När Kunskapspriset tillsammans med 1,6miljonerklubben bjuder in till seminarium om kunskap och kultur med inte mindre än tre statsråd på scenen är det klart att man blir nyfiken. Under Almedalsveckan, där seminarierna överlappar och överröstar varandra, är det lätt att som besökare drunkna i utbudet. Men det var nog inte någon på detta seminarium som hellre varit någon annanstans; åhörarna lyssnade aktivt och fick många tillfällen till skratt av talarnas berättelser.

Med 1,6miljonerklubben som medarrangör blir det naturligt att fokus hamnar på kvinnors situation. Relativt nytillträdda gotländska landshövdingen Cecilia Schelin Seidegård berättade att kvoten kvinnor/män för landshövdingar under de senaste åren klart bättrats; från 6 kvinnor och 15 män, till 11 kvinnor och 10 män. Glädjande siffror, och någon liknande matematik kanske man kan önska sig i nomineringarna till Kunskapspriset? Kunskapsprisets juryordförande Arne Ekman sa att det brukade vara en majoritet av män som nominerades. Han uppmanade alla (för vem som helst får lämna in förslag) att nominera, och speciellt då nominera kvinnor.

Maria Larsson under frågestunden.

Statsråden äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och biståndsminister Gunilla Carlsson delade öppenhjärtigt med sig av sin bakgrund och sina personliga erfarenheter av hur det är att vara kvinna i ledande positioner och hur de får vardagen och livspusslet att gå ihop. Maria Larsson påpekade att det i vissa sammanhang och vissa tider kan vara en tillgång att vara kvinna, man kan bli påläggskalven, men tyvärr inte alltid hela vägen. Hon delade också med sig av ett underbart ordspråk från hembygden Gnosjö: Det omöjliga gör vi genast, underverk tar lite längre tid.”

Historikern Christopher O’Regan, vars faiblesse för det sena 1700-talet, manifesterade sig i ett vältaligt och kunnigt anförande, beskrev en tid där kvinnor hade en tämligen stark position i samhället och där män kunde tilltala varandra med ”söta du”. Ömhet, kyssar och tårar var för båda könen och ansågs som mänskliga drag, snarare än feminina som i senare tider. Vad som under 1800-talet och framåt orsakade denna ”backlash” blev inte utrett men som O’Regan uttryckte det: det skedde en olycklig polarisering av könen som vi än i dag kämpar med att bryta. Hans humoristiska framställning avslutades dock med en varning för att romantisera för mycket, 1700-talet i all ära men möjligheterna för kvinnor var fortfarande få, då kunde ju kvinnor inte bli ministrar!

Något som framkom under seminariet och som visade sig vara gemensamt för ministrarnas väg till händelsernas centrum var att de alla varit elevrådsordförande! Denna för karriären tidiga erfarenhet delade de även med 1,6miljonerklubbens grundare Alexandra Charles, Gotlands landshövding Cecilia Schelin Seidegård och gissningsvis många andra i publiken (även jag har suttit i elevrådsstyrelsen…).  Alla de otaliga som i skolan deltagit i elevråd och elevkårer blir naturligtvis inte ministrar men jag tror att de tar med sig en viktig lärdom ut i livet; man kan påverka sin och andras situation! Skoldemokratins betydelse för demokratin i stort i Sverige ska verkligen inte underskattas!

Trots den uppsjö av larm om den svenska skolans dåliga arbetsmiljö, dåliga resultat, mobbning, bränder osv. måste det finnas en hel del positivt att ta upp om skolan också. På varje positiv artikel om skolan går det tre negativa menar en av byråerna i sitt underlag och härrör detta till den intresselogik som säger att politiker behöver problem att lösa med sin politik, lärarförbund och andra intresseorganisationer vill kunna motivera ökade anslag och resurser och media vill sälja sina nyheter.  Skolan berör och kanske särskilt när den upprör.

När bara det ovanliga är intressant förändras bilden av hur det är när det är vanligt. Kanske är det därför som många resonerar som så att: ”Ja den svenska skolan är dålig men just mitt barn går på en bra skola”, som en av byråerna uttryckte det. Skolan generellt anses som dålig, men den egna skolan får nästan alltid gott betyg.

Fast ramarna (och då den helt imaginära budgeten) är helt fria, håller sig byråerna ändå inom det rimligas gränser. När jag läste om idén tänkte jag att detta ska bli spännande, vad kan ett gäng crazy kreatörer hitta på när uppdraget är en ohämmat positiv bild av den svenska skolan? Men det slutar ändå i rätt konventionella metoder ändå. Både förslag två och tre vill i tävlingar utse sådant som ”skolhjältar” eller varför inte Sveriges bästa svensklärare 2010? Det är bra tänkt men liknande grepp finns ju redan (till exempel Kunskapsprisets skolkategori!). Var är det utflippade, det nyskapande, det som verkligen skulle kunna få upp ögonen hos folk för den svenska skolans kvalitéer? Någon därute som har en bra idé? Skriv och kommentera! Eller vänta till på onsdag då vinnaren i Lärarförbundets tävling koras.

Med grafik och minut-för-minut-redogörelse av Perssons förehavanden, inbegripet svårigheterna att få tag på en hyrbil i Karlstad, blev det hela lätt löjeväckande. Var fanns allmängiltigheten, neutraliteten och distansen som man förväntar sig av seriös nyhetsjournalistik?

En personlig vinkel är absolut inte fel i journalistiken, men kanske att man ska orka gå längre än till den egna redaktionen för att få den enskilda människans perspektiv. Vi ringde redaktionen efter programmet för att få höra hur de hade tänkt, och svaret var att de hade tyckt att det var roligt att Lennart Persson missade redaktionens morgonmöte. Plötsligt fick inslaget en än mer intern prägel. Det som var ett redaktionsskämt borde nog ha stannat där, istället för att gå ut på bästa sändningstid.

Kan journalistik vara allmängiltig, neutral och distanserad? Kanske inte men den bör alltid sträva åt det hållet. Även med Sveriges Televisions nyhetsprogram är det läge för nyhetskonsumenten att vara kritisk; VEM rapporterar om VAD, HUR och VARFÖR?

Se inslaget här

Foto: Carin Carlsson/Nationalencyklopedin

Vi samlas vid fikaplatsen mitt i det öppna kontorslandskapet strax före tolv och börjar duka upp. När sista persiljekvisten har lagts fram på äggen är det bara att hugga in! Fikaplatsen är inte stor, men det bidrar till den mysiga stämningen att vi trängs lite och att lysrörslamporna är släckta till förmån för stearinljus och den bleka decembersolen. För ovanlighetens skull är det till och med snö i Malmö!

Foto: Carin Carlsson/Nationalencyklopedin

Hur beräknar man då hur mycket sill som fler än femtio hungriga NE-medarbetare äter? Och särskilt när det finns allt från senapssill, löksill, sherrysill, inläggningssill till vitlökssill! Ja, bufféåtgång kan vara klurigt men i år verkade det finnas alldeles lagom av det mesta! Den stora svårigheten är som vid de flesta präktiga julbord att begränsa sig när det finns så många delikatesser framdukade. Och när det inte får plats en endaste liten köttbulle till, så är det dags för gottebordet. Karins saffransskorpor var särskilt omtyckta i år!

Foto: Carin Carlsson/Nationalencyklopedin

Julbordet är verkligen en uppskattad tradition på NE. Det är väldigt trevligt att samlas allihop en sista gång innan julledigheterna tar vid, äta och dricka gott, och kunna önska varandra en riktigt God Jul!