”The Passing of the Great Race” (Madison Grant), översatt till tyska 1925,  är en av de böcker som Hitler tog till sig. ” Jag skulle vilja hävda att det är den mest destruktiva boken som gavs ut under 1900-talet. Det var en av de viktigaste böckerna bakom formandet av Hitlers paranoia. Och i förlängningen politiken som ledde fram till de tyska raslagarna, andra världskriget och Förintelsen”, säger Rybak. I flera av böckerna kan man se hur han klottrat i marginalen, och på så vis tydligt inspirerats.

Även Miguel de Cervantes ”Don Quijote” sägs ha format Hitler, eller åtminstone ingått i hans bibliotek. Och visst tycks Hitler ha slagits mot väderkvarnar, eller åtminstone sett ett hot som inte fanns.

Lustigt nog tycks en del se det faktum att Hitler hade drygt 16 000 volymer i sitt bibliotek som ett bevis för att läsning i sig inte nödvändigtvis är något gott. Hitler får ju alltid personifiera själva ondskan. Men givetvis måste det spela viss roll vad vi läser – och i Hitlers bibliotek rymdes en hel del antisemitisk och rasistisk propaganda.

Vilka kända personers bibliotek är ni nyfikna på? Och hur tror ni att vi formas av böckerna som vi läser?

foto: ISTOCK

Skolverket ville ge den moderna historien, det vill säga från 1700-talet och framåt, mer utrymme. Man betonar att man vill att eleverna ska lära sig hur historia används i politiska och ekonomiska syften, och det är väl utmärkt: ifrågasättandet borde vara en viktig del i varje kurs i historia. Samtidigt är väl huvudproblemet att man bara har 200 klocktimmar historia i grundskolan. Då måste man prioritera, och allt kan knappast tas upp.

Per Eliasson, ämnessamordnare för den nya kursplanen, sammanfattar det väl i en intervju hos Vetenskapsradion:

”Ett argument kan nog bli att det är viktigt att läsa om antiken och demokratin i Aten för att man ska förstå dagens demokrati. Mitt svar är att om man då inte hinner att läsa om Sverige under 1900-talet, då har man nog missat en hel del när det gäller demokrati.”

Alla som har läst i skolan om Ådalskravallerna 1931 räcker upp en hand. Eller krisuppgörelsen 1933? Eller överhuvudtaget något om svenska statsministrar och svensk politik? I min skolhistoria finns det en uppenbar lucka.

Samtidigt har jag aldrig förstått varför man under skoltiden så sällan drog paralleller mellan olika epoker i olika länder. Varje område blir i stället som sin egen isolerade ö. Och skoltidens kronologiska ordning innebar att jag läste om bronsåldern och järnåldern på lågstadiet, och sedan aldrig mer.  Fokus riktades i stället mot världskrigen, men också mot att rabbla kungalängder och läsa om den svenska ”stoltheten”: stormaktstiden. Ständigt andra världskriget på olika sätt, men sällan 1900-talets senare halva, nästan aldrig kalla kriget. Det var som att man aldrig hann längre än till 1945.

De jugoslaviska krigen är ett annat exempel. Det är för nära i tid för att finnas i historieböckerna, men själv var jag för ung för att ha följt nyhetsrapporteringen när det hela utspelade sig. Oroligheterna visade sig bara i form av nya ansikten i klassen, en av dem med Bosnien och Hercegovinas flagga uppsatt i sin bänk. Och att detta skedde samtidigt som Daytonavtalet slår mig inte förrän jag skriver dessa rader. Kanske förtjänar nutidshistorien en plats i undervisningen, om inte i historieämnet så åtminstone i samhällskunskapen?

I somras skrev Arne Järtelius följande på denna blogg: ”Det finns som bekant en annan historia att berätta än den om krigen och inte ens historien om krigen behöver handla om det militära och dess ledare.” Visst måste historieundervisningen innebära mer än rabblande av kungalängder och krigiska slag (1709 sitter där det sitter, fastbränt i minnesbanken.)

Att det finns en annan historia visar bland annat Barbara Caine och Glenda Slugas ”Europas historia 1780-1920: ett genusperspektiv” (Natur och Kultur). Rekommenderas, för en historia om krig och revolutioner med ett något annorlunda fokus.

Skolverkets poäng var att man bland annat ville visa hur historia kan användas i politiska och ekonomiska syften. Att man då tvingas sålla bort vissa delar betyder inte att vi för den delen måste bli historielösa. Men det är viktigt att tänka på att makten alltid ligger hos dem som har rätten att skildra historien, och i detta fall: rätten att bestämma vilken historia som är viktig nog att platsa i undervisningen.

I "Mad Men" har de alltid nära till en cigarett, men i verkligheten är det örtcigaretter Foto: Lionsgate/Kanal 9

Även tidigare har historiska händelser gästspelat. Redan i säsong 1, avsnitt 12, ”Nixon vs. Kennedy” kunde vi se presidentvalet i bakgrunden på huvudpersonernas knaggliga teveapparater. Även säsongsavslutningen i säsong två handlade om något som vi känner igen från historieböckerna: Cubakrisen hösten 1962. Avsnittet förmedlade en känsla av existentiell ångest bland flera av karaktärerna, en personlig inblick som är ovanlig då skildringar av Cubakrisen annars så ofta tar fasta på storpolitik, som i filmen  ”Thirteen Days”.

Inte heller i säsong tre kommer det gå att undgå vissa specifika händelser. En amerikansk TV-serie som utspelar sig 1963 kan till exempel inte låta bli att på något sätt kommentera mordet på  John F Kennedy. Men samtidigt är det en händelse så genomspolad i film och TV, som det amerikanska trauma det är, att det kommer att bli svårt att göra något originellt av den där händelsen i Dallas.

En annan viktig händelse som troligtvis kommer få utrymme, serien har redan nuddat vid den framväxande konflikten,  är Martin Luther Kings tal ”I have a dream”, som hölls i Washington DC vid Lincolnmonumentet 1963.

Många på Sterling-Cooper blev förvånade när sekreteraren Peggy Olson befordrades till copywriter, men redan 1963 blev faktiskt  Valentina Teresjkova världens första kvinnliga rymdfarare. Fast just detta lär väl inte tas upp i serien, som hittills inte blickat ut från Madison Avenue i särskilt stor utsträckning.

Men egentligen är det ju inte de historiska händelserna som sätter tonen i ”Mad Men”, utan cigarettrök, manschauvinism, hemmafruideal, kläder och frisyrer. Och musiken! Här finns soundtracket på Spotify för den som redan nu vill komma i stämning.

Foto: Lionsgate/Kanal 9

”Mad Men” är helt enkelt en andlöst snygg serie, och kanske framförallt: en serie som tar det lugnt. Något som i vår hektiska, 140-teckenstwittrade tid, annars tycks vara satt på undantag.

I kväll kommer åtminstone jag att sitta bänkad.

Lästips: SVD: ”Bakom den snygga fasaden”, Sydsvenskan: Manlig arrogans och mänskligt djup”
Andra bloggar om: Mad Men, Don Draper

Ellen Albertsdóttir

Dags för lite stadsvandring? FOTO: ISTOCK

Fördelen är att man kan ta allt i sin egen takt, vandrandes genom staden eller museet. Men den stora nackdelen är att det blir ensamt, du blir instängd med hörlurar och det blir svårare att dela upplevelsen med andra.

Trots detta:  ”Soundwalk” som är en av guidningana som SvD skriver om, verkar onekligen spännande. Soundwalk låter kända personer som ”känner området som sin egen ficka” guida oss genom städerna, som att New York-författaren Paul Auster ger en minnestur vid Ground zero. I guidningen ingår även musik, intervjuer och spridda vittnesmål. På så vis tillför guidningen trots allt något mer än en vanlig stadsvandring.

Eller vad sägs om joggingguider till Paris, Berlin och London, eller en Da Vinci-koden-guide i samarbete med Louvren? På Soundwalks hemsida finns flera smakprover för den som vill drömma sig bort till en annan stad, om än inte tid (klicka bara på de olika guidningarnas egna sidor). Även på hemmaplan finns guidning, till exempel i Malmö och företaget GuidetoMe har flera olika guidningar över svenska städer på sin hemsida.

Vad föredrar ni?

Ellen Albertsdóttir

Björnar på cirkus var förr ingen ovanlig syn. Foto: ISTOCK

I Sverige är vi dock mer intresserade av Jenny Lind, och det är det faktum att en stor musikalfilm görs i Hollywood om denna vår svenska näktergal som skapar dess svenska nyhetsvärde. Själv blev jag dock minst lika nyfiken på vem denna P.T. Barnum var, då det åtminstone för mig var ett okänt namn.

Sambandet mellan P.T. Barnum och Jenny Lind är att de reste på USA-turné tillsammans 1850-51, och det var då som Jenny Lind som ”The Swedish Nightingale” blev sin tids mest kända svensk. Barnums specialitet var i övrigt offentlig förevisning av mänskliga abnormiteter, dels på ”Barnum’s American Museum” i New York, dels under stora turnéer. Under så kallade ”freakshows” visade han upp allt från väldigt kortväxta personer till siamesiska tvillingar. Denna tids fascination av ”freaks” på cirkus har bland annat skildrats i David Lynchs Elefantmannen (1980) som baserades på Joseph Merricks öde.

Jenny Lind å andra sidan hade en världskarriär som inleddes redan 1844-48 då hon reste runt i bland annat Köpenhamn, Berlin, Wien och London. Jenny Lind är porträtterad på vår 50-kronorssedel, vid sidan om Selma Lagerlöf de enda svenska sedelkvinnorna, och hennes födelsedag har sedan 1901 namnet Jenny i den svenska almanackan.

Förra veckans bloggutmaning var filmer som kunskapsspridare, och ”The Greatest Showman on Earth” har potential att sprida ännu lite mer kunskap om såväl Barnum som Lind, med en ganska stor brasklapp för att dramaturgin då och då vinner över faktakollen. Har ni några exempel på historiska filmer med brister i verklighetsanknytningen? Det får bli dagens (blogg)utmaning, koppla det gärna till uppslagsord på NE.se.

Ellen Albertsdóttir