Jag såg precis på Facebook att en vän nyss checkade in på ett lunchställe. Han använder geopositioneringstjänsten Foursquare och publicerar även inläggen på Facebook. God lunch, var hans kommentar. IDG.se rapporterade nyligen att Facebook tagit upp konkurrensen med platsspecifika tjänster. Facebooks lokaliseringstjänst heter Facebook Places. Användarna kan genom denna berätta för sina vänner var de befinner sig, rent fysiskt.

”Facebook har sprängt jantelagen”, skrev Anders Mildner i Sydsvenskan, och artikeln delades flitigt bland mina Facebookvänner. Är det igenkänningen? Plötsligt skäms jag lite för mina uppdateringar från semestern, samtidigt som jag då snarare såg dem som digitala vykort.

NE:s fansida, eller vad man nu ska kalla den nuförtiden, har snart 7 000 medlemmar. Varje dag får vi mängder med kommentarer – och användarna bidrar på många olika sätt till att fördjupa såväl diskussionen som kunskapsnivån. Frågor detta väcker är dock vem som äger makten över orden? Vem styr en fansida?

På kort tid har Facebooks två viktigaste svenska föregångare, Skunk och Lunarstorm, meddelat att de lägger ned. På senare år har de, för många av oss, visserligen mest påmint om digitala spökstäder. Samtidigt har, åtminstone Skunk, varit en plats att återvända till – ett tidigare tillstånd fruset i tiden. Här finns spår från över ett decennium tillbaka, här finns dagböcker, bilder och samtal med förlorade vänner. Och nu försvinner våra historier.

”Vi behöver inget mellanting när vi pratar med varandra. Virtuellt liv borde fungera på samma sätt”, säger en av de unga programmerarna bakom projektet Diaspora*. Tanken bakom Diaspora* är att vara ett alternativ till Facebook, vilket har visat sig vara ett framgångsrecept i tider av växande motstånd mot Facebook.