Marlene Hassel, marknadschef på Lödde centrum, följer gruppen under hela våren och vägleder inom projektledning. Hon tipsar t.ex. om hur man lånar parken av kommunen för loppmarknaden och att man måste ha polistillstånd och hon bistår med olika idéer och praktiska lösningar.

Under våren kommer gruppen att lära sig mycket av egna, praktiska erfarenheter. De står inför stora utmaningar när det gäller arrangemangen och behovet av sponsorer. Efter mitt första möte med gruppen måste jag dock säga att jag sällan möter motsvarande entusiasm i min egen vardag.

På NE SKOLA kommer gruppen att dokumentera hur projektet fortlöper. I deras läropaket finns redan dokumentmallar och länkar som projektgruppen använder och vi ser fram emot bilderna från diskot som ägde rum i fredags.

Läs mer om entreprenörskap i skolan i vårt tidigare inlägg.

/Åsa Redin, marknadsansvarig NE SKOLA

En del menar dock att det bara är en liten del av de unga som verkligen är genuina digitala infödingar, och att resten är ungefär som den övriga befolkningen. Det passar alltså inte alla att flytta klassdiskussionen till Facebook – och att tro detta är ett pedagogiskt misstag. (Helt i klass med att mina högstadielärare ville att vi skulle ”brainstorma” hela tiden.)

I The Economist uttrycks däremot tanken att de unga har ett ytligt förhållande till digitala verktyg och deras sociala och politiska potential – att då kalla dem digitala urinvånare är alltså överdrivet. En studie från tankesmedjan Pew Research Center visade också att unga Internet-användare mellan 18-24 var i minoritet när det kom till att använda webben för att mejla en politiker, men i majoritet när det kom till att gå med i till exempel en Facebook-grupp.

Det senare kan ses som ett ytligt sätt att visa upp sina politiska uppfattningar till alla man känner. Och det är det nog – på ett sätt. Politik kan vara lika identitetsskapande som vilka böcker man helst läser, eller filmer man gillar. Men att unga inte mejlar en politiker kan bero på att man inte har den vanan – och då blir ”slacktivist”, ett populärt öknamn på dem som enbart engagerar sig genom Facebook-sammanslutningar, något nedvärderande.

Facebook-sammanslutningar blir trots allt ungefär som moderna namninsamlingar – med alla de brister som kan finnas i sådana. Men kan också använda sociala mötesplatser för att samordna protester av olika slag. Och det är väl då slacktivisten visar sitt rätta ansikte.

En ännu viktigare poäng, som också förs fram i The Economist, är däremot denna: långt ifrån alla födda mellan 1980 och 2000 är online. Det är alltför lätt att glömma bort att en stor del av världen fortfarande är offline.

Eller vad säger ni?

Uppdaterat 9 mars 15:08: Uppdaterade ”digital urinvånare” till ”digital inföding” – då det verkar vara en vanligare översättning. Själv tycker jag emellertid att ”urinvånare” eller ”urfolk” är trevligare att använda än ”inföding”. Vad tycker ni, förresten?

Om filmkritikerna får råda finns det en stor chans för The Hurt Locker. I en sammanställning på Internet Movie Database (IMDb) håller åtta av tretton amerikanska filmkritikerföreningar den för bästa film. Intressant är att notera att ingen (zero, null, nada) av dem röstar på Avatar. Vi håller med dem.

Dock ser det annorlunda ut när man tittar på hur just besökarna på IMDb tycker. I en webbenkät kan de lägga sin röst för vilka av de Oscarsnominerade i de olika kategorierna de vill ska vinna. Här leder Avatar med 33 procent av rösterna (3 mars), medan Quentin Tarantinos Inglourious Basterds och The Hurt Locker ligger på drygt 20 procent vardera.

När det gäller skådespelarpriserna är Jeff Bridges och Sandra Bullock klara favoriter hos IMDb-besökarna, medan det är mera jämnt bland filmkritikerna. De senare föredrar George Clooney bland de nominerade för bästa manliga huvudroll, medan det väger jämnt mellan Carey Mulligan och Meryl Streep för priset som bästa kvinnliga huvudroll (Bullock är en intressant outsider i sammanhanget). Carey Mulligan, som gör rollen som den sextonåriga Jenny i danskan Lone Scherfigs An Education, vore onekligen ett djärvare val än den flerfaldigt Oscarsnominerade och -belönade Streep. Men Oscarsjuryn djärv? Icke.

Vi skulle vilja bryta en lans för en Oscar till George Clooney i kanadensaren Jason Reitmans Up in the Air där George (som vi säger) gör huvudrollen. Det är inte ofta som det numera kommer filmer från Hollywood som har något av den godlynta ironi och det goda humör som fanns i George Cukors, Howard Hawks och Ernst Lubitschs komedier från Hollywoods guldålder på 1930- och 40-talen. Up in the Air kommer en god bit i den riktningen. Och George Clooney kommer i närheten av vad en Cary Grant gjorde i dessa guldålderskomedier – med distanserad självironi och välberäknad tajming levererar han one-liners med en oroande glimt i ögat.

Hur det går får vi se på söndag (natten till måndag i Sverige) 7:e mars, då årets Oscarsutdelning, den 82:a i ordningen, går av stapeln i Kodak Theatre i Hollywood med Steve Martin och Alec Baldwin som konferencierer.

Mats Carlsson & Arne Järtelius, NE-medarbetare

Den "nya" mobilen upplevs av många som något farligare än den gamla, fasta telefonen Foto: Hulger

På 1500-talet varnade till exempel den schweiziska forskaren Conrad Gessner för tryckpressen, och hur denna kunde skada våra sinnen. Något sekel senare var det i stället spridningen av tryckta tidningar som väckte oro, för om man läste nyheter själv i stället för att få dem i en kollektiv gemenskap blir man väl isolerad?

För att inte tala om radion! I musiktidskriften Gramophone gick det 1936 att läsa att barnen hade ”developed the habit of dividing attention between the humdrum preparation of their school assignments and the complelling excitement of the loudspeaker”. Där ser man. Känns det igen?

Numera är det ju nämligen Internet i allmänhet och Twitter, Facebook och liknande mötesplatser i synnerhet som drabbats av moralpaniken. Eller vad sägs om Telegraphs rubriker:  “Twitter and Facebook could harm moral values” & “Facebook and MySpace generation ‘cannot form relationships’”?

Vi blir alltid rädda för ny teknik, menar Vaugh. Åtminstone om man är över 35 år när den kommer, som Douglas Adams ska ha sagt. Men Nicolas Carr har skrivit en hel del intressanta texter om hur Internet och datorer gör att vi tappar förmågan att fokusera. Jag tror visserligen att han på många sätt har rätt i detta – många av oss i den yngre generationen tycks på grund av Internets alla distraktioner ha ett dalande uppmärksamhetskapital.

(För egen del kan jag säga att min självmedicinering nyligen bestod av J M G Le Clézios ”Allt är vind”, roman på långsam prosa. Rekommenderas! Om man har tålamodet.)

Men enligt Bell finns det inga tecken på att Internet står bakom några sinnesproblem. Han menar det finns studier som visar att de som är engagerade i sociala nätverksplatser tvärtom har mer utvecklade sociala liv ”offline” än andra. Däremot har TV negativa effekter på vår hälsa och vår förmåga att koncentrera oss, enligt Bell. Men eftersom TV numera är gammal teknik, snarare än ny teknik är det ingen som ifrågasätter dess självklara plats i våra vardagsrum. Twitter däremot!

Vad tror ni? Förstör Internet vår förmåga att fokusera? Gör radion det?
Eller är allt bara en slags konservativ moralpanik?

Foto: ISTOCK

I Reason Magazine liknar Brendan O’Neill detta vid ”A Clockwork Orange” (1971) där den våldsälskande Alex, i filmversionen av Stanley Kubrick, omprogrammeras genom att tvingas titta på våld samtidigt som han lyssnar på Beethoven. Musiklyssnandet blir sedan detsamma för Alex som det nu blir för barnen i West Park School: en plåga.

Borde det inte vara givet att det bästa är om eleverna får upptäcka musiken i sin egen takt – och i rätt sammanhang? Den populäraste Debussy-låten på Spotify är trots allt ”Clair De Lune”, från ”Twilight”-soundtracket. Men i stället slösar rektorn på West Park School medvetet bort en hel genre som bestraffning. Synnerligen opedagogiskt.

Michael Tapper är en av Sveriges vassaste filmkritiker och filmskribenter. Läsare av Sydsvenska Dagbladet kan ta del av hans intresseväckande recensioner varje vecka. Den som söker filmartiklar och filmbiografier på NE.se kommer återkommande till uppslagsord signerade av MT. Lägg till det att Michael Tapper sedan flera år tillbaka skriver årssammanfattningen av filmåret i Nationalencyklopedins årsbok. Närmast har vi, utöver ovanstående, att se fram emot Michael Tappers doktorsavhandling i ämnet film. Vågar du anta den tapperska kunskapsjaktutmaningen?

Namn: Michael Tapper

Född: 1959

Yrke: Filmkritiker i Sydsvenskan, frilansande filmskribent (bland annat för NE och NE:s årsbok) och filmvetare med undervisning och som även publicerar sig i akademiska tidskrifter och antologier.

Brinner för: Historia i allmänhet och filmhistoria i synnerhet. Eftersom det visas så få äldre filmer och nästan aldrig stumfilm lyfter jag gärna fram den tidiga filmhistorien i både undervisning och exempelvis recensioner av DVD-utgåvor.

Lästips: På grund av min sysselsättning för tillfället har det blivit väldigt mycket fack- och skönlitteratur inom kriminalgenren. Aktuella författare jag rekommenderar är amerikanerna James Ellroy, vars senaste roman, Blood’s a Rover nyligen utkom på svenska med titeln Oroligt blod, och Dennis Lehane – bioaktuell med förlagan till Martin Scorseses Shutter Island (romanen hette Patient 67 i svensk översättning), med Leonardo Di Caprio i huvudrollen. Bland svenska författare är Leif G W Persson, Arne Dahl och Roslund & Hellström mina favoriter. Perssons trilogi om Palmemordet och välfärdsstatens fall (Mellan sommarens längtan och vinterns köld, 2002; En annan tid, ett annat liv, 2003; Faller fritt som i en dröm, 2007) är under filmatisering, och Dahls romanserie (elva titlar hittills) om A-gruppen har varit på tal länge som antingen bio- och tv-filmserie.

Filmtips: Bland de klassiska regissörerna är Alfred Hitchcock mitt ideal för hans virtuosa filmberättande som förenar det konstnärligt nyskapande med det populärkulturellt tillgängliga. Andra regissörer jag gärna återvänder till är Fritz Lang, Sergej Eisenstein, Michael Powell och många av de ledande namnen under Hollywoods guldålder: William Wyler, Joseph L Mankiewicz, Billy Wilder och i stort sett alla film noir gjorda på 1940- och 1950-talen. En skådespelare jag länge fascinerats av är Lon Chaney – stumfilmens skräckkung och ”mannen med tusen ansikten” – i filmer som Victor Sjöströms Han som får örfilarna (1924) och den monumentala Fantomen på Stora Operan (1925). Nyare regissörer värda att se och se om är Martin Scorsese (bioaktuell med Shutter Island), Jean-Luc Godard (klassiker som Le Mépris och Pierrot le fou), Francis Ford Coppola (vars senaste filmer Youth Without Youth och Tetro sorgligt nog inte fått någon större biodistribution), Terry Gilliam (från Monthy Python till The Imaginarium of Dr Parnassus) och Terrence Malick (med en sparsmakad men utsökt filmkarriär av endast fyra titlar: Badlands, 1973; Days of Heaven, 1978; The Thin Red Line, 1998, och The New World, 2005). Vi lever också i en animationsfilmens och dokumentärfilmens guldålder. Bland animationsbolagen står Pixar (Wall-E, 2008; Upp, 2009; Toy Story 3, 2010) och Aardman (Wallace & Gromit, Shaun the Sheep) i en särställning. Och bland dokumentärfilmarna är Errol Morris (The Thin Blue Line, 1988; Fog of War, 2003) en alltid lika intressant särling.

Länktips: Bland utmärkta filmtidskrifter på nätet finns Senses of Cinema, Screening the Past och Film International, som jag tidigare var chefredaktör för. Jag rekommenderar även den ständigt banbrytande filmvetarprofessorn David Bordwells hemsida. För den tekniskt intresserade är de amerikanska filmfotografernas tidning och hemsida, American Cinematographer, ett måste, och för animationsälskarna finns Animation Journal.

Vad sysslar jag med för tillfället: Jag arbetar sedan några år med en avhandling om den svenska polisromanen och -filmen som förhoppningsvis blir klar under våren 2010.

Förebilder: Jag har inga direkta förebilder, men det är alltid inspirerande att läsa min nyligen bortgångne vän Robin Woods essäer och böcker, likaså de av filmvetarprofessorerna David Bordwell, Kristin Thompson och Barry K Grant. Bland tidigare filmkritiker gillar jag Pauline Kael, Susan Sontag och Paul Schrader (som senare blev manusförfattare och regissör), och bland de nu verksamma läser jag gärna Roger Ebert (Chicago Sun-Times), Steve Klawans (The Nation), Jonathan Hoberman (Village Voice), Manhola Dargis och AO Scott (bägge på The New York Times). Läsvärda svenska filmkritiker ur historien är t.ex. Gerd Osten, Lasse Bergström och Jurgen Schildt när de var i toppform, och bland de nya finns Maaret Koskinen och Astrid Söderbergh-Widding.

Antar du Michael Tappers utmaning i Kunskapsjakten?!

Först något som varje journalist värd sitt salt ska känna till: en bra fråga är en öppen fråga. Vad? Vem? När? Hur? Varför? Hela idén med en intervju är ju att få den intervjuade att prata. Ja- och nej-frågor är således bannlysta. Om de inte bara är tänkta som en dörröppnare för en följdfråga. (Att det bland dagens idrottare har spridits en irriterande vana att inleda varje svar, oavsett hur frågan lyder, med ett ”nää…” är en annan femma.)

Ännu värre än ja- och nej-frågor är när journalisten bara kastar ut påstående. Snacka om att ha missförstått sitt uppdrag! Alltför ofta föregås frågor, eller påståenden, också av långa resonemang från intervjuarens sida som idrottaren sedan mest har att instämma i. ”Du var nere för räkning efter att ha genomgått en operation och sedan blivit sjuk. Norrmannen ledde med en minut när halva loppet var kört. Ändå kom du tillbaka och vann OS-guld. Det måste kännas underbart!” Vad svarar man på det?

Man ska dock komma ihåg att uppdraget är svårt. Såväl den lyckliga segraren som den besvikna förloraren saknar ofta ord, speciellt direkt efter genomförd tävling.

TV-sportens utsända har i de flesta fall gjort sin läxa så till vida att frågorna som ställs oftast är av den öppna sorten. Men det räcker inte att en fråga börjar med ”hur” för att den ska vara vettig. ”Hur nöjd är du?” – vad är det för fråga? Eller ännu värre: ”Exakt hur underbart är det här?”.

Då föredrar jag faktiskt sportjournalistikens ärkeklyscha ”Hur känns det?”. Det är ju trots allt det vi vill veta. Hur känns det att vinna OS-guld? Att det är omöjligt att förklara, hur bra frågorna som ställs än är, kan inte journalisterna hjälpa.

Temple Grandin på TED Foto: www.ted.com

Grandin ser sig själv som en ”photo realistic visual thinker”, dålig på algebra men bättre på geometri, men det finns också ”pattern thinkers” som är duktiga på matte och musik, samt ”verbal thinkers”, som är dåliga på att rita. Alla behövs, säger Temple Grandin, för världen behöver ju trots allt olika slags hjärnor! Det hon är orolig för, och jag delar hennes oro, är att barns olika förutsättningar inte tas tillvara.

Vad händer med de autistiska barnen, de kanske inte hamnar i Silicon Valley där de hör hemma, menar Temple Grandin. (Som för övrigt inte heller tror att det hade funnits någon Silicon Valley om det inte vore för autism…) Själv tackar hon en entusiastisk lärare, och önskar att alla fick den möjligheten: man måste lockas in i vetenskapen, säger Grandin.

Så, se klippet!  Själv blev jag också sugen på att se den  film som nyligen har gjorts baserad på Temple Grandins liv, med Claire Danes i huvudrollen.

Med grafik och minut-för-minut-redogörelse av Perssons förehavanden, inbegripet svårigheterna att få tag på en hyrbil i Karlstad, blev det hela lätt löjeväckande. Var fanns allmängiltigheten, neutraliteten och distansen som man förväntar sig av seriös nyhetsjournalistik?

En personlig vinkel är absolut inte fel i journalistiken, men kanske att man ska orka gå längre än till den egna redaktionen för att få den enskilda människans perspektiv. Vi ringde redaktionen efter programmet för att få höra hur de hade tänkt, och svaret var att de hade tyckt att det var roligt att Lennart Persson missade redaktionens morgonmöte. Plötsligt fick inslaget en än mer intern prägel. Det som var ett redaktionsskämt borde nog ha stannat där, istället för att gå ut på bästa sändningstid.

Kan journalistik vara allmängiltig, neutral och distanserad? Kanske inte men den bör alltid sträva åt det hållet. Även med Sveriges Televisions nyhetsprogram är det läge för nyhetskonsumenten att vara kritisk; VEM rapporterar om VAD, HUR och VARFÖR?

Se inslaget här

foto: ISTOCK

Skolverket ville ge den moderna historien, det vill säga från 1700-talet och framåt, mer utrymme. Man betonar att man vill att eleverna ska lära sig hur historia används i politiska och ekonomiska syften, och det är väl utmärkt: ifrågasättandet borde vara en viktig del i varje kurs i historia. Samtidigt är väl huvudproblemet att man bara har 200 klocktimmar historia i grundskolan. Då måste man prioritera, och allt kan knappast tas upp.

Per Eliasson, ämnessamordnare för den nya kursplanen, sammanfattar det väl i en intervju hos Vetenskapsradion:

”Ett argument kan nog bli att det är viktigt att läsa om antiken och demokratin i Aten för att man ska förstå dagens demokrati. Mitt svar är att om man då inte hinner att läsa om Sverige under 1900-talet, då har man nog missat en hel del när det gäller demokrati.”

Alla som har läst i skolan om Ådalskravallerna 1931 räcker upp en hand. Eller krisuppgörelsen 1933? Eller överhuvudtaget något om svenska statsministrar och svensk politik? I min skolhistoria finns det en uppenbar lucka.

Samtidigt har jag aldrig förstått varför man under skoltiden så sällan drog paralleller mellan olika epoker i olika länder. Varje område blir i stället som sin egen isolerade ö. Och skoltidens kronologiska ordning innebar att jag läste om bronsåldern och järnåldern på lågstadiet, och sedan aldrig mer.  Fokus riktades i stället mot världskrigen, men också mot att rabbla kungalängder och läsa om den svenska ”stoltheten”: stormaktstiden. Ständigt andra världskriget på olika sätt, men sällan 1900-talets senare halva, nästan aldrig kalla kriget. Det var som att man aldrig hann längre än till 1945.

De jugoslaviska krigen är ett annat exempel. Det är för nära i tid för att finnas i historieböckerna, men själv var jag för ung för att ha följt nyhetsrapporteringen när det hela utspelade sig. Oroligheterna visade sig bara i form av nya ansikten i klassen, en av dem med Bosnien och Hercegovinas flagga uppsatt i sin bänk. Och att detta skedde samtidigt som Daytonavtalet slår mig inte förrän jag skriver dessa rader. Kanske förtjänar nutidshistorien en plats i undervisningen, om inte i historieämnet så åtminstone i samhällskunskapen?

I somras skrev Arne Järtelius följande på denna blogg: ”Det finns som bekant en annan historia att berätta än den om krigen och inte ens historien om krigen behöver handla om det militära och dess ledare.” Visst måste historieundervisningen innebära mer än rabblande av kungalängder och krigiska slag (1709 sitter där det sitter, fastbränt i minnesbanken.)

Att det finns en annan historia visar bland annat Barbara Caine och Glenda Slugas ”Europas historia 1780-1920: ett genusperspektiv” (Natur och Kultur). Rekommenderas, för en historia om krig och revolutioner med ett något annorlunda fokus.

Skolverkets poäng var att man bland annat ville visa hur historia kan användas i politiska och ekonomiska syften. Att man då tvingas sålla bort vissa delar betyder inte att vi för den delen måste bli historielösa. Men det är viktigt att tänka på att makten alltid ligger hos dem som har rätten att skildra historien, och i detta fall: rätten att bestämma vilken historia som är viktig nog att platsa i undervisningen.