrik vision. Redan nu finns det skrivna strategier om entreprenörskap och i  de nya läroplaner och kursplaner som väntar runt hörnet kommer entreprenörskap troligtvis att få ett stort genomslag. Entreprenörskap finns också med bland EU:s åtta nyckelkompetenser och direktiv finns från EU att dessa åtta kompetenser skall skrivas in i varje lands utbildningsplaner. Styrkan med ett entreprenöriellt lärande är att skolan då kan bli en arena där idéer, upplevelser, meningsfullhet, talanger, passioner och hängivenhet motverkar den inlärda hjälplöshet och passivitet jag tycker skolan stundtals består av.

Vi behöver hängivna pedagoger som utövar ett relationsbyggande ledarskap, strukturerar lärandet med frihet att ta vara på initiativkraft, idéer och handlingskraft från eleverna. Vi behöver ett klimat i svensk skola där elever och lärare litar på varandra och där förhållningssättet är att alla elever vågar, vill och kan.  Vi behöver ett transformativt ledarskap där skolledare och pedagoger litar på varandra i utövandet av sin profession. Vi behöver även en skola som inser att lärandet sker överallt, såväl formellt som informellt, där både hjärta, hjärna och kropp är involverade.

Slutligen kommer här ett tips till alla pedagoger:
• Se och bekräfta alla elever
• Prata med alla elever
• Lär känna alla elever och deras drömmar, talanger och passioner
• Gå bredvid och supporta dem med feedback i deras lärande
• Gå långsamt så att alla elever hinner med!
Anammar vi detta så slipper våra unika original förvandlas till bleka kopior!

Håkan Persson

Foto: Martina Eriksson/Nationalencyklopedin

När något orosmoment dök upp vid den nära horisonten hanterades detta dock exemplariskt av demonstrationsledningen. Allting flöt på bra därför att människor var där för att uttrycka något de finner enormt viktigt på ett demokratiskt sätt. Demonstrationsledningen, liksom vi som deltog i tåget, hade förberett oss länge och väl på den här dagen. Humöret var på topp, vädret fint och kallt, stämningen hög, journalisterna hack i häl och tonen med polisen god. Det bråk som ändå uppstod under dagen märkte vi väldigt lite av i vår del av tåget. Det som istället slog en var hur mycket tid och engagemang stora mängder människor har lagt ner på just den här dagen. Det är vid sådana tillfällen man blir glad att leva och kunna verka i en demokratisk sammanslutning. Även om processerna är tröga och målet känns långt borta har vi inte gett upp.

Jag tror att tiden då vi kallas klimataktivister snart är över – deltagande samhällsmedborgare vill vi hellre se oss som. Klimatfrågan är helt fundamental för allt vi känner och tar för givet. Att inte engagera sig på något sätt är lite som att en mänsklig gestaltning av de tre berömda aporna – en med fingrarna i öronen, en med händerna för ögonen och en med täckt mun.

Att demonstrera är ett sätt att kämpa, men arbetet med nuet och framtiden pågår hela tiden, i stort och smått, i miljörörelsen och i annat föreningsliv, hemma vid köksbordet och inne på COP15. Jag hoppas innerligt att delegaterna inne på Bella Center förstår att framtiden är nu och att de har i stort sett hela världen bakom sig. De är världens (på olika sätt) utvalda och vi som vill vara en aktiv del av att forma samhället nu och i framtiden tänker inte låta dem glömma det. Inte heller kommer vi att sluta arbeta på alla plan vi kan efter COP15. Vi är många och vi blir hela tiden fler.

Foto: Martina Eriksson/Nationalencyklopedin

Tack för en underbar dag, denna globala klimataktionsdag den 12 december 2009. Målet är nu att våra barnbarnsbarn får läsa om oss och COP15 som en vändpunkt i historien till det bättre.

/Emelie Kärre, klimatkoordinator för Naturskyddsföreningens klimatnätverk

Foto: Martina Eriksson/Nationalencyklopedin

Så varför är jag där? En 22-årig svensk tjej? Och hur har jag ens fått tillträde till detta möte med världens ledare? Jo, så här funkar det: organisationer med ett direkt intresse i förhandlingarna kan ansöka hos UNFCCC-sekretariatet om att få ”observer status”, och kan då ackreditera medlemmar som får tillträde till förhandlingarna. FN vill öppna för insyn så mycket som möjligt. Jag har varit aktiv med klimatarbete lokalt i min hemstad Lund, i studentmiljöföreningen, och vi har bland annat gjort kampanjer med 350.org. Så jag sökte ackreditering genom 350 och fick det på grund av mitt engagemang i klimatkampanjer. Jag fick detta redan i somras och var med på förhandlingarna i Bonn i juni, och nu igen på det större mötet i Köpenhamn.

Jag, precis som många andra unga från jordens alla hörn, känner att världens ledare inte sköter sitt jobb – deras politik följer inte alls vetenskapliga råd, och därför håller enorma problem på att skapas som sedan kommer att dumpas över på vår generation. De som fattar besluten idag är inte de som kommer att drabbas mest, därför är det också en demokratifråga. Jag och andra unga är där för att trycka på och visa att det finns många som bryr sig. (Intervju med Sofi, en annan tjej på COP15.)

För de som räknar sig som unga i klimatrörelsen finns nätverket International Youth Climate Movement. Det har en organisk struktur där alla kan vara delaktiga och mejllistor med tips och information – nu under COP kommer nästan 200 mejl om dagen! Inom detta nätverk kan man – oavsett vilken organisation man är ackrediterad av – gå med i olika grupper. Det finns policygrupper, aktionsgrupper, media av och för unga, och så vidare.  Vi sysslar med lobbying bland annat i form av dialog med våra respektive regeringar.

Vi anordnar aktioner för att kritisera eller uppmuntra något som pågår i förhandlingarna för stunden och påminna om makthavarnas moraliska ansvar gentemot oss unga. i samarbetar även med andra NGO: er som inte hör till ungdomsrörelsen, till exempel professionella lobbyister från Greenpeace, WWF och så vidare. CAN, Climate Action Network, är en sammanslutning av sådana organisationer som jobbar otroligt bra på förhandlingarna och är väldigt kunniga. En nära vän till mig brukar säga att pessimism är en lyx för goda tider. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans på ett positivt sätt.

Vad vill vi uppnå? Vad förväntar vi oss? Jag är inte säker på om jag kan ge dessa två frågor samma svar. Jag vet inte heller vilka ”vi” jag kan uttala mig för. Men jag tror att de flesta i klimatrörelsen är eniga om detta: Vi vill hålla den globala uppvärmningen gott och väl under två grader (hellre en och en halv, enligt nyare forskning), vilket kräver enorma insatser. Det är en väldigt kraftig och snabb omställning som behöver ske i den ”utvecklade” världen för att nå dit, och dessutom behöver de länder som håller på att industrialiseras hjälp att inte bygga in sig i samma ohållbara system som vi gjort, men ändå utvecklas ekonomiskt. Detta måste ske på ett så rättvist sätt som möjligt, med hänsyn till olika länders olika kapacitet och olika typer av ansvar, och det måste vara juridiskt bindande.

Detta vågar inte jag förvänta mig att COP15-förhandlingarna ska klara av. Men utan rättvisa kommer fattiga länder inte att acceptera ett avtal, så är det bara. Det är ett stort och förödande glapp mellan vad som är politiskt möjligt och vad som är nödvändigt just nu, vilket är helt bisarrt egentligen. Vad jag hoppas är att denna insikt ska sprida sig i samhället, så att fler initiativ tas på andra nivåer – lokalt, regionalt och inom företag. I vissa länder behövs också omfattande kunskapsspridning.

Att vara på förhandlingarna är en möjlighet att lära sig hur internationell politik fungerar, att träffa högt uppsatta människor (som faktiskt också är alldeles vanliga människor), att se all dramatik med egna ögon och att försöka påverka. Men känslan i magen av ”wow – jag är här med Ban Ki Moon, Obama och de feta fiskarna!” lägger sig snabbt. Kvar finns snarare känslan av ”Herre Gud! Är det de här människorna som har världen i sina händer?” Och sedan: ”det är inte här världen kommer att räddas från katastrofala klimatförändringar”. Det räcker med en dag för att inse det. Global politik är svår, särskilt när den behöver vara radikal. Det funkar inte så bra. Hoppet står till lokala initiativ, en gräsrotsrörelse för samhällsomställning i varje land som driver på underifrån. Att inse det är ganska obekvämt – det blir ju jobbigare på det viset!

Men sen ser jag mig omkring på de tusentals vänner från hela världen som engagerar sig i mötet, och tänker: det händer redan. Det har aldrig varit så många från det civila samhället på FN-förhandlingar förut. Och det är ingen uppoffring att engagera sig i rörelsen, det är otroligt kul och givande. Maktmissbrukande kostymgubbar – ur vägen! Här kommer nästa generations ledare, och vi har vett att göra den gröna omställningen till en positiv möjlighet! Vi är inte beredda att offra våra bröder och systrar på Tuvalu och i Bangladesh, världens regnskogar och myller av arter och ett stabilt klimatsystem för att några ska kunna flyga till Thailand varje år, shoppa mängder av prylar och äta kött varje dag – och vi ser det inte som en uppoffring att ändra på det!

Vi ser det istället som en självklarhet och en chans att skapa en bättre värld. Vi har inget att förlora och allt att vinna på att stoppa klimatförändringarna. Vi kommer att göra allt vi kan för att lyckas, med stark vilja, arbete, inspiration och ibland med tårar och skrik. Men det mesta av omställningsarbetet gör vi leendes, tillsammans med våra vänner från alla världens länder, och med våra ofödda barn vid våra sidor.

/Ulrika Tegnér, bloggar på Coola Ner

Varför förväntas männen ta ordet på ett möte? Varför förväntas kvinnor ta sekreterarrollen när det ska antecknas? Och varför förknippas ordet innovation ofta med teknik och manliga normer? Det är frågor som våra deltagare i Fiber Optic Valleys Genusnätverk ställt sig under tre års praktiskt jämställdhetsarbete som gått hand i hand med genusforskning. I boken ”Mellanchefen en maktpotential” möter du produktionschefen som splittrade de enkönade arbetsgrupperna och avdelningschefen som insåg sin egen makt att förändra bara genom hur hon fördelade arbetsuppgifter. Förändringar som leder till arbetsplatser med ökad produktivitet, högre kreativitet och nya affärsmöjligheter.

Ojämställdhet handlar mycket om vilka förväntningar vi har på varandra. Och vi vill gärna vara det som förväntas av oss. Fortfarande är det så att på de flesta arbetsplatser arbetar män och kvinnor med olika saker, de ges olika förutsättningar att utvecklas och de har olika lön. Ändå tror de flesta att i just deras organisation är det jämställt. Vi ser inte hur ojämställt det är runt omkring oss för vi är så vana vid hur det ser ut. Men cheferna i Genusnätverket har under resans gång öppnat ögonen och fått på sig ”genusglasögonen.” De har också insett att det är dom som har makten att förändra. De handlar ofta om små förändringar i vardagen som har stor betydelse. Det kan handla om att ifrågasätta sina egna förväntningar på olika medarbetare, se till att alla får komma till tals på möten och att arbetsuppgifter fördelas annorlunda.

Vår organisation, Fiber Optic Valley, är en stark forsknings- och innovationsmiljö med centrum i Hudiksvall. Vi skapar förutsättningar för hållbar tillväxt där nya produkter och tjänster ska utvecklas och kommersialiseras. I det perspektivet framstår det som en självklarhet att också arbeta med jämställdhet som en integrerad del av verksamheten.

Vår ambition är att inspirera andra att våga tala klartext och provocera mera – och att ta steget mot att skapa en genusmedveten organisation.

Marita Svensson, Fiber Optic Valley
talar tillsammans med Susanne Andersson, genusforskare vid Centrum för genusstudier, om ”Mellanchefen en maktpotential” på bokmässans Forskartorget, kl 13:15-13:30 den 27 september

Modernitet, förljugen jämställdhet och sex är de försäljningsargument som är de mest använda inom alkoholindustrin. Den aggressiva marknadsföringen, som vi ännu inte sett så mycket av i Sverige, men som finns på nätet, har klara och entydiga budskap; fler ska dricka mer allt oftare och allt tidigare, både under dagen och i livet. Produktutvecklingen stannar inte vid lådvin och alkoläsk och sötade shots till unga flickor. Nu ska det komma nyttiga ämnen i spriten, som ska förhöja känslan av hälsokur. Low fat Baccardi och öl med blåbär, för att ta några exempel. vi ska alla förstå att det finns hälsovinster att göra, bara vi dricker lagom mycket lagom ofta, dvs. kontinuerligt underhåll i de doser som vi kan läsa om i kvällspressen. är du i riskzon eller inte, är populära frågeställningar. Funktionen är att de flesta ska kunna se sig själva som just under riskdrickandet, kunna pusta ut och ta sig ett glas/en flaska till.

För mig är det självklart att se att det finns en stor konflikt mellan näringens intresse och folkhälsans intresse. Det är en fråga om makt och formuleringsinitiativ. Näringen leder för närvarande med tio – noll. Men det går att vända – om vi ligger i. Skål!

Gudrun Schyman
gästbloggare, medverkar på Forskartorget kl 17:20-17:50 i en paneldiskussion utifrån boken ”SKÅL! 14 berättelser – HUR det var, VAD som hände och hur det är NU”