Foto: Istock Photo

Civila är särskilt drabbade i Afrika och Asien. Afrika står för 50 procent av de globala dödsfallen från våld riktat mot civila, även om man inte räknar med folkmordet i Rwanda 1994. Samtidigt har det kommit fram fler fredsavtal i Afrika än i någon annan region under 00-talet.

I går rapporterade även SVD att krig är mindre dödliga i dag än på 1950-talet, enligt Human Security Report Project vid Simon Frasier University i Vancouver. Det dödligaste året, sett till döda i krig, sedan andra världskriget var 1950, mycket på grund av Koreakriget. Det året dödade i genomsnitt 33 000 per konflikt, år 2007 dödades i genomsnitt 1 000 per konflikt.  Genomsnittskonflikten under 00-talet dödar 90 procent färre än vad den gjorde 1950. En anledning är att krigen är mer ”småskaliga” utan inblandning av stormakter (jämför kalla kriget), om man kan använda det ordet när man talar om krig, och här kan man säga att Irakkriget 2003 är ett märkbart undantag från den regeln.

Ändå: goda nyheter. På något sätt går det ändå framåt. För som Lotta Harbom, projektledare vid Uppsala universitet, säger till SvD.se:  ”Det är nog inte så många som tror att det är bättre nu än tidigare. Delvis kan det ha att göra med mediebilden, det rapporteras mer om krig än om fredsavtal.”

Krig uppmärksammas, fred passerar. Om det inte är i en uppmärksammad region vill säga, som mellan Israel och Palestina, där fred antagligen hade varit en större nyhet än de eviga oroligheter som pågår i området. Och det handlar på något sätt om den medielogik som styr nyhetsvärderingen, utifrån ”i identifikation, som underlättas av närhet i tid, rum och kultur, samt sensation, som bygger på främst hur ovanlig och oväntad nyheten är” (NE.se). Eller vad säger ni?

(Om nu vänder sig mot den logiken: Dagens goda nyhet.)

Byline: Pete Souza/whitehouse.gov

Men när Barack Obama nu utsetts till fredspristagare är han en pristagare som ligger närmre Nobels ursprungliga kriterier än de senaste årens kritiserade val. I Alfreds Nobels testamente står det att fredspriset ska tilldelas en ”fredsförfäktare”, den som kämpar för fredens sak, eller till ”den som har verkat mest eller best for folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående armeer samt bildande och spridande av fredskongresser”.

Det utvidgade fredsbegreppet började emellertid inte med Wangari Maathai, Muhammad Yunus eller Al Gore. Nobelkommittén har, enligt Heffermehls tolkning i ”Nobels vilje” (2008), trotsat Nobels vilja förut. Sedan starten 1901 har enbart ett fåtal pristagare helt och hållet motsvarat Nobels kriterier, enligt Heffermehl. Bertha von Suttner (1905), som anses ha inspirerat Nobel till att instifta ett pris i fred, är en av dem, och Michail Gorbatjov (1990) en annan.

Både Röda korset (1963) och dess grundare Henry Dunant (1901) har belönats med Nobels fredspris. Felaktigt, tyckte Heffermehl. I ”Nobels vilje” skriver han att  Nobels intention var att belöna dem som arbetar för att förebygga krig och inte dem som arbetar för att mildra dess verkningar.

Åter till Barack Obama. Den amerikanska presidenten får priset för vad han gjort, inte för vad han kommer att göra, betonade Nobelkommittén i dag. Men vad har han egentligen hunnit med sedan han tillträdde i januari i år? Talet i Kairo är redan en klassiker och tveklöst ett tecken på ”förbrödning”, men räcker det för ett fredspris? Och kan man verkligen ge priset till en president i krig?

Barack Obama uppges själv känna en ödmjukhet inför priset. Svenska Freds- och skiljedomsföreningens ordförande Anna Ek skriver däremot på debattsajten Newsmill att utnämningen är skamlig. Vad tycker ni?

Andra bloggar om: Barack Obama, fredspriset, nobelpriset

Ellen Albertsdóttir