Foto: Agnita Ekman

På bokmässans söndagseftermiddag samlades på Forskartorgets scen tre personer som med stor entusiasm pläderade för det mångformiga lärandet.

Det var Elisabet Nihlfors från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga fakultet, Arne Ekman från Nationalencyklopedin och Kunskapspriset samt Michael Nilsson, hjärnforskare och forskningsdirektör vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Vi fick höra om hjärnans alla fantastiska förmågor och hur man bör använda sig av dem för att hela livet tillägna sig nya och utvecklande kunskaper.

Hittills har det varit svårt för personer med kompetens inom olika områden att knyta band mellan sina discipliner och skapa plattformar för den gränsöverskridande verksamhet som kan resultera i nervpirrande pedagogik. Men från 2012 ska det finnas mer chanser för tvärvetenskaplig – och transnationell – forskning om ny pedagogik.

Denna pedagogik ska stimulera kreativiteten och ge känsla av sammanhang. Blev resultatet meningsfullt, hanterbart och begripligt?

I Sverige är vår kreativitet en fördel och styrka. Vi har en bredd på utbildningen. Även om det ”produceras” extremt många duktiga ingenjörer i t.ex. Indien så ska vi inte känna oss knäckta för det.
De 140 modersmål som företräds i Sverige är exempelvis en oerhörd tillgång som definitivt bör tas till vara.

Vår utbildning ska ge multimodal sinnesstimulans, dvs. förmedla utbildning i många former för att vi bättre och enklare ska ta till oss den. Tänk på t.ex. Drömmarnas hus, som är finalist i årets upplaga av Kunskapspriset. Där kombinerar man natur och kultur med att vara ute och röra på sig. Så sätter sig kunskapen!

Så ta med barnen ut i skogen, spela musik och dansa!

Agnita Ekman, NE-redaktör

”Det lönar sig inte att banta, utan man måste förändra sina vanor”, säger Martin Ingvar. Ni har nog hört det förut: ät en bra frukost, en bra lunch, en bra middag. ”Om man äter normalt har man en blodsockerkurva som ligger jämn och rak. Äter man den moderna maten, med mycket kolhydrater, får man flera gånger under dagen ett lågt blodsocker. Då blir man superhungrig och jätteirriterad”, säger han. Hur ska man då göra i stället? Ät lite nötter, säger Ingvar.

När blodsockerkurvan lutar nedåt gör belöningssystemet att larmet går: godissug! Plötsligt står man i butiken med en godisbit, menar Ingvar. ”Man visste inte varför man gick dit, men ändå står man där.”

Det är viktigt att tänka på att de fyra stora hänger ihop: maten, sömnen, stressen, motionen. Sömnen jagar på stressen, stressen gör att man äter snabbt i stället för långsamt…

”Ta bort socker, ta bort stärkelsen, och se till att lär er läsa innehållsförteckningen”, är Martin Ingvars råd. Ytterligare några tips på vägen, som ges inför en rekordstor publik på Forskartorget, är att reducera snabba kolhydrater och träna sin sömn med regelbundenhet. Dessutom, titta på sina vanor sett till stress och motion. Och, avslutningsvis:

”Ät så du blir mätt, inte så du blir hungrig.”

En annan fråga handlar om vad som händer  med språkutvecklingen man stänger in små barn i ett rum utan vuxennärvaro. Svårt att säga, konstaterar NE:s språkexpert Mikael Parkvall, eftersom det är etiskt problematiskt (minst sagt!) att genomföra ett sådant experiment. Det finns däremot exempel på barn som har stängts in i källare eller växt upp själva i skogen. Dessa barn har inte utvecklat något eget språk.”Men de här barnen har varit ensamma eller tillsammans med djur. Möjligen skulle saken komma i ett annat läge om det var flera barn tillsammans.” Svaret på frågan blir alltså: Ingen vet, men det är tveksamt.

Är då språket något medfött? ”När man säger att språket är medfött menar man att vi föds förberedda att ta emot ett språk, men vi behöver något slags stimuli utifrån”, säger Parkvall.

”Varför spreds myten om att man på medeltiden trodde att jorden var platt”, frågade moderatorn Anna Gislén. Och panelen påminde om ett fåtal visserligen trodde att jorden var platt på medeltiden, men att det var långtifrån den utbredda uppfattning som vi nu tror att det var. Panelen jämförde till exempel med att vissa, även idag, tror att jorden är platt.

”Vi kanske ville att de på medeltiden skulle tro att jorden var platt”, säger Björn Stenholm, NE:s redaktör i naturvetenskap och teknik. Han jämför också med att man förr, för mycket länge sedan, inte kände till världen och endast kände till det som fanns runt omkring en. Landskapet som omger oss är trots allt platt, och då var det kanske inte konstigt att man var av den uppfattningen?

”Föreställningen om att de på medeltiden trodde att jorden var platt uppstod under Voltaires tid. Han var starkt emot kyrkan, och kyrkan var stark under medeltiden.  Det blev därför en uppfattning att man hade mer vidskepelse förr, däribland att jorden var platt”, säger Ingemar Ottosson, historiker.

En publikfråga handlar om hur katter hittar hem? ”Till att börja med hittar inte alla katter hem, men en del gör det. Det har spekulerats mycket kring hur djur orienterar sig. Efter stjärnor, efter jordmagnetism, efter dofter? Man har dock studerat detta mycket mindre när det handlar om katter”, säger Ulf Gärdenfors, zoolog.

Finns det en rödlista för språk, lyder en fråga? Jovisst finns det. ”En uppskattning som ofta citeras är att 90 procent av världens språk skulle vara borta om ett drygt sekel”, säger Parkvall. Och när man tänker att svenskan är ett litet språk är det värt att nämna att ett normalt språk på jorden har 6 000 talare.

”Men det är inte självklart att en kultur dör för att ett språk dör. Vi skulle kunna dansa runt midsommarstången på engelska”, säger Parkvall.

Är då kinesiska nästa världsspråk? Detta med tanke på att Kinas makt och betydelse ökar. ”Det finns en del saker som talar mot mandarin som världsspråk”, säger Parkvall. Han nämner dels geografisk spridning (mandarin finns framför allt på ett ställe, medan engelska är mer utspritt), dels att det ofta finns en liten fördröjning och att toppen för språk ofta kommer lite senare än toppen för kulturen. ”Om vi har sett zenit för det amerikanska imperiet så tror jag inte att vi har sett zenit för det engelska språket. Så jo, kanske mandarin, men inte nödvändigtvis i morgon”, säger Parkvall.

Avslutningsvis: Kan man bli liten av en huggorm om man håller den i svansen?
”Jo, om den är ung, men inte om den är gammal”, svarar Ulf Gärdenfors.

”Ett rimligt förhållningssätt är att lägga sina ägg i olika korgar.”

Enligt Ekström är det antiintellektuellt att sluta använda Google helt och hållet. Men om man har Gmail kanske man kan avstå från någon annan av Googles tjänster. Man ska helt enkelt inte göra sig helt beroende av Google. En annan viktig sak var att var och en bör formulera sin egen digitala policy. Vill du ha bilder på dina barn ute eller inte?

Inte heller tycker Ekström att vi borde bli arga på Google för att de scannar in världslitteraturen, utan på FN för att de inte har gjort det tidigare.

Det var också intressant att höra om skillnaderna mellan Google och Facebook. Medan Google uppmuntrar ett flyktigt Internetbeteende vill Facebook göra det rakt motsatta och samla allt på ett och samma ställe. Här finns också en hel del makt. På Google sker ungefär 20 000 sökningar, så kallade googlingar, bara det, per sekund. I USA kunde Google förutsäga vilken kandidat som skulle vinna det amerikanska presidentvalet i 49 av 50 delstater. Anledningen? Den kandidat du googlar på, röstar du på. Google ligger också före många andra när det kommer till sjukdomar – du googlar symptomen innan du ringer läkaren.

Sökningar ger alltså ett stort statistiskt underlag och dessa båda exempel är såväl intressanta som nyttiga. Samtidigt handlar det givetvis om information som kan missbrukas. Vi kan bara hoppas att Google lever enligt sitt eget motto: Don’t be evil.

(Kunskapsbloggen har tidigare skrivit om ”Google eller allmämnbildning”.)

Varför då vissa ord försvinner och andra stannar kvar vet ingen. Vad man däremot vet är att de flesta nya ord är sammansättningar, och inte lånord. Vilket fall som helst lånar vi väldigt lite från engelskan om man jämför med hur mycket vi genom historien har lånat från framför allt lågtyskan, men också franskan.

Ett exempel på ny sammansättning är att man numera kan säga ”lämna” och sedan sätta punkt. Förr var man tvungen att lämna något. Är det ett nytt ord? Det låter som förr, men uppför sig nytt, som Parkvall och Hadenius säger.

Få i publiken tyckte däremot att den nya användningen av lämna är ett nytt ord. ”I så fall är det ett stycke nytt grammatik,”, menar Parkvall. För övrigt anser inte Parkvall att det finns någon anledning att vara så rädd för lånorden (som alltså ändå inte står för särskilt många nyord i svenskan):

”Det går inte att låna ihjäl sig, finns inget språk i världen som lånat sig till sin död.”

Vad säger ni? Vilket nyord är ert favoritord, och vilket lånord anser ni vara snyggast?

De båda forskarna, båda knutna till Linköpings universitet, har undersökt Astrid Lindgrens Vimmerby.  De visar hur Vimmerby kommun lyfter fram en gemensam värdegrund ur just den älskade sagoförfattaren Astrid Lindgren. Abstrakta begrepp som mod och fantasi blir på så vis en del av den kommunala planeringen.

Men, frågar forskarna, vad innebär det när samhällsvisioner bygger på en samhällskulturbärande individ, och på så vis uttrycker värdekonservativa ideal? De har bland annat intervjuat gymnasieungdomar i Vimmerby, och det visade sig att de unga uttrycker sig skeptiska kring att Vimmerby bygger sina samhällsvisioner på Astrid Lindgren. Detta då man då bygger på en svunnen tid, tänk er då den första halvan av 1900-talet.

Ungdomar är ofta kritiska mot småstaden som de växer upp i. Men här finns alltså ännu en aspekt: drömmen om Astrid Lindgren är trots allt inte särskild modern. (Eller är den det?) På så vis lider Vimmerby kanske lite av det tyska Bullerbysyndromet, det vill säga att bilden  av ett Sverige som inte längre finns (och kanske aldrig har funnits?) lever kvar.

Men för Vimmerby är Astrid Lindgrens inflytande ändå ofrånkomligt. Staden, som rymmer drygt 8 000 invånare, har en halv miljon besökare per år. Och som kommer dit har något visst gemensamt: en längtan efter Astrid Lindgrens röst och sagor.

Magnus Nilsson är kritisk till att till att många kulturkritiker på så vis buntar klumpar ihop författare med olika bakgrunder.  Han jämför med Sverigedemokraterna, som baserar sina framgångar på just den föreställda mångkulturen – och som förstår sociala problem utifrån detta etniska filter.

”Ett av de stora problemen med SD är att de är fångna i föreställningen om mångkulturen, och att de betraktar världen utifrån detta etniska filter. Om de som vill bekämpar SD inte tar sig ur detta blir det svårt att bemöta dem. Då är vi fast i precis den uppdelning mellan vi och dom som är problemet med SD, och med den litteraturkritik som formuleras utifrån föreställningen om det mångkulturella samhället”, säger Magnus Nilsson.

Om man vill bekämpa främlingsfientliga krafter måste man alltså sluta förstå världen utifrån det etniska filter som dessa grupper själva använder, är Magnus Nilssons budskap. Han trycker i stället på andra aspekter, som klass. Vad tycker ni?

Det här är nog det bästa med bokmässan: alla intressanta tankar och idéer som man hinner dra in från alla möjliga håll. En kvart där, och en kvart där. Snart återkommer jag med ett inlägg om Google, men också ett om Astrid Lindgren och upplevelseindustrin i Vimmerby. Glöm inte heller Mikael Parkvall och Patrik Hadenius: ”Varifrån kommer de nya orden?” kl 16:10-16:25 på Forskartorget.

Nu ska jag lyssna på Ralph Nader…

Många frågor utan enkla svar

Forskartorgets seminarium Sanning eller smaksak – vem bryr sig? väcker onekligen flera intressanta frågor. Hur får man allmänhet, journalister, politiker, väljare och konsumenter att förstå vad forkarvärlden kommit fram till? Och vems är felet när det inte fungerar? Som vetenskapsjournalist har jag ägnat över tio år åt att fundera på svaren, de senaste tolv månaderna på heltid för att skriva boken Prata som folk, Einstein! – att berätta begripligt om vetenskap.

Intressant och viktigt

Min syn på saken (så här långt) är att det inte finns några enkla patentsvar, men att det däremot finns en hel del erfarenheter som skulle kunna komma till stor nytta – för den som är villig att lyssna vill säga. En av mina övertygelser som forskningskommunikatör är nämligen att man inte kan tvinga människor att tycka att något är ”intressant” eller ”viktigt” att ta till sig. Folk måste övertygas om att det är det. Det är en uppgift som vilar lika tungt på alla som är inblandade i kedjan att kommunicera vetenskap till omvärlden – forskare, journalister, lärare, politiker och lobbyister.

Begripligt och relevant

Det som ska berättas måste göras begripligt och relevant, sättas in i sammanhang som berör och landa i just den verklighet som ens publik känner sig hemma i.  I dagens störtflod av information är det avgörande att som kommunikatör snabbt och begripligt kunna svara på frågan: Varför ska jag som lyssnare, läsare eller tittare bry mig om just det här? Lika viktigt är det att inse att vägen till omvärldens uppmärksamhet ofta sker till ett pris; som forskare måste man ibland våga välja ord och format som gör intryck på samhället utanför, men kanske inte imponerar på ens närmaste kolleger och chefer.

Balanserat och nyanserat

Men i en värld av experter som förenklar och uttrycker sig kort och ”folkligt” vems är ansvaret att balansera och nyansera bilden av forskarvärldens upptäckter, varningar och lösningar? På vems axlar vilar uppgiften att hjälpa omvärlden att avgöra vilken forskning som är ”sann” och vad som inte är mer än spekulationer och grundlöst tyckande? Och vems är felet att det så ofta misslyckas – på kvällstidningarnas löpsedlar eller i TV-soffornas ”expertdiskussioner”, för att inte tala om i politikernas valdueller?  Själv tror jag att det vore rent oklokt att försöka peka ut någon enstaka grupp som skyldig till allt detta. 

Klarspråk om hur vetenskap fungerar

En bättre väg att gå skulle nog i stället vara  att alla grupper som har makten och möjligheten att sprida vetenskapens slutsatser – forskare, journalister, lärare, lobbyister och politiker – börjar tala klarspråk om hur vetenskapligt arbete faktiskt går till: att forskare också är människor som kan tycka saker. Och att forskning är en process som leder fram till väldigt få definitiva sanningar, utan snarare bygger på att dess utövare gång på gång ges utrymme att ha fel och att ompröva sina teorier.

Om den bilden skulle spridas lika effektivt som den av forskarvärldens ständiga ”framgångar” och ”genombrott” så skulle det kanske leda till åtminstone en sak: att sprida det kritiska tänkande som gör det möjligt för vem som helst att skilja mellan fakta och åsikter, mellan sanningar och smaksaker. 

Kristoffer Gunnartz, Vetenskapsjournalist & forskningskommunikatör

www.kristoffergunnartz.com

Fakta eller åsikt?

Frågeställningen är mångfasetterad. En fråga handlar om vilka påståenden som är sanningar, dvs. med verkligheten överensstämmande. Vilka uppfattningar är smaksaker, dvs. en fråga om enbart tycke och smak, där inget alternativ är objektivt riktigare än de andra? Finns det klara skillnader mellan objektiva sanningar och smaksaker?

Det finns tecken som tyder på att det finns en osäkerhet kring vad som är möjligt att avgöra vetenskapligt och vad som inte är det. Dvs. på vilka frågor kan man finna objektiva svar? Och var finner man de objektiva svaren? Vad grundas denna osäkerhet i? Förmedlas för lite vetenskaplig information till allmänheten? Eller förmedlas den för dåligt? Eller är det allmänheten som inte vill ta emot den information som erbjuds?

Inom flera forskningsfält finns människor utanför forskningen som har mycket starka åsikter och uppfattningar vilka går tvärt emot forskningsresultaten: klimatskeptiker tror inte på forskningsresultat kring koldioxidens betydelse för klimatförändringar, religiösa kreationister hävdar att det naturliga urvalet omöjligt kan ha skapat dagens biologiska mångfald och scientologer misstror psykiatrisk forskning. Samtidigt finns självutnämnda experter som tjänar stora pengar på produkter (bl.a. skönhetsmedel, hälsokost och alternativmedicin) som påstås ha ett vetenskapligt stöd som de i själva verket saknar.

Det förekommer också fall av subjektiv och oärlig forskning som bedrivs med syfte att få en åsikt att se ut som en sanning. Historikerna Naomi Oreskes och Erik M. Conway har i boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming (http://www.merchantsofdoubt.org/index.html ) beskrivit hur detta skett i USA med stöd av bl.a. tankesmedjan George C. Marshall Institute (http://www.marshall.org/). Hur ska allmänheten kunna skilja forskningsresultat från påståenden som förs fram av en ”expert” med ett politiskt, religiöst eller ekonomiskt intresse i frågan?

Vems är ansvaret att hjälpa allmänheten att skilja mellan fakta och åsikter?

Forskare har ett ansvar att dela med sig av sin ämneskunskap. I Sverige ingår det ansvaret i universitetens och högskolornas tredje uppgift. Dessvärre väljer många forskare ändå att inte kommunicera med allmänheten. Ett skäl är att det är svårt. Hur gör man som forskare för att få omvärlden att lyssna och förstå vad man håller på med och vad man kommit fram till? Hur förmedlar man var gränsen går mellan forskningsfrontens osäkerhet och vetenskapens kärna? Hur berättar man om vetenskap och forskning så att allmänheten, politikerna och journalisterna förstår vad man pratar om? Kristoffer Gunnartz i panelen har skrivit en handbok i forskningskommunikation, ”Prata som folk, Einstein!”

Ett annat skäl till att forskare inte tar sig tid att kommunicera med allmänheten är att det inte anses ge tillräckligt mycket tillbaka, i form av meriter som räknas vid tjänstetillsättningar och anslagstilldelningar. Oreskes och Conway skriver att detta måste förändras; forskarnas meningsmotståndare tar sig tid att kommunicera, och trots deras begränsade antal har de en enorm effekt på samhällsdebatten.

Har medierna ett ansvar för att skilja fakta från åsikter?
I TV ses konflikter i sig som en tillgång: man kan bjuda in en från varje sida (t.ex. en klimatforskare och en klimatskeptiker), och på så sätt skapas dramatik, samtidigt som man låter ”alla” komma till tals. Hjälper eller stjälper detta neutrala hållningssätt tittarnas möjlighet att ta till sig fakta i ämnet?

Oreskes och Conway anser att medierna måste bli mer avancerade i sin bedömning av expertis. Avgörande i sammanhanget är att granska vilka bakomliggande intressen som finns. Grundläggande journalistisk källkritik alltså.

I Sydsvenskan beskrev Patrik Svensson nyligen hur ett pressutskick om en stor undersökning kring sex fått stort medialt utrymme. I Rapport citerades en läkare som rekommenderade Viagra. Man nämnde inte att Pfizer, företaget som tillverkar Viagra, stod bakom undersökningen. (http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1229175/Blatt-ett-intresse.html).

Som Patrik Svensson skriver: ”Det finns alltid ett intresse, det är alltid av angeläget intresse att känna till Intresset.” Forskare kan själva ha ett intresse som påverkar deras sätt att tolka sina resultat, så att dessa passar in i den egna världsbilden. Stamcellsforskare i länder där abort är förbjudet kan t.ex. vara mer angelägna att visa att stamceller från vuxna är lika användbara som stamceller från aborterade foster. Vetenskapens meningsmotståndare har också ett intresse. Det kan vara politiskt, religiöst, ekonomiskt eller annat. Vems är ansvaret att granska och lyfta fram dessa intressen?

Om du tycker att detta är intressanta och viktiga frågor och skulle vilja gå på seminariet, hör av dig till mig! NE har ett antal biljetter att dela ut.

Kristoffer Gunnartz har skrivit ett svar på denna texten, Sanning eller smaksak 2

http://www.kunskapsbloggen.se/2010/09/15/sanning-eller-smaksak-2/

Lördagen 25 september kan du ställa dina frågor till en panel av NE:s ämnesexperter på Forskartorget under Bok- och Bibliotek. Tiden är 15:10-15:40. Frågor kan också ställas i kommentarsfältet här nedan i förväg. Om du har tur blir just din fråga besvarad!

Vi kommer att återkomma om Forskartorget – det finns ett par punkter som jag vill tipsa om och några föredrag som vi kommer att bevaka via bloggen och Twitter.

Tillägg 8 september 2010:

Nu är det också klart vilka som kommer att ingå i panelen. Ingen kan allt, men alla kan något, och utgå gärna från dessa personers ämnesområden när ni ställer era frågor:

Ulf Gärdenfors (en av de NE-experter som skrivit allra flest uppslagsord, zoolog och ekolog)

Mikael Parkvall (NE-expert i språk)

Ingemar Ottosson (NE-expert i historia)

Björn Stenholm (astronom, NE-redaktör för bl.a. teknik)

Moderator är Anna Gislén (vetenskapskommunikatör)