Det var också alldeles nyligen, efter dödandet av Usama bin Ladin, som ett citat av Martin Luther King valsade runt på statusuppdateringar på Facebook:

”I will mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy. Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate, only love can do that.”

Enda problemet? Den första meningen var inte en del av Kings citat utan något en amerikansk lärare skrivit själv i sin egen statusuppdatering, för att sedan citera King. När det sedan spreds vidare viralt missade man att inledningen inte var en del av det ursprungliga citatet.

Att det spreds vidare så snabbt var ju förmodligen för att den första meningen fungerade som en mycket träffande kommentar sett till bin Ladins öde. Och det lät som något King kunde ha sagt…

Detta påminner mig om ett känt svenskt exempel: ”Internet är en fluga.” Många har väl fnittrat över att Ines Uusmann, dåvarande kommunikationsministern, ska ha sagt detta 1996. Men citatet var hämtat från en rubrik i Svenska Dagbladet, alltså inte hennes egna ord.

Det Uusmann menade var:  ”Jag undrade om inte det planlösa surfandet var på övergående? Inriktningen i framtiden blir kanske mer specifik?”

Har ni fler exempel?

Mer intressant läsning

1. Påhittade språk (Vetenskapsradion Språket)
2. Slaskord: man ska inte såsa så mycket (Språkmakargatan)
   
3. Det finns många pumpar att gå på (Språkspalten hos SvD)
4. Första steget ut i världen: grannspråken (Lärarnas nyheter)
5. Filmklassiker på jiddisch (Jiddischbloggen)

Andra bloggar om: språkfredag, språk, citat

Många frågor utan enkla svar

Forskartorgets seminarium Sanning eller smaksak – vem bryr sig? väcker onekligen flera intressanta frågor. Hur får man allmänhet, journalister, politiker, väljare och konsumenter att förstå vad forkarvärlden kommit fram till? Och vems är felet när det inte fungerar? Som vetenskapsjournalist har jag ägnat över tio år åt att fundera på svaren, de senaste tolv månaderna på heltid för att skriva boken Prata som folk, Einstein! – att berätta begripligt om vetenskap.

Intressant och viktigt

Min syn på saken (så här långt) är att det inte finns några enkla patentsvar, men att det däremot finns en hel del erfarenheter som skulle kunna komma till stor nytta – för den som är villig att lyssna vill säga. En av mina övertygelser som forskningskommunikatör är nämligen att man inte kan tvinga människor att tycka att något är ”intressant” eller ”viktigt” att ta till sig. Folk måste övertygas om att det är det. Det är en uppgift som vilar lika tungt på alla som är inblandade i kedjan att kommunicera vetenskap till omvärlden – forskare, journalister, lärare, politiker och lobbyister.

Begripligt och relevant

Det som ska berättas måste göras begripligt och relevant, sättas in i sammanhang som berör och landa i just den verklighet som ens publik känner sig hemma i.  I dagens störtflod av information är det avgörande att som kommunikatör snabbt och begripligt kunna svara på frågan: Varför ska jag som lyssnare, läsare eller tittare bry mig om just det här? Lika viktigt är det att inse att vägen till omvärldens uppmärksamhet ofta sker till ett pris; som forskare måste man ibland våga välja ord och format som gör intryck på samhället utanför, men kanske inte imponerar på ens närmaste kolleger och chefer.

Balanserat och nyanserat

Men i en värld av experter som förenklar och uttrycker sig kort och ”folkligt” vems är ansvaret att balansera och nyansera bilden av forskarvärldens upptäckter, varningar och lösningar? På vems axlar vilar uppgiften att hjälpa omvärlden att avgöra vilken forskning som är ”sann” och vad som inte är mer än spekulationer och grundlöst tyckande? Och vems är felet att det så ofta misslyckas – på kvällstidningarnas löpsedlar eller i TV-soffornas ”expertdiskussioner”, för att inte tala om i politikernas valdueller?  Själv tror jag att det vore rent oklokt att försöka peka ut någon enstaka grupp som skyldig till allt detta. 

Klarspråk om hur vetenskap fungerar

En bättre väg att gå skulle nog i stället vara  att alla grupper som har makten och möjligheten att sprida vetenskapens slutsatser – forskare, journalister, lärare, lobbyister och politiker – börjar tala klarspråk om hur vetenskapligt arbete faktiskt går till: att forskare också är människor som kan tycka saker. Och att forskning är en process som leder fram till väldigt få definitiva sanningar, utan snarare bygger på att dess utövare gång på gång ges utrymme att ha fel och att ompröva sina teorier.

Om den bilden skulle spridas lika effektivt som den av forskarvärldens ständiga ”framgångar” och ”genombrott” så skulle det kanske leda till åtminstone en sak: att sprida det kritiska tänkande som gör det möjligt för vem som helst att skilja mellan fakta och åsikter, mellan sanningar och smaksaker. 

Kristoffer Gunnartz, Vetenskapsjournalist & forskningskommunikatör

www.kristoffergunnartz.com

Fakta eller åsikt?

Frågeställningen är mångfasetterad. En fråga handlar om vilka påståenden som är sanningar, dvs. med verkligheten överensstämmande. Vilka uppfattningar är smaksaker, dvs. en fråga om enbart tycke och smak, där inget alternativ är objektivt riktigare än de andra? Finns det klara skillnader mellan objektiva sanningar och smaksaker?

Det finns tecken som tyder på att det finns en osäkerhet kring vad som är möjligt att avgöra vetenskapligt och vad som inte är det. Dvs. på vilka frågor kan man finna objektiva svar? Och var finner man de objektiva svaren? Vad grundas denna osäkerhet i? Förmedlas för lite vetenskaplig information till allmänheten? Eller förmedlas den för dåligt? Eller är det allmänheten som inte vill ta emot den information som erbjuds?

Inom flera forskningsfält finns människor utanför forskningen som har mycket starka åsikter och uppfattningar vilka går tvärt emot forskningsresultaten: klimatskeptiker tror inte på forskningsresultat kring koldioxidens betydelse för klimatförändringar, religiösa kreationister hävdar att det naturliga urvalet omöjligt kan ha skapat dagens biologiska mångfald och scientologer misstror psykiatrisk forskning. Samtidigt finns självutnämnda experter som tjänar stora pengar på produkter (bl.a. skönhetsmedel, hälsokost och alternativmedicin) som påstås ha ett vetenskapligt stöd som de i själva verket saknar.

Det förekommer också fall av subjektiv och oärlig forskning som bedrivs med syfte att få en åsikt att se ut som en sanning. Historikerna Naomi Oreskes och Erik M. Conway har i boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming (http://www.merchantsofdoubt.org/index.html ) beskrivit hur detta skett i USA med stöd av bl.a. tankesmedjan George C. Marshall Institute (http://www.marshall.org/). Hur ska allmänheten kunna skilja forskningsresultat från påståenden som förs fram av en ”expert” med ett politiskt, religiöst eller ekonomiskt intresse i frågan?

Vems är ansvaret att hjälpa allmänheten att skilja mellan fakta och åsikter?

Forskare har ett ansvar att dela med sig av sin ämneskunskap. I Sverige ingår det ansvaret i universitetens och högskolornas tredje uppgift. Dessvärre väljer många forskare ändå att inte kommunicera med allmänheten. Ett skäl är att det är svårt. Hur gör man som forskare för att få omvärlden att lyssna och förstå vad man håller på med och vad man kommit fram till? Hur förmedlar man var gränsen går mellan forskningsfrontens osäkerhet och vetenskapens kärna? Hur berättar man om vetenskap och forskning så att allmänheten, politikerna och journalisterna förstår vad man pratar om? Kristoffer Gunnartz i panelen har skrivit en handbok i forskningskommunikation, ”Prata som folk, Einstein!”

Ett annat skäl till att forskare inte tar sig tid att kommunicera med allmänheten är att det inte anses ge tillräckligt mycket tillbaka, i form av meriter som räknas vid tjänstetillsättningar och anslagstilldelningar. Oreskes och Conway skriver att detta måste förändras; forskarnas meningsmotståndare tar sig tid att kommunicera, och trots deras begränsade antal har de en enorm effekt på samhällsdebatten.

Har medierna ett ansvar för att skilja fakta från åsikter?
I TV ses konflikter i sig som en tillgång: man kan bjuda in en från varje sida (t.ex. en klimatforskare och en klimatskeptiker), och på så sätt skapas dramatik, samtidigt som man låter ”alla” komma till tals. Hjälper eller stjälper detta neutrala hållningssätt tittarnas möjlighet att ta till sig fakta i ämnet?

Oreskes och Conway anser att medierna måste bli mer avancerade i sin bedömning av expertis. Avgörande i sammanhanget är att granska vilka bakomliggande intressen som finns. Grundläggande journalistisk källkritik alltså.

I Sydsvenskan beskrev Patrik Svensson nyligen hur ett pressutskick om en stor undersökning kring sex fått stort medialt utrymme. I Rapport citerades en läkare som rekommenderade Viagra. Man nämnde inte att Pfizer, företaget som tillverkar Viagra, stod bakom undersökningen. (http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1229175/Blatt-ett-intresse.html).

Som Patrik Svensson skriver: ”Det finns alltid ett intresse, det är alltid av angeläget intresse att känna till Intresset.” Forskare kan själva ha ett intresse som påverkar deras sätt att tolka sina resultat, så att dessa passar in i den egna världsbilden. Stamcellsforskare i länder där abort är förbjudet kan t.ex. vara mer angelägna att visa att stamceller från vuxna är lika användbara som stamceller från aborterade foster. Vetenskapens meningsmotståndare har också ett intresse. Det kan vara politiskt, religiöst, ekonomiskt eller annat. Vems är ansvaret att granska och lyfta fram dessa intressen?

Om du tycker att detta är intressanta och viktiga frågor och skulle vilja gå på seminariet, hör av dig till mig! NE har ett antal biljetter att dela ut.

Kristoffer Gunnartz har skrivit ett svar på denna texten, Sanning eller smaksak 2

http://www.kunskapsbloggen.se/2010/09/15/sanning-eller-smaksak-2/

Resultat av evolution. foto: ISTOCK

Enligt en pågående undersökning på forskning.se tror cirka 25 % (kl. 10 den 13 april) av de svarande inte på evolutionen. Evolution är den gällande vetenskapliga förklaringen till varför vi har de arter vi har på jorden i dag och varför de ser ut som de gör. Därför undrar man om dessa 25 % överhuvudtaget inte tror på vetenskapens metoder eller om det är bara just evolution som utgör ett undantag.

Läs gärna ett längre blogginlägg om Darwin, evolution och kreationism.

Själv minns jag inte att källkritiska aspekter kom in i utbildningen förrän det var dags att skriva uppsatser vid universitetet. Så behöver det inte vara. Det finns utmärkta möjligheter att ta upp källkritik inom grundskola och gymnasieskola, se t.ex. NE:s temapaket Källkritik.

Med grafik och minut-för-minut-redogörelse av Perssons förehavanden, inbegripet svårigheterna att få tag på en hyrbil i Karlstad, blev det hela lätt löjeväckande. Var fanns allmängiltigheten, neutraliteten och distansen som man förväntar sig av seriös nyhetsjournalistik?

En personlig vinkel är absolut inte fel i journalistiken, men kanske att man ska orka gå längre än till den egna redaktionen för att få den enskilda människans perspektiv. Vi ringde redaktionen efter programmet för att få höra hur de hade tänkt, och svaret var att de hade tyckt att det var roligt att Lennart Persson missade redaktionens morgonmöte. Plötsligt fick inslaget en än mer intern prägel. Det som var ett redaktionsskämt borde nog ha stannat där, istället för att gå ut på bästa sändningstid.

Kan journalistik vara allmängiltig, neutral och distanserad? Kanske inte men den bör alltid sträva åt det hållet. Även med Sveriges Televisions nyhetsprogram är det läge för nyhetskonsumenten att vara kritisk; VEM rapporterar om VAD, HUR och VARFÖR?

Se inslaget här

Alla vi som skriver vetenskapliga texter gör vårt yttersta för att våra källor ska vara så säkra som möjligt. Men ibland blir det  fel ändå. Det kan bero på oss själva eller något tidigare led i informationskedjan. Självklart är det inte kul när felaktig information förs vidare, men en liten tröst kan vara att man trots allt är i gott sällskap.

Byline: Istock Photo

Antagligen för att det tilltalar många att kunna se vem som besökt ens profil. Men en rätt bra regel är denna: Låter det för bra för att vara sant, är det antagligen det.

En annan, i mitt tycke, misstänkt grupp är ”2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti”, som på kort tid lockat nästan 140 000 medlemmar. Det man kan fråga sig är 1) Vem är avsändaren? 2) Låter det trovärdigt?

Om gruppen mot förmodan skulle vara på riktigt vill jag inte hänga ut avsändaren (besök gärna gruppskaparen för att skapa dig en egen bild), men för att svara på fråga 2 kan man kika på gruppens info. Hur seriöst verkar det? Vilken känsla ger det? Enligt gruppen ger man 2 kronor per medlem och har ett tak på 400 000 kr. Vilket företag som står för sponsringen är dock hemligt än så länge. Här tycker jag att det brister: om ett företag skulle göra detta som ett marknadsföringstrick tror jag att det skulle vilja ha sitt namn i gruppnamnet, allt för att synas.

Om man fortfarande inte känner sig särskilt klok på om gruppen är fejk eller inte – googla, och se vad du hittar. Om du googlar på gruppen ovan kan du hitta en tråd på den ökända debattsajten Flashback, där gruppen nämns som en av många fejkade grupper som debattörerna själva står bakom. Man hittar även andra bloggare (käll)kritiska till gruppen, som Nickelkickel och Lisa Förare Winbladh.

Så, gå ur gruppen. Det finns bättre sätt att hjälpa de drabbade på Haiti.

Uppdatering 19/1: både Sydsvenskan och Svenska Dagbladet rapporterar nu om att gruppen är fejk. Jag har även tagit bort länken till den aktuella Facebook-gruppen och vill direkt avråda er från att besöka den då den har anstötlig bild samt text.

För några veckor sedan hade jag äran att delta i Kunskapsgalan på Stadshuset i Stockholm. Till bordet hade jag på var sin sida om mig de två Kunskapspristagarna i kategorin skola. Det var två eminenta herrar som har betytt mycket för kunskapsspridningen inom matematik: Bengt Johansson, föreståndare på Nationellt Centrum i Matematik och Atilla Szabo, gymnasielärare i matematik.

När vi brutit taffeln och alla minglade omkring så fanns det en bland alla kunskapskändisar jag särskilt gärna ville hälsa på, nämligen Eva Funck. Vad säger man när man träffar en av de för mig käraste besökarna hos Björnes Magasin, ett barnprogram som sändes under tiden mina barn var små? Jo, man säger ”Tack för alla fina barnprogram med Björne!”.

Lite löjligt kanske men det kom från hjärtat och då brukar det inte kunna bli fel.

Eva har ju, som hon också påpekade, gjort flera kunskapsprogram sen dess. Hon och hennes sambo Erland Beskow berättade för mig att de hade varit på Stadshuset förut och filmat för tv-serien Evas Superkoll. Programmet skulle handla om kungen och vad han gjorde. Tyvärr fick de inte komma hem till kungen, men Stadshuset ställde upp och lät dem använda lokalerna för att illustrera kungens arbete.

Jag tycker att Eva är en riktig förebild för alla kunskapsspridare. Hon förklarar svåra och obegripliga saker på ett sätt som barn (och alla vi vuxna medtittare) förstår. Hon gör det med en sådan glädje och nyfikenhet så man kan inte låta bli att ryckas med och bli intresserad av att lära sig.

Kanske Eva Funck kan förklara sådant som svininfluensa, finanskrisen och pensionssystemet för hela svenska folket.

Jill McCabe

”För 10 år sedan, när man slog upp information i uppslagsverk när man skrev skolarbeten så behövdes egentligen inte källkritik i samma utsträckning som behövs på nätet idag. Nationalencyklopedin är ju liksom källans ursprung. (Rätta mig gärna om jag har fel, jag är inte så insatt på hur det var på den tiden.)”

Jag är drygt tio år äldre än Gustav, men citatet ovan får mig att känna mig lastgammal. Källkritik behövdes dock även 1999, inte minst eftersom Sovjetunionen och Jugoslavien fortfarande var existerande länder i våra kartböcker… Men även vi använde Internet till våra skolarbeten. Vi fick dock lära oss att man inte kunde skriva ”Internet” i källförteckningen, att det var samma sak som att skriva ”biblioteket” (en mycket pedagogisk jämförelse). Så visst behövdes källkritik även då, Gustav! (Men förhoppningsvis har dagens skolelever lärt sig att ”Internet” inte duger i källförteckningen…)

Foto: ISTOCK

Samtidigt: det är sant att vi drunknar i information, vilket bara gör det ännu viktigare att vara källkritisk. På många skolor ligger nog NE.se, för att ta ett exempel, närmre tillhands än de traditionella uppslagsverken i bokform.  Men allt på Internet fungerar inte i skolarbetet, liksom inte heller allt tryckt material fungerar. Läraren och bloggaren Lilla O skriver till exempel: ”Det finns så mycket information idag och det är av yttersta vikt att kunna bedöma trovärdigheten i den. Källor kan även vara personer och att få in samhället och verkligheten i klassrummet är viktigt.”

Men hur ska man få eleverna att förstå detta? Det frågar sig bland andra Kristina Alexandersson på Stjärnkikarna (hon tar även upp källkritik på YouTube). Gustav ger henne och andra i viss mån rätt vad gäller oron, han medger att han inte är särskilt källkritiskt, och hans förslag är att man visar på oseriösa sidor och seriösa sidor. Det viktiga är dock att elever lär sig känna igen en seriös sida, på så vis handlar det framför allt om att lära sig en förståelse för källkritik, om ”ett levande ämne”. Till hjälp finns till exempel Skolverkets ”Kolla källan”, men också NE Skolas läropaket om källkritik (det senare är dock bara tillgängligt för er prenumeranter).

Det sista Gustav tror behövs är ” gubbe som åker runt med sina Powerpoint-presentationer” och skriker om farorna med Internet. Vad tror ni? Jag är särskilt nyfiken på vad ni skolbibliotekarier och lärare tycker.

Ellen Albertsdóttir