Facebook är en retuscherad verklighet, sa till exempel psykologidoktorn Alex Jordan till Slate Magazine. Barn skrattar alltid på alla bilder och solen skiner alltid.

Facebook exploaterar nämligen mångas akilleshäl: andras lycka. Detta har Jordan studerat och det har visat sig att andras lycka är en grundmekanism i vår egen olycka.

Hans studieobjekt underskattade nämligen andras nedstämdhet och kände sig därför mer nedstämda själva. Detta är en gammal sanning som nu förstärks av Facebook och sociala medier.

Men stämmer det verkligen att lyckan svämmar över på Facebook? När jag på senare tid skummat igenom mitt eget Facebookflöde tycker jag mig märka en rakt motsatt trend: mer gnäll och suktan efter medömkan.

Börjar statusuppdateringarna bli mer som livet självt, kontrastfyllt sett till (o)lyckan?

Vad säger ni?

Läs ett reportage på NE.se: Facebookeffekten.

Andra bloggar om: Facebook, Twitter, statusskryt, statusuppdateringar

Språkrådet har till exempel frågat sina läsare på Facebook vad man ska kalla den lilla dosa som vissa restauranger använder för att man som kund ska få veta när maten är klar. Dosan brukar till exempel blinka.

”Av diskussionen på Facebook att döma tycks restaurangpersonal och matgäster helst kalla apparaten för puck, eller sammansättningar med det ordet, som matpuck eller beställningspuck. Även dosa är populärt. Bland förslagen finns också bland annat klarknapp, matalarm, varsågodare och matfyr.”

På Pratbubblor efterlyser man i stället ett svenskt ord som skulle kunna vara ett alternativ till ”Facebook” och vad vi gör på Facebook, så kallat ”facebookande”. Pratbubblor skriver bland annat om hur det är vanligt att försvenska vissa företeelser när de blivit vanligare i ett språksamhälle, som dejt och klubb. Gäller då detta även Facebook?

”…det börjar kännas som om vi behöver något mindre egennamnsaktigt när vi skriver om Facebook. I synnerhet när vi gör svenska avledningar blir det angeläget: ”i går facebookade jag i en hel timme”. Jag tycker att det börjar kännas rätt etablerat att använda fejsbuck och fejsbucka …”

Vad kallar ni den lilla matdosan, se hur jag själv tar ställning i själva frågan, och hur talar ni om Facebook? Är det ”Fejan” som gäller?

Apropå förra veckans inlägg om ordet ”snackis” och dess ursprung fick jag också ett mejl från journalisten Thomas Askeberg. I slutet av 70-talet jobbade han på Norbottens-Kuriren i Luleå:

”Min dåvarande nattchef var mycket inspirerad av kvällstidningar och deras jargong. Och han använde ofta och gärna just ordet snackis. Det kunde handla om en nyhet, som med rätt rubrik, skulle bli nästa dags samtalsämne nummer ett.

Till saken hör att nattchefens ledstjärna i tillvaron var Expressen  – inte Aftonbladet. Jag är ganska säker på att snackisen har levt ett medialt liv under många år – och detta inte bara på Aftonbladet.”

När Thomas sedan jobbade på Svenska Dagbladet dök ordet upp igen, kring 2005. Tydligen verkar det så att detta är ett ord som levt ett liv på redaktionerna, och sedan, som Lingvistbloggen visade, också tagit sig in i rubriker och artikeltexter på tidningarna.

Mer om språk:

1. Språkbloggjulkalender (Linneas språkblogg)
2. Fredrik Lindström: Barnets begåvning är att våga säga fel (Språktidningen)
3. Facebookfilosofisk (Pratbubblor)
4. Undervisning i grannspråken fungerar även för de elever som läser svenska som andra språk (Nätverket Språkförsvaret)
5. Tvåspråkig matematikundervisning kan förbättra elevernas resultat (Forskning.se)

Andra bloggar om: språkfredag, språk, Facebook, Språkrådet

Fantastiskt vilken effekt sociala medier har. Känns som vi rullat i väg en liten snöboll som nu rullar vidare och växer till sig dag för dag. 

En annan bloggrelaterad nyhet är NE:s samarbete med Twingly. Detta betyder att vi automatiskt länkar tillbaka till de blogginlägg som länkar till våra notiser, reportage eller uppslagsord på NE.se.  

Vi öppnar upp för bloggare att kommentera innehållet på NE.se och på så sätt även att synas hos oss och hoppas att detta är starten på en inspirerande relation med bloggare.

Så välkommen att länka till våra uppslagsord m.m. för att stärka innehållet i din blogg!

Och  IDG.se rapporterade nyligen att Facebook tagit upp konkurrensen. Facebooks lokaliseringstjänst heter Facebook Places. Användarna kan genom denna berätta för sina vänner var de befinner sig, rent fysiskt.

Anders Mildner har en rätt rolig vinkel på det hela: att det dödar slumpen.  Han skriver:

”Vad Places gör, är ju egentligen att funktionen omvandlar oväntade möten till väntade: vi SER vem som är i vår närhet.”

Detta kommer att leda till lägre serendipitet, menar Mildner. Eller som det står i NE: ”förmågan att kunna göra trevliga upptäckter av ren slump.”

Ordet kommer för övrigt från den brittiske 1700-talsförfattaren Horace Walpole. Han tog namnet från sagan om de tre prinsarna från Serendip. I berättelsen finner prinsarna något annat än vad de sökte, men angenämt nog ändå.

Fram till 1958 var ordet bara omnämnt 135 gånger, skriver Mildner. Runt år 2000 exploderar användningen.

Själv tänker jag på Serendipity – passande nog från 2001. Romantiska komedier trivs bra ihop med serendipitet, men frågan är om Facebook Places skulle döda det upplägget. Huvudpersonerna möts och bestämmer sig sedan för att låta slumpen avgöra om de kommer att mötas igen. De var alltså knappast vänner på Facebook (som visserligen inte ens fanns då, men ändå).

Just därför kommer Facebook Places inte att döda all trevlig slump. Men det kommer kanske att göra den lite mer sällsynt. Vad tror ni?

Andra bloggar om: Facebook, geopositionering, serendipitet, slump

Skrytigt? Bild: ISTOCK

DN har plockat upp tråden. ”Statusraderna inbjuder till kort information om vad vi gör. Ofta har vi ytliga kontakter i sociala medier, kanske kollegor som man vill marknadsföra sig inför”,  säger psykologen Kajsa Karlstedt till DN.se. Kajsa Klein vid Stockholms universitet säger att sociala medier ofta handlar om att man vill skapa uppmärksamhet kring något, som sig själva.

”Språket i sociala medier är ofta, inte minst på grund av utrymmesbegränsningarna, underhållande och kärnfullt på ett sätt som påminner om reklam- eller kvällspresspråk. Och det är väl inte så konstigt att man putsar lite, lyfter fram det positiva. Man vill väl inte vara tråkig och drunkna i mängden?” säger hon till Dagens Nyheter.

Men visst är det nästan lite sorgligt att till och med en liten statusuppdatering blir till en stor prestation. Samtidigt ställde en nybliven Facebookanvändare och vän nyligen en vettig fråga: ”Vad ska man egentligen skriva i sin statusuppdatering? Vad är POÄNGEN?” Ja, vad ska man skriva? Skryt?

Och om man inte skryter så kanske man skriver menlöst, vilket sidan  ”Menlösa Facebookvänner” gjort en stor sak av. Hanna Hellquist skriver bra om detta.

Statusuppdatera eller inte, det är frågan?

Rättviseförmedlingen använder till exempel sin fansida till att efterlysa personer från underrepresenterade grupper till olika projekt, företag och medier. ”Vi vill korrigera skevheter och verka för en rättvis representation i ett jämlikt samhälle”, skriver Rättviseförmedlingen på Facebook.

Men när efterlysningen av en kvinnlig trollkarl (magiker? trollperson?) gick ut var det med brasklappen att personen måste bo i Stockholm. Alla kommentarer som handlade om att tåg finns – eller att det inte är så rättvist att allt är så Stockholmscentrerat raderades bort.

Är det okej? Facebook är trots allt ingenting utan användargenererat material. NE.se på Facebook är inte heller något utan användargenererat material. Då tycker jag att det är viktigt att vara såväl öppensinnad som tillåtande.

Låt mig ta ett exempel. På senare tid har följande konstverk klistrats in på flera av våra uppdateringar:

# (”)~(”)_,–”"-./)
.# ; , , `; .,_ -`.)_
# ( ♥ _, ),__#) __#)
♥.-****************-

Sött, absolut! (För en tydligare nalle, titta på nästsenaste uppdateringen på NE:s fansida.) Men inte särskilt relevant. En gång kan vara okej. Men upprepade gånger? Nu senast skrev jag att vi i fortsättningen vill att kommentarerna håller sig till ämnet.

Men hittills har jag bara raderat ett fåtal inlägg – samtliga skulle kunna klassas som hets mot folkgrupp. Samtidigt, om fler sådana här nallar dyker upp bland kommentarerna kommer jag att radera dem. Rätt eller fel? Vad tycker ni?

Jag undrar då jag själv blev irriterad över sättet som Rättviseförmedlingen valde att styra diskussionen. Jag gillar att diskussionen släpps fri – inom rimliga gränser. Jag gillar när ni som följer NE.se på Facebook själva bidrar: med roliga detaljer om den speciella frukten durian eller med egna minnen av flipperspel från 1950-talets Stockholm.  Och att det när vi vi efterlyste palindrom ramlade in en hel drös.

Ibland rättar ni oss, och ibland har ni något att tillägga.
Det är fantastiskt lärorikt. Tack.

Andra bloggar om: Facebook, netikett, Rättviseförmedlingen

Spray, som äger Skunk, gav användarna två veckor att spara ned resterna. I dag slocknade sidan. Och på Facebook, ironiskt nog, röjer nu flera sin förundran över nyupptäckten av Skunk och sajtens centrala roll i ett tidigare liv.

Skunk.nu ska kanske inte, som en del anhängare har krävt, k-märkas som domän. Sajter som dessa är inte i första hand allmängiltiga, utan högst privata. Men just därför har Spray ett stort ansvar. Vi 80-talister är trots allt en, i stort sett, papperslös generation utan kärleksbrev och hemliga lappar i byrålådorna. Och vi håller sakta på att förlora vår historia.

***

VAD TYCKER NI? Bör man bevara communitys trots att de inte längre är något annat än digitala spökstäder? Och innebär detta slutet för communityt som ett sätt att lära känna nya vänner, som anonyma chattrum? På Facebook står du där med ditt namn. De flesta av oss pratar bara med vänner vi känner på Facebook, vilket skiljer det från Lunarstorm och Skunk där man kunde upptäcka nya vänner. Är det bra eller dåligt?

Slutligen, tror ni att Facebook är här för att stanna?

Andra bloggar om: communitydöden, Skunk, Lunarstorm, Facebook

Tanken bakom Diaspora* är att vara ett alternativ till Facebook, vilket har visat sig vara ett framgångsrecept i tider av växande motstånd mot Facebook. Framför allt är det Facebooks förhållande till användarnas privatliv som har väckt kritik. Se till exempel senaste Time, vars omslag speglar det växande missnöjet mot Facebook. Dessutom sägs Facebookavhopp vara en trend.

Men det man skulle dela med sig av på Diaspora* förblir däremot ens eget. Diaspora* skulle fungera som en personlig webbserver för alla användare, som då skulle ha full kontroll över sina virtuella identiteter.

Diasporagruppen hoppas kunna tillfredsställa önskemålen om att vara privat, samtidigt som man ändå kan vara ”connected”. Studenterna lovar att tillbringa hela sommaren med att skriva kod. Sedan ska koden släppas fri, som öppen källkod, så att vem som helst kan förbättra den. Visserligen har ännu ingen kod skrivits eller presenterats, vilket givetvis är en nackdel – som däremot inte tycks ha påverkat sponsorerna.

Men håller ni med om kritiken mot Facebook? Behövs ett Diaspora*?

Andra bloggar om Diaspora* och Facebook.

En del menar dock att det bara är en liten del av de unga som verkligen är genuina digitala infödingar, och att resten är ungefär som den övriga befolkningen. Det passar alltså inte alla att flytta klassdiskussionen till Facebook – och att tro detta är ett pedagogiskt misstag. (Helt i klass med att mina högstadielärare ville att vi skulle ”brainstorma” hela tiden.)

I The Economist uttrycks däremot tanken att de unga har ett ytligt förhållande till digitala verktyg och deras sociala och politiska potential – att då kalla dem digitala urinvånare är alltså överdrivet. En studie från tankesmedjan Pew Research Center visade också att unga Internet-användare mellan 18-24 var i minoritet när det kom till att använda webben för att mejla en politiker, men i majoritet när det kom till att gå med i till exempel en Facebook-grupp.

Det senare kan ses som ett ytligt sätt att visa upp sina politiska uppfattningar till alla man känner. Och det är det nog – på ett sätt. Politik kan vara lika identitetsskapande som vilka böcker man helst läser, eller filmer man gillar. Men att unga inte mejlar en politiker kan bero på att man inte har den vanan – och då blir ”slacktivist”, ett populärt öknamn på dem som enbart engagerar sig genom Facebook-sammanslutningar, något nedvärderande.

Facebook-sammanslutningar blir trots allt ungefär som moderna namninsamlingar – med alla de brister som kan finnas i sådana. Men kan också använda sociala mötesplatser för att samordna protester av olika slag. Och det är väl då slacktivisten visar sitt rätta ansikte.

En ännu viktigare poäng, som också förs fram i The Economist, är däremot denna: långt ifrån alla födda mellan 1980 och 2000 är online. Det är alltför lätt att glömma bort att en stor del av världen fortfarande är offline.

Eller vad säger ni?

Uppdaterat 9 mars 15:08: Uppdaterade ”digital urinvånare” till ”digital inföding” – då det verkar vara en vanligare översättning. Själv tycker jag emellertid att ”urinvånare” eller ”urfolk” är trevligare att använda än ”inföding”. Vad tycker ni, förresten?

Antagligen för att det tilltalar många att kunna se vem som besökt ens profil. Men en rätt bra regel är denna: Låter det för bra för att vara sant, är det antagligen det.

En annan, i mitt tycke, misstänkt grupp är ”2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti”, som på kort tid lockat nästan 140 000 medlemmar. Det man kan fråga sig är 1) Vem är avsändaren? 2) Låter det trovärdigt?

Om gruppen mot förmodan skulle vara på riktigt vill jag inte hänga ut avsändaren (besök gärna gruppskaparen för att skapa dig en egen bild), men för att svara på fråga 2 kan man kika på gruppens info. Hur seriöst verkar det? Vilken känsla ger det? Enligt gruppen ger man 2 kronor per medlem och har ett tak på 400 000 kr. Vilket företag som står för sponsringen är dock hemligt än så länge. Här tycker jag att det brister: om ett företag skulle göra detta som ett marknadsföringstrick tror jag att det skulle vilja ha sitt namn i gruppnamnet, allt för att synas.

Om man fortfarande inte känner sig särskilt klok på om gruppen är fejk eller inte – googla, och se vad du hittar. Om du googlar på gruppen ovan kan du hitta en tråd på den ökända debattsajten Flashback, där gruppen nämns som en av många fejkade grupper som debattörerna själva står bakom. Man hittar även andra bloggare (käll)kritiska till gruppen, som Nickelkickel och Lisa Förare Winbladh.

Så, gå ur gruppen. Det finns bättre sätt att hjälpa de drabbade på Haiti.

Uppdatering 19/1: både Sydsvenskan och Svenska Dagbladet rapporterar nu om att gruppen är fejk. Jag har även tagit bort länken till den aktuella Facebook-gruppen och vill direkt avråda er från att besöka den då den har anstötlig bild samt text.