Spray, som äger Skunk, gav användarna två veckor att spara ned resterna. I dag slocknade sidan. Och på Facebook, ironiskt nog, röjer nu flera sin förundran över nyupptäckten av Skunk och sajtens centrala roll i ett tidigare liv.

Skunk.nu ska kanske inte, som en del anhängare har krävt, k-märkas som domän. Sajter som dessa är inte i första hand allmängiltiga, utan högst privata. Men just därför har Spray ett stort ansvar. Vi 80-talister är trots allt en, i stort sett, papperslös generation utan kärleksbrev och hemliga lappar i byrålådorna. Och vi håller sakta på att förlora vår historia.

***

VAD TYCKER NI? Bör man bevara communitys trots att de inte längre är något annat än digitala spökstäder? Och innebär detta slutet för communityt som ett sätt att lära känna nya vänner, som anonyma chattrum? På Facebook står du där med ditt namn. De flesta av oss pratar bara med vänner vi känner på Facebook, vilket skiljer det från Lunarstorm och Skunk där man kunde upptäcka nya vänner. Är det bra eller dåligt?

Slutligen, tror ni att Facebook är här för att stanna?

Andra bloggar om: communitydöden, Skunk, Lunarstorm, Facebook

Tanken bakom Diaspora* är att vara ett alternativ till Facebook, vilket har visat sig vara ett framgångsrecept i tider av växande motstånd mot Facebook. Framför allt är det Facebooks förhållande till användarnas privatliv som har väckt kritik. Se till exempel senaste Time, vars omslag speglar det växande missnöjet mot Facebook. Dessutom sägs Facebookavhopp vara en trend.

Men det man skulle dela med sig av på Diaspora* förblir däremot ens eget. Diaspora* skulle fungera som en personlig webbserver för alla användare, som då skulle ha full kontroll över sina virtuella identiteter.

Diasporagruppen hoppas kunna tillfredsställa önskemålen om att vara privat, samtidigt som man ändå kan vara ”connected”. Studenterna lovar att tillbringa hela sommaren med att skriva kod. Sedan ska koden släppas fri, som öppen källkod, så att vem som helst kan förbättra den. Visserligen har ännu ingen kod skrivits eller presenterats, vilket givetvis är en nackdel – som däremot inte tycks ha påverkat sponsorerna.

Men håller ni med om kritiken mot Facebook? Behövs ett Diaspora*?

Andra bloggar om Diaspora* och Facebook.

En del menar dock att det bara är en liten del av de unga som verkligen är genuina digitala infödingar, och att resten är ungefär som den övriga befolkningen. Det passar alltså inte alla att flytta klassdiskussionen till Facebook – och att tro detta är ett pedagogiskt misstag. (Helt i klass med att mina högstadielärare ville att vi skulle ”brainstorma” hela tiden.)

I The Economist uttrycks däremot tanken att de unga har ett ytligt förhållande till digitala verktyg och deras sociala och politiska potential – att då kalla dem digitala urinvånare är alltså överdrivet. En studie från tankesmedjan Pew Research Center visade också att unga Internet-användare mellan 18-24 var i minoritet när det kom till att använda webben för att mejla en politiker, men i majoritet när det kom till att gå med i till exempel en Facebook-grupp.

Det senare kan ses som ett ytligt sätt att visa upp sina politiska uppfattningar till alla man känner. Och det är det nog – på ett sätt. Politik kan vara lika identitetsskapande som vilka böcker man helst läser, eller filmer man gillar. Men att unga inte mejlar en politiker kan bero på att man inte har den vanan – och då blir ”slacktivist”, ett populärt öknamn på dem som enbart engagerar sig genom Facebook-sammanslutningar, något nedvärderande.

Facebook-sammanslutningar blir trots allt ungefär som moderna namninsamlingar – med alla de brister som kan finnas i sådana. Men kan också använda sociala mötesplatser för att samordna protester av olika slag. Och det är väl då slacktivisten visar sitt rätta ansikte.

En ännu viktigare poäng, som också förs fram i The Economist, är däremot denna: långt ifrån alla födda mellan 1980 och 2000 är online. Det är alltför lätt att glömma bort att en stor del av världen fortfarande är offline.

Eller vad säger ni?

Uppdaterat 9 mars 15:08: Uppdaterade ”digital urinvånare” till ”digital inföding” – då det verkar vara en vanligare översättning. Själv tycker jag emellertid att ”urinvånare” eller ”urfolk” är trevligare att använda än ”inföding”. Vad tycker ni, förresten?

Antagligen för att det tilltalar många att kunna se vem som besökt ens profil. Men en rätt bra regel är denna: Låter det för bra för att vara sant, är det antagligen det.

En annan, i mitt tycke, misstänkt grupp är ”2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti”, som på kort tid lockat nästan 140 000 medlemmar. Det man kan fråga sig är 1) Vem är avsändaren? 2) Låter det trovärdigt?

Om gruppen mot förmodan skulle vara på riktigt vill jag inte hänga ut avsändaren (besök gärna gruppskaparen för att skapa dig en egen bild), men för att svara på fråga 2 kan man kika på gruppens info. Hur seriöst verkar det? Vilken känsla ger det? Enligt gruppen ger man 2 kronor per medlem och har ett tak på 400 000 kr. Vilket företag som står för sponsringen är dock hemligt än så länge. Här tycker jag att det brister: om ett företag skulle göra detta som ett marknadsföringstrick tror jag att det skulle vilja ha sitt namn i gruppnamnet, allt för att synas.

Om man fortfarande inte känner sig särskilt klok på om gruppen är fejk eller inte – googla, och se vad du hittar. Om du googlar på gruppen ovan kan du hitta en tråd på den ökända debattsajten Flashback, där gruppen nämns som en av många fejkade grupper som debattörerna själva står bakom. Man hittar även andra bloggare (käll)kritiska till gruppen, som Nickelkickel och Lisa Förare Winbladh.

Så, gå ur gruppen. Det finns bättre sätt att hjälpa de drabbade på Haiti.

Uppdatering 19/1: både Sydsvenskan och Svenska Dagbladet rapporterar nu om att gruppen är fejk. Jag har även tagit bort länken till den aktuella Facebook-gruppen och vill direkt avråda er från att besöka den då den har anstötlig bild samt text.

Nathalie Grahn kom med sin mamma Siw Karlsson Foto: Martina Eriksson

Nathalie vann två biljetter till Kunskapsgalan genom att svara på följande: ”Ge en motivering på följande fråga: ”Kan du minnas en person som givit  dig en aha-upplevelse som påverkat dina egna vägval i livet? Hur gjorde hon eller han för att lyckas med det?”

Hennes vinnande svar: ”Min psykologilärare Julia som inspirerade mig genom att inte lägga så stor vikt på läxor och betyg, utan lade fokus på att vi skulle förstå. Hon gav alltid flera exempel på saker hon pratade om, lät oss avbryta och fråga. Vi hade varierande studietekniker och såg på filmer, dokumentärer och gjorde experiment. Jag har alltid varit intresserad av språk och litteratur mer, men när hon förklarade människans beteende och lärarande fick jag en aha upplevelse.

Jag insåg plötsligt hur vi alla fungerar på olika sätt och hur lätt problem kan uppstå i samhället genom att vi uppfattar vår omgivning på olika sätt. Jag insåg att jag ville jobba med psykologi och med att göra världen lite bättre på något sätt. Eftersom jag går på IB har jag haft förmånen att studera och kombinera många olika ämnen. Biologi, psykologi och kemi -vilket också utvecklade ett större intresse och förstående för psykologi. Igår sökte jag till Oxford University, med förhoppning om vidare studier i ”experimental psychology”. Jag hoppas att det går vägen, och om det gör det – har jag min psykologilärare att tacka för allt.”

Vi håller tummarna för Oxford!

Ellen Albertsdóttir