Björnar på cirkus var förr ingen ovanlig syn. Foto: ISTOCK

I Sverige är vi dock mer intresserade av Jenny Lind, och det är det faktum att en stor musikalfilm görs i Hollywood om denna vår svenska näktergal som skapar dess svenska nyhetsvärde. Själv blev jag dock minst lika nyfiken på vem denna P.T. Barnum var, då det åtminstone för mig var ett okänt namn.

Sambandet mellan P.T. Barnum och Jenny Lind är att de reste på USA-turné tillsammans 1850-51, och det var då som Jenny Lind som ”The Swedish Nightingale” blev sin tids mest kända svensk. Barnums specialitet var i övrigt offentlig förevisning av mänskliga abnormiteter, dels på ”Barnum’s American Museum” i New York, dels under stora turnéer. Under så kallade ”freakshows” visade han upp allt från väldigt kortväxta personer till siamesiska tvillingar. Denna tids fascination av ”freaks” på cirkus har bland annat skildrats i David Lynchs Elefantmannen (1980) som baserades på Joseph Merricks öde.

Jenny Lind å andra sidan hade en världskarriär som inleddes redan 1844-48 då hon reste runt i bland annat Köpenhamn, Berlin, Wien och London. Jenny Lind är porträtterad på vår 50-kronorssedel, vid sidan om Selma Lagerlöf de enda svenska sedelkvinnorna, och hennes födelsedag har sedan 1901 namnet Jenny i den svenska almanackan.

Förra veckans bloggutmaning var filmer som kunskapsspridare, och ”The Greatest Showman on Earth” har potential att sprida ännu lite mer kunskap om såväl Barnum som Lind, med en ganska stor brasklapp för att dramaturgin då och då vinner över faktakollen. Har ni några exempel på historiska filmer med brister i verklighetsanknytningen? Det får bli dagens (blogg)utmaning, koppla det gärna till uppslagsord på NE.se.

Ellen Albertsdóttir

Jag saknar dock fortfarande låtar som bidrar till kunskap, finns det några sådana? Eller handlar alla om kärlek och dans (och utesluter det ena egentligen det andra)? Den enda låt jag kan komma på handlar om fransk grammatik: Action Bikers ”La Conjugaison Pour Tous”.  Så bloggutmaningen fortsätter, nu med betoning på musik som kunskapsspridare. Dessutom efterlyses länktips på kunskapsspridande sajter. Skriv på er blogg eller i kommentarsfältet!

Andra som sprider, men framför allt bevarar, kunskap är UNESCO:s Världsminneslista, som till skillnad från Världsarvslistan som består av unika kultur- och naturhistoriska miljöer, fokuserar på värdefulla arkiv, dokument och skrifter. Nyligen gick UNESCO ut med vilka nya som utsetts på listan, och där återfinns bland andra Anne Franks dagbok och Magna Charta. Men också andra arkiv som vi av olika anledningar vill spara till eftervärlden, som UNRWA:s bild- och filmarkiv som skildrar de palestinska flyktingarnas historia. Detta är ett spännande initiativ som belyser det faktum att det inte enbart är kultur- och naturhistoriska arv vi vill bevara. Man kan ju dock fråga sig hur våra digitala arkiv ska kunna skyddas på ett säkert sätt. Nåväl,  på UNESCO:s hemsida finns en fullständig lista över de 35 nya världsminnena.

Låter choklad med bibliotekssmak gott? foto: ISTOCK

Och på tal om biblioteken som kunskapsspridare skriver Svenska Dagbladet i dag (tyvärr inte på nätet) om Facebookgruppen People for a library-themed Ben & Jerry’s flavor som lobbar för en bibliotekssmak på den amerikanska lyxglassen. Även The New Yorker skriver om fenomenet.

Glasser som Ben & Jerry’s handlar ju mycket om image, och det finns nog skapliga chanser för att biblioteksivrarna ska få igenom ”Chocolate Chip Bookie-Dough” (”Cookie dough”, en slags kaksmet, finns ju redan), eller vad sägs om ”Out-of-Print Pistachio” eller ”Writer’s block”? Vilken lycka för alla som gillar att leka med ord!

Finns det någon motsvarighet här i Sverige som borde ha ett bibliotekstema? Är det måhända dags att ge sig på Sia Glass och GB?

Ellen Albertsdóttir

foto: RALPH NELSON/UIP

David Frost är, enligt filmversionen, en playboy,  men ”he knew television”. Och han visste att en intervju med Richard M Nixon, på tema Watergate-affären, skulle ge höga tittarsiffror. När Nixon tackat ja till intervjuerna, efter ekonomisk övertalning, får vi därför följa en intensiv förberedelsetid för David Frost.

Frost/Nixon beskrivs i DVD-filmens extramaterial (där man också kan se den ursprungliga intervjun) som ”a thinking person’s Rocky”, och det är en mycket spännande film för alla som är  intresserade av politik. Huvudpersonerna spelas av Frank Langella (Richard Nixon) och Michael Sheen (David Frost), som båda var med i den ursprungliga pjäsen (av brittiska dramatikern Peter Morgan).

Själva intervjun, och samspelet mellan de båda huvudpersonerna, är både tät och intensiv, och regissören Ron Howard lyckas hålla uppe spänningen i de nästan två timmar filmen varar. För Nixon, hal som en ål, har till en början smarta svar på allt, till och med på frågor rörande det mycket kritiserade Vietnamkriget. David Frost blir allt mer desperat, och man kan ana att intervjuaren Frost undrar om han, pratshowvärden, tagit sig vatten över huvudet.

Men även om den är verklighetsbaserad är den inte sann i alla aspekter. Vissa delar har ändrats för dramaturgins skull, till exempel var verklighetens David Frost inte alls lika grön som han framställs i filmen (och kanske då inte heller lika osäker på sin roll?). I NE kan man läsa om David Frost (i detta fall enbart om man är prenumerant) och där framgår att han förvisso hade en bakgrund som ledare för olika satirprogram, men att han redan 1969 intervjuade ingen mindre än Olof Palme! Detta var åtta år innan den uppmärksammade intervjun med Richard M Nixon. Därmed hade Frost, helt tvärtemot vad som sägs i filmen, visst erfarenhet av att intervjua politiska ledare när han gick upp för att möta Nixon.

”Frost/Nixon” är en mycket sevärd bit i det pussel som är Richard M Nixon, hittills den enda president som tvingats avgå i förtid. En annan pusselbit i Nixonbilden är de nya band som släpptes igår, inspelade i Vita huset en tid efter att han blivit omvald 1972.  Detta är särskilt intressant eftersom det ursprungligen var just inspelningsband som fällde presidenten efter Watergateaffären. Banden då avslöjade Nixons försök att hindra utredningen av skandalen. De nya banden består av tusen samtal, och ger en bild av en ganska säregen, tidvis pressad, president.

”Frost/Nixon” är inte den första skildringen av president Nixon, och troligtvis inte heller den sista. Men absolut en av de mer sevärda.

Ellen Albertsdóttir

Läs mer på NE.se:

• ”Konsten att installera en president”