Missa inte dessa små trevliga pratstunder, oftast på onsdagar, 08.15 på morgonen.

Arne Ekman, chefredaktör

Genast började vi så klart fundera på en värdig efterföljare och nu är den här! Voila! Låt mig presentera: Vilken fiktiv figur är du?

Med hjälp av en intelligent sökmotor från Malmöföretaget Expertmaker och 4 minst lika intelligenta och dessutom väldigt erfarna NE-redaktörer (som självklart blev det Fiktiva rådet) växte testet Fiktiva figurer fram.

Här möter du seriefigurer, filmhjältar, gudar och litterära gestalter i en härlig blandning. NE:s fiktiva råd har valt ut ett hundratal intressanta fiktiva figurer och kartlagt deras unika personliga drag. Testa och se vem du är mest lik!

Bamse som resultat i "Vilken fiktiv figur är du?"

Själv blev jag Bamse. Världens starkaste och världens snällaste björn. Och dessutom en av mina absoluta barndomsidoler. Kan hända jag är lite schizofren också eftersom jag för några dagar sedan blev Afrodite och innan dess Fantomen. Hmmm. Undrar vem jag är egentligen? Innerst inne?

Se detta som en anledning att grubbla över din personlighet eller helt enkelt  bara som ett kul test och lite tidsfördriv och kanske också ett roligt sätt att uppdatera dina kunskaper om fiktiva figurer!

Vilken  fiktiv figur blir du? Testa och dela med dig av resultatet via kommentarer eller Facebook!

Många frågor utan enkla svar

Forskartorgets seminarium Sanning eller smaksak – vem bryr sig? väcker onekligen flera intressanta frågor. Hur får man allmänhet, journalister, politiker, väljare och konsumenter att förstå vad forkarvärlden kommit fram till? Och vems är felet när det inte fungerar? Som vetenskapsjournalist har jag ägnat över tio år åt att fundera på svaren, de senaste tolv månaderna på heltid för att skriva boken Prata som folk, Einstein! – att berätta begripligt om vetenskap.

Intressant och viktigt

Min syn på saken (så här långt) är att det inte finns några enkla patentsvar, men att det däremot finns en hel del erfarenheter som skulle kunna komma till stor nytta – för den som är villig att lyssna vill säga. En av mina övertygelser som forskningskommunikatör är nämligen att man inte kan tvinga människor att tycka att något är ”intressant” eller ”viktigt” att ta till sig. Folk måste övertygas om att det är det. Det är en uppgift som vilar lika tungt på alla som är inblandade i kedjan att kommunicera vetenskap till omvärlden – forskare, journalister, lärare, politiker och lobbyister.

Begripligt och relevant

Det som ska berättas måste göras begripligt och relevant, sättas in i sammanhang som berör och landa i just den verklighet som ens publik känner sig hemma i.  I dagens störtflod av information är det avgörande att som kommunikatör snabbt och begripligt kunna svara på frågan: Varför ska jag som lyssnare, läsare eller tittare bry mig om just det här? Lika viktigt är det att inse att vägen till omvärldens uppmärksamhet ofta sker till ett pris; som forskare måste man ibland våga välja ord och format som gör intryck på samhället utanför, men kanske inte imponerar på ens närmaste kolleger och chefer.

Balanserat och nyanserat

Men i en värld av experter som förenklar och uttrycker sig kort och ”folkligt” vems är ansvaret att balansera och nyansera bilden av forskarvärldens upptäckter, varningar och lösningar? På vems axlar vilar uppgiften att hjälpa omvärlden att avgöra vilken forskning som är ”sann” och vad som inte är mer än spekulationer och grundlöst tyckande? Och vems är felet att det så ofta misslyckas – på kvällstidningarnas löpsedlar eller i TV-soffornas ”expertdiskussioner”, för att inte tala om i politikernas valdueller?  Själv tror jag att det vore rent oklokt att försöka peka ut någon enstaka grupp som skyldig till allt detta. 

Klarspråk om hur vetenskap fungerar

En bättre väg att gå skulle nog i stället vara  att alla grupper som har makten och möjligheten att sprida vetenskapens slutsatser – forskare, journalister, lärare, lobbyister och politiker – börjar tala klarspråk om hur vetenskapligt arbete faktiskt går till: att forskare också är människor som kan tycka saker. Och att forskning är en process som leder fram till väldigt få definitiva sanningar, utan snarare bygger på att dess utövare gång på gång ges utrymme att ha fel och att ompröva sina teorier.

Om den bilden skulle spridas lika effektivt som den av forskarvärldens ständiga ”framgångar” och ”genombrott” så skulle det kanske leda till åtminstone en sak: att sprida det kritiska tänkande som gör det möjligt för vem som helst att skilja mellan fakta och åsikter, mellan sanningar och smaksaker. 

Kristoffer Gunnartz, Vetenskapsjournalist & forskningskommunikatör

www.kristoffergunnartz.com

Fakta eller åsikt?

Frågeställningen är mångfasetterad. En fråga handlar om vilka påståenden som är sanningar, dvs. med verkligheten överensstämmande. Vilka uppfattningar är smaksaker, dvs. en fråga om enbart tycke och smak, där inget alternativ är objektivt riktigare än de andra? Finns det klara skillnader mellan objektiva sanningar och smaksaker?

Det finns tecken som tyder på att det finns en osäkerhet kring vad som är möjligt att avgöra vetenskapligt och vad som inte är det. Dvs. på vilka frågor kan man finna objektiva svar? Och var finner man de objektiva svaren? Vad grundas denna osäkerhet i? Förmedlas för lite vetenskaplig information till allmänheten? Eller förmedlas den för dåligt? Eller är det allmänheten som inte vill ta emot den information som erbjuds?

Inom flera forskningsfält finns människor utanför forskningen som har mycket starka åsikter och uppfattningar vilka går tvärt emot forskningsresultaten: klimatskeptiker tror inte på forskningsresultat kring koldioxidens betydelse för klimatförändringar, religiösa kreationister hävdar att det naturliga urvalet omöjligt kan ha skapat dagens biologiska mångfald och scientologer misstror psykiatrisk forskning. Samtidigt finns självutnämnda experter som tjänar stora pengar på produkter (bl.a. skönhetsmedel, hälsokost och alternativmedicin) som påstås ha ett vetenskapligt stöd som de i själva verket saknar.

Det förekommer också fall av subjektiv och oärlig forskning som bedrivs med syfte att få en åsikt att se ut som en sanning. Historikerna Naomi Oreskes och Erik M. Conway har i boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming (http://www.merchantsofdoubt.org/index.html ) beskrivit hur detta skett i USA med stöd av bl.a. tankesmedjan George C. Marshall Institute (http://www.marshall.org/). Hur ska allmänheten kunna skilja forskningsresultat från påståenden som förs fram av en ”expert” med ett politiskt, religiöst eller ekonomiskt intresse i frågan?

Vems är ansvaret att hjälpa allmänheten att skilja mellan fakta och åsikter?

Forskare har ett ansvar att dela med sig av sin ämneskunskap. I Sverige ingår det ansvaret i universitetens och högskolornas tredje uppgift. Dessvärre väljer många forskare ändå att inte kommunicera med allmänheten. Ett skäl är att det är svårt. Hur gör man som forskare för att få omvärlden att lyssna och förstå vad man håller på med och vad man kommit fram till? Hur förmedlar man var gränsen går mellan forskningsfrontens osäkerhet och vetenskapens kärna? Hur berättar man om vetenskap och forskning så att allmänheten, politikerna och journalisterna förstår vad man pratar om? Kristoffer Gunnartz i panelen har skrivit en handbok i forskningskommunikation, ”Prata som folk, Einstein!”

Ett annat skäl till att forskare inte tar sig tid att kommunicera med allmänheten är att det inte anses ge tillräckligt mycket tillbaka, i form av meriter som räknas vid tjänstetillsättningar och anslagstilldelningar. Oreskes och Conway skriver att detta måste förändras; forskarnas meningsmotståndare tar sig tid att kommunicera, och trots deras begränsade antal har de en enorm effekt på samhällsdebatten.

Har medierna ett ansvar för att skilja fakta från åsikter?
I TV ses konflikter i sig som en tillgång: man kan bjuda in en från varje sida (t.ex. en klimatforskare och en klimatskeptiker), och på så sätt skapas dramatik, samtidigt som man låter ”alla” komma till tals. Hjälper eller stjälper detta neutrala hållningssätt tittarnas möjlighet att ta till sig fakta i ämnet?

Oreskes och Conway anser att medierna måste bli mer avancerade i sin bedömning av expertis. Avgörande i sammanhanget är att granska vilka bakomliggande intressen som finns. Grundläggande journalistisk källkritik alltså.

I Sydsvenskan beskrev Patrik Svensson nyligen hur ett pressutskick om en stor undersökning kring sex fått stort medialt utrymme. I Rapport citerades en läkare som rekommenderade Viagra. Man nämnde inte att Pfizer, företaget som tillverkar Viagra, stod bakom undersökningen. (http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1229175/Blatt-ett-intresse.html).

Som Patrik Svensson skriver: ”Det finns alltid ett intresse, det är alltid av angeläget intresse att känna till Intresset.” Forskare kan själva ha ett intresse som påverkar deras sätt att tolka sina resultat, så att dessa passar in i den egna världsbilden. Stamcellsforskare i länder där abort är förbjudet kan t.ex. vara mer angelägna att visa att stamceller från vuxna är lika användbara som stamceller från aborterade foster. Vetenskapens meningsmotståndare har också ett intresse. Det kan vara politiskt, religiöst, ekonomiskt eller annat. Vems är ansvaret att granska och lyfta fram dessa intressen?

Om du tycker att detta är intressanta och viktiga frågor och skulle vilja gå på seminariet, hör av dig till mig! NE har ett antal biljetter att dela ut.

Kristoffer Gunnartz har skrivit ett svar på denna texten, Sanning eller smaksak 2

http://www.kunskapsbloggen.se/2010/09/15/sanning-eller-smaksak-2/

Ta en snickare, en rörmokare eller en kock. Han eller hon må vara aldrig så skicklig i sitt yrke, men för den skull är det inte det minsta säkert att personen i fråga på något nytt och intresseväckande sätt lyckas förmedla sina expertkunskaper till TV-publiken (eller ens den närmaste vänkretsen). Det är med andra ord minst lika viktigt att vara expert på att förmedla som det är att vara kunnig i sitt ämne.

Expertkommentatorer
SVT kommer att för TV-tittarna skildra och kommentera OS i Vancouver (12–26 februari) med 32 personer på plats och en helvallad och genomslipad André Pops på plats i den olympiska vinterstudion. I sin presentation på Internet (SVT.se) av sin trupp delar man upp den här styrkan i programledare, experter, reportrar, krönikörer och kommentatorer. På de flesta händer är det väl klart vad respektive kategori ska göra, med ett undantag: kommentatorerna. Dessa visar sig nämligen vara en glad blandning mellan reportrar och vad som på annan plats kallas experter. För inte är väl världscupvinnaren i slalom Stig Strand, skidskyttelagledaren Kalle Grenemark, Vasaloppsvinnaren Anders Blomquist, curlingvärldsmästaren Elisabet Gustafson, snowboardåkaren Pontus Ståhlkloo, freestyleåkaren Fredrik Fortkord, skicrossåkaren Henrik Jansson, konståkaren Lotta Falkenbäck och backhopparen Anders Daun att se som kommentatorer?  De är på plats för att de har en egen och gedigen erfarenhet på elitnivå av vad de talar om.

De senare ska med andra ord läggas ihop med den grupp som SVT kallar experter. I Vancouver är de: Magdalena Forsberg, skidskytte, Niklas Wikegård, ishockey, Pernilla Wiberg, utförsåkning, Per Elofsson, längdskidor, och Mikael Renberg, ishockey. Således: vid OS i Vancouver ställer SVT upp med 14 experter i (nästan) lika många grenar.

Så långt är allt gott och väl. Det låter som en både stor och välöverblickande grupp med experter. Frågan är sedan hur bra de är som experter. Räcker det med egna erfarenheter av en viss idrottsgren eller, och i så fall vad, krävs det mer?

En gång i tiden räckte det hela vägen ända in i mål med en Sven Jerring, en Lennart Hyland, en Sven ”Plex” Pettersson, en Bengt Grive (i alla fall i bordtennis) och en Arne Hegerfors (min egen favorit så länge han var på SVT) och en Lars-Gunnar Björklund. Det var den sistnämnda som startade expertras(eri)et genom att ta med hockeyspelaren Roland Stoltz vid sin sida. ”Rolle” satt väl tyst för det mesta – Björklunds svada var svårstoppad – men när han några gånger fick chansen gjorde han det på en omisskännlig stockholmska och lika igenkännliga omdömen.

Stoltz var en bra början således, men därefter har det varit ömsom vin, ömsom alldeles för mycket vatten. Det finns inte en pojklagsmatch i TV-cupen eller en tjejlagsmatch i innebandy som inte har någon sakkunnig vid sidan av den ordinarie kommentatorn. Att man inte verkar lita på de senares kunskaper utan ständigt ska förse dem med en ryggsäck är inget gott betyg till TV:s kommentatorer.

Expertstrudel
Vad är då en expert och vilka krav och förväntningar ska vi ställa på en sådan i idrottssammanhang? Definitionen på expert enligt Nationalencyklopedin är ” person med stor sakkunskap inom visst område”. Det är en bra utgångspunkt. När det gäller sport ska väl till det läggas att experten själv bör har utövat den gren det gäller (gärna på elitnivå i internationella sammanhang med vad därtill hör), att experten i fråga gärna får ha en del teoretiska kunskaper i sitt ämne, att han/hon har koll på utvecklingen över tiden i sin gren och, det är här det börjar halta betänkligt, har en förmåga och en känsla för att hjälpa TV-tittaren att på bästa sätt förstå vad det är som händer i det som synes ske. Det räcker inte att tala om att Jörgen Brink ”gått in i väggen” (i samband med den till synes ”givna” stafettvinsten vid VM 2003), att Per Elofsson fick sitt ”självförtroende knäckt” av en dopad Johann Mühlegg (vid vinter-OS i Salt Lake City 2002) eller att Carl-Johan Bergman fick ett ödesdigert felskär på stafettupploppet vid OS 2006. Finns en äkta expert på plats förväntar man sig som TV-tittare att denna på millimeter, hundradelar och tåspetsar när ska kunna tala om vad som verkligen händer. Sådant som ”ovallat”, ”otur”, ”oflyt” och ”osportsligt” säger mindre än ingenting.

Till det yttre är de flesta sporter väldigt lätta att förstå. Flest mål vinner, mest träff och snabbast tid vinner också och bäst resultat vinner lika klart. Det är allt det där andra som är så svårt att det gärna får förklaras av någon expert på området.

Upp till bevis! säger ni kanske. OK. Det enligt mig – med allsvenska meriter i basket, men i övrigt en i den stora högen av sportintresserade TV-tittare – överlägset bästa kommentatorsparet som uppträder på svensk TV (Eurosport, i det här fallet) är utan konkurrens Roberto Vacchi och Anders Adamsson. Snacka om tandempar! En tävling som Tour de France lämnar mig tämligen oberörd – Vem vill väl i högsommarvärmen sitta inomhus i nästan tre veckor och titta på dopade cyklister? Vem?!  – men efter sommaren 2002 med Vacchi/Adamsson kan jag bara inte slita mig. Etapperna må vara ända upp till fem timmar långa och intensivt händelselösa ända fram till spurtrakan – de båda kommentatorerna (båda erfarna cyklister, men med Adamsson i rollen som expert) lyckas trots det timme in och ut hålla intresset vid liv. Det spelar sedan ingen roll vad som inte händer (för det mesta är det så), de lyckas ändå koka soppa på en spik som kryddas med en eller annan expertfiness.

Arne Järtelius, nyhetsredaktör NE

Om OS på NE.se:
Olympiska spelen
Vinter-OS 2010

Extern länk:
SVT:s OS-trupp

Anna-Karin Cardell är något som fint och ovanligt som ambassadör för teknik i förskolan och lågstadiet. Det är hon i sin egenskap av verksamhetsledare för Snilleblixtarna som förra året fick Kunskapspriset för sina insatser. Snilleblixtarnas snillrika idé är att hjälpa till så att teknik så tidigt som möjligt kommer in i barnens skolliv. Mycket teknik gör tillvaron ännu mera rik! Det leder osökt vidare till att uppmana alla som känner eller känner till någon kunskapsspridare som behöver uppmärksammas att nominera honom eller henne till Kunskapspriset 2010. Det kan du göra på kunskapspriset.se!

Namn: Anna-Karin Cardell

Född: 1949

Yrke: Verksamhetsansvarig för Snilleblixtarna i Sverige.

Brinner för: Alla små snilleblixtar i skolorna runt om i landet. Det är så oerhört fascinerande med barns alla smarta och kluriga uppfinningar. De är för det mesta så miljömedvetna att uppfinningarna nästan alltid drivs av finurliga energilösningar.

Lästips: Jag tycker jättemycket om att läsa böcker. Jag har alltid en hög på nattygsbordet, och det får gärna vara romaner. Jag barnsligt förtjust i Karin Brunk Holmqvists böcker Rapsbaggarna, Potensgivarna och Sirila gentlemän sökes. En annan författare som jag också tycker är oerhört rolig att läsa är Alexander McCall Smith och hans härliga bokserie om Mma Ramotswe från Botswana som driver Damernas Detektivbyrå. En tredje författare som jag aldrig trodde att jag skulle gå i land med är vår egen astronaut Christer Fuglesang. Han fantastiska berättelse om sin första rymdfärd 13 dygn i rymden – efter 14 år på jorden sträckläste jag. Vilken känsla att lämna rymdstationen och simma ut i rymden!

Länktips: Nationalencyklopedins hemsida är nog min favorit. Det är en outsinlig kunskapsbrunn att ösa ur. Jag önskar att alla skolor skulle ha tillgång till den. I och med att jag reser runt i landet så mycket går jag ofta in på de olika kommunernas hemsidor för att läsa på lite.

Vad har Kunskapspriset betytt: För Snilleblixtarna i Sverige har priset betytt otroligt mycket. Genom priset har vi fått en fantastisk bekräftelse på att vårt koncept är väldigt bra. Prispengarna, 250 000 kronor, var också en välkommen förstärkning i vår kassa som gör att vi kan intensifiera vårt arbete ute i landet. För mig personligen var prisutdelningen en upplevelse så underbar att den inte ens går att beskriva.

Vad sysslar jag med för tillfället: Jag åker runt i landet och utbildar och diplomerar Snilleblixtlärare tillsammans med våra aktörer. Dessutom arbetar jag med att utveckla och uppdatera vårt handledningsmaterial så att det ska inspirera pedagogerna att jobba med Snilleblixtarna år efter år med samma elever.

Privat håller jag på att återskapa min mans och mina hjälpaktiviteter för en fattig skola i Mamelodi utanför Pretoria i Sydafrika som vi ”adopterat”. Sedan fem år tillbaka hjälper vi skolan att bl.a. kunna köpa fröer och plantor till grönsaksodlingar på skolgården. Det ger föda till de elever som ingen mat har hemma, och dessutom får eleverna kunskap i att odla. Det finns mycket obrukad bördig jord i Sydafrika.

Förebilder: Nelson Mandela för hans förmåga till försoning. Det borde många ta efter. Jag gillar också Barack Obama. Han är lite av Mandela med sitt sätt att förmå sig att sträcka ut en hand och lyssna på sina motståndare, tycker jag. För ganska många år sedan hade jag en del samarbete med den norska professorn, Berit Ås. Hennes sätt, att med glimten i ögat, föreläsa om sina ”Fem härskartekniker” gjorde stort intryck på mig. Det är mycket som får sin förklaring när man förstår hur härskarteknikerna fungerar.

Säg den företeelse som inte anses värd att listas! Det görs sedan på längden, höjden, tvären och bredden. Varför denna till besatthet liknande listmani? Visst är vi i det här landet influerade av Luther, men frågan är om inte Carl von Linné är minst lika viktig. Låt mig komma med några förslag vad som ligger bakom vårt behov av att sortera och lista olika företeelser:

 (1) Kanske är listningen rentav något medfött? Hur kan det lilla barnet ganska snart veta vilken mat det tycker om och inte? Varför väljer det lilla barnet den ena leksaken framför den andra och det tredje barnet att leka med framför det fjärde? Finns det inte en början till någon rangordnande listning redan här?

 (2) Listorna är ett sätt för oss att få ordning på vår omvärld och skapa ordning i kaos. Oavsett livsfält – arbete, fritid, kultur – är listorna ett sätt att orientera oss i världen. Vilka filmer anses vara sevärda? Vilka restauranger är värda att besöka? Vilka yrken är populära? Hjälp!

 (3) Listorna är vidare ett sätt att se vilka hierarkier som gäller. Om majoriteten listar än det ena, än det andra högt eller lågt så är det ett lika enkelt som bra sätt att hålla sig à jour både med det som händer och vad som händer andra.

 (4) Listorna kan också fungera som en riktningsgivare och vägvisare i livet. Den som vill vara ”inne” kollar av listorna för att se vad som toppar dem inom olika områden. Den som vill vara ”inne” i en viss grupp kan använda sig av listorna för att veta vad hon eller han inte ska tycka om. Listorna är med andra ord ett listigt sätt att lista ut vad som gäller och inte för att kunna orientera sig i livet och i världen.

Testa gärna punkterna 2–4 på årets uppslagsord 2009: svininfluensa.

Fler inlägg om Årets uppslagsord på Kunskapsbloggen

Nu lanseras Kunskapsjakten!

Kunskapsjakten är Sveriges största allmänbildande frågespel med 6 000 frågor, och i den stora jakten på kunskap kan du testa dig själv inom alla möjliga områden:

• Spela och se om du når en plats på topplistan.
• Skapa din egen Kunskapsjakt
• Utmana andra användare eller bara dina vänner.

Vad fick du själv för resultat? Kommentarsfältet är öppet för skryt…

Läs mer om Kunskapsjakten på Kunskapsbloggen:
Allmänbildning eller värdelöst vetande?
Kunskapsjakt och allmänbildningens gräns
Nu släpper NE EM i frågesport tillsammans med Expressen!

Reportage om Kunskapsjakten på NE.se
En kunskapsgalnings memorarer
I huvudet på en spelutvecklare
Kunskapsjakten: Allmänbildning eller värdelöst vetande?

Det som vanligen kallas allmänbildning behöver ju inte innebära några djupare kunskaper. Att jag kan rabbla den svenska kungalängden från Gustav Vasa och framåt betyder inte att jag har några djupare insikter i Sveriges historiska utveckling. Lika lite som att jag kan sätta in The Beatles betydelse i ett populärkulturellt sammanhang tack vare att jag vet att det är Paul McCartney som spelar det blixtrande solot på George Harrisons låt ”Taxman”, som ligger först på Revolver från 1966. Eller att jag egentligen vet något om koralldjur bara för att jag känner till att död mans hand är just en art sådana och inte bara den pokerhand med par i svarta ess och åttor som Wild Bill Hickok lär ha haft på hand när han blev skjuten i ryggen.

Detta sagt vill jag ändå hävda att det inte finns något vetande som är värdelöst. Nej, jag har väl ingen direkt nytta av att veta vem som spelar solo på vilken låt. Men det ger mig något att prata om med vänner som delar mitt intresse. Dessutom är det kul att veta saker. Inte för att jag ska ha nytta av det, inte för att jag vill framstå som allmänbildad, utan helt enkelt för att det är roligt.

Prova att spela NE:s nya frågespel Kunskapsjakten.

Anders Hansson, redaktör för Kunskapsjakten

Foto: ISTOCK

I vår tid är det snarare specialisering som gäller. Carr ser höga staket som hindrar ämnesöverskridaren, det har helt enkelt blivit svårare att ta sig an nya områden. Ett sätt att bygga staket är att, inom sitt forskningsfält, använda sig av ett språkbruk som andra inte förstår. Men även att i sig bryta ny mark har blivit svårare, för i dag måste man traska igenom tusentals forskarspår innan man själv kommer fram. Och eftersom det finns så många specialister i världen i dag är det svårt att som generalist hinna ikapp, menar Carr.

Edward Carr relaterar till Isaiah Berlin, som såg två sorters tänkare: rävar och igelkottar. Men medan rävarna sprang fritt över heden, det vill säga även tänkte fritt, visste igelkottarna bara en sak. I dag är det som sagt igelkotten som dominerar, men även räven behövs!  ”Time and time again, innovations come from an fresh eye or from another discipline”, skriver Carr, som efterlyser fler fruktbara samarbeten mellan ämnena.

Det finns dock vissa svårigheter med att vara en polyhistor, vilket redan universalgeniet  Leonardo da Vinci bekymrade sig över i sin anteckningsbok, där han beklagade sig över hur ett sinne som engagerade sig i för många skilda ämnen därtill kunde bli förvirrat och försvagat.

Där ser man.

Ellen Albertsdóttir