En del menar dock att det bara är en liten del av de unga som verkligen är genuina digitala infödingar, och att resten är ungefär som den övriga befolkningen. Det passar alltså inte alla att flytta klassdiskussionen till Facebook – och att tro detta är ett pedagogiskt misstag. (Helt i klass med att mina högstadielärare ville att vi skulle ”brainstorma” hela tiden.)

I The Economist uttrycks däremot tanken att de unga har ett ytligt förhållande till digitala verktyg och deras sociala och politiska potential – att då kalla dem digitala urinvånare är alltså överdrivet. En studie från tankesmedjan Pew Research Center visade också att unga Internet-användare mellan 18-24 var i minoritet när det kom till att använda webben för att mejla en politiker, men i majoritet när det kom till att gå med i till exempel en Facebook-grupp.

Det senare kan ses som ett ytligt sätt att visa upp sina politiska uppfattningar till alla man känner. Och det är det nog – på ett sätt. Politik kan vara lika identitetsskapande som vilka böcker man helst läser, eller filmer man gillar. Men att unga inte mejlar en politiker kan bero på att man inte har den vanan – och då blir ”slacktivist”, ett populärt öknamn på dem som enbart engagerar sig genom Facebook-sammanslutningar, något nedvärderande.

Facebook-sammanslutningar blir trots allt ungefär som moderna namninsamlingar – med alla de brister som kan finnas i sådana. Men kan också använda sociala mötesplatser för att samordna protester av olika slag. Och det är väl då slacktivisten visar sitt rätta ansikte.

En ännu viktigare poäng, som också förs fram i The Economist, är däremot denna: långt ifrån alla födda mellan 1980 och 2000 är online. Det är alltför lätt att glömma bort att en stor del av världen fortfarande är offline.

Eller vad säger ni?

Uppdaterat 9 mars 15:08: Uppdaterade ”digital urinvånare” till ”digital inföding” – då det verkar vara en vanligare översättning. Själv tycker jag emellertid att ”urinvånare” eller ”urfolk” är trevligare att använda än ”inföding”. Vad tycker ni, förresten?

Den "nya" mobilen upplevs av många som något farligare än den gamla, fasta telefonen Foto: Hulger

På 1500-talet varnade till exempel den schweiziska forskaren Conrad Gessner för tryckpressen, och hur denna kunde skada våra sinnen. Något sekel senare var det i stället spridningen av tryckta tidningar som väckte oro, för om man läste nyheter själv i stället för att få dem i en kollektiv gemenskap blir man väl isolerad?

För att inte tala om radion! I musiktidskriften Gramophone gick det 1936 att läsa att barnen hade ”developed the habit of dividing attention between the humdrum preparation of their school assignments and the complelling excitement of the loudspeaker”. Där ser man. Känns det igen?

Numera är det ju nämligen Internet i allmänhet och Twitter, Facebook och liknande mötesplatser i synnerhet som drabbats av moralpaniken. Eller vad sägs om Telegraphs rubriker:  “Twitter and Facebook could harm moral values” & “Facebook and MySpace generation ‘cannot form relationships’”?

Vi blir alltid rädda för ny teknik, menar Vaugh. Åtminstone om man är över 35 år när den kommer, som Douglas Adams ska ha sagt. Men Nicolas Carr har skrivit en hel del intressanta texter om hur Internet och datorer gör att vi tappar förmågan att fokusera. Jag tror visserligen att han på många sätt har rätt i detta – många av oss i den yngre generationen tycks på grund av Internets alla distraktioner ha ett dalande uppmärksamhetskapital.

(För egen del kan jag säga att min självmedicinering nyligen bestod av J M G Le Clézios ”Allt är vind”, roman på långsam prosa. Rekommenderas! Om man har tålamodet.)

Men enligt Bell finns det inga tecken på att Internet står bakom några sinnesproblem. Han menar det finns studier som visar att de som är engagerade i sociala nätverksplatser tvärtom har mer utvecklade sociala liv ”offline” än andra. Däremot har TV negativa effekter på vår hälsa och vår förmåga att koncentrera oss, enligt Bell. Men eftersom TV numera är gammal teknik, snarare än ny teknik är det ingen som ifrågasätter dess självklara plats i våra vardagsrum. Twitter däremot!

Vad tror ni? Förstör Internet vår förmåga att fokusera? Gör radion det?
Eller är allt bara en slags konservativ moralpanik?

Foto: ISTOCK

Spotify, som både finns i en gratisversion och i en betalversion, har valt en liknande väg. Bo Hedin, grundare av Aftonbladet.se, kallar det för ”freemium” – där grunderbjudandet är gratis, men premium kostar pengar. Så, att man kan ta betalt även på webben börjar väl de allra flesta inse.

Men kan man ta betalt för nyheter? På SVD.se-bloggen läser jag att  12 procent av svenskarna säger att de är beredda att betala 50 kronor i månaden för att få läsa nyheter på webben. Vi har redan hunnit vänja oss vid att nyheter är gratis, dels genom webbtidningar, dels genom gratistidningar som Metro och City. Att ytterligare några procent kan tänka sig att betala för analyser och längre reportage är därför inte lika förvånande. Det kan jämföras med att NE.se har många betalande prenumeranter som är intresserade av längre uppslagsord och reportage, till exempel.

Har tåget då gått för att ta betalt för nyheter? Paula Marttila, som jobbat med betaltjänster på Aftonbladet och tar vid i SVD.se-bloggens bloggstafett, tror inte att ”den avgången någonsin har funnits i tidtabellen”.

Vad tror ni? Vad kan man ta betalt för på webben? Och vad förväntas vara gratis?

Ellen Albertsdóttir

”För 10 år sedan, när man slog upp information i uppslagsverk när man skrev skolarbeten så behövdes egentligen inte källkritik i samma utsträckning som behövs på nätet idag. Nationalencyklopedin är ju liksom källans ursprung. (Rätta mig gärna om jag har fel, jag är inte så insatt på hur det var på den tiden.)”

Jag är drygt tio år äldre än Gustav, men citatet ovan får mig att känna mig lastgammal. Källkritik behövdes dock även 1999, inte minst eftersom Sovjetunionen och Jugoslavien fortfarande var existerande länder i våra kartböcker… Men även vi använde Internet till våra skolarbeten. Vi fick dock lära oss att man inte kunde skriva ”Internet” i källförteckningen, att det var samma sak som att skriva ”biblioteket” (en mycket pedagogisk jämförelse). Så visst behövdes källkritik även då, Gustav! (Men förhoppningsvis har dagens skolelever lärt sig att ”Internet” inte duger i källförteckningen…)

Foto: ISTOCK

Samtidigt: det är sant att vi drunknar i information, vilket bara gör det ännu viktigare att vara källkritisk. På många skolor ligger nog NE.se, för att ta ett exempel, närmre tillhands än de traditionella uppslagsverken i bokform.  Men allt på Internet fungerar inte i skolarbetet, liksom inte heller allt tryckt material fungerar. Läraren och bloggaren Lilla O skriver till exempel: ”Det finns så mycket information idag och det är av yttersta vikt att kunna bedöma trovärdigheten i den. Källor kan även vara personer och att få in samhället och verkligheten i klassrummet är viktigt.”

Men hur ska man få eleverna att förstå detta? Det frågar sig bland andra Kristina Alexandersson på Stjärnkikarna (hon tar även upp källkritik på YouTube). Gustav ger henne och andra i viss mån rätt vad gäller oron, han medger att han inte är särskilt källkritiskt, och hans förslag är att man visar på oseriösa sidor och seriösa sidor. Det viktiga är dock att elever lär sig känna igen en seriös sida, på så vis handlar det framför allt om att lära sig en förståelse för källkritik, om ”ett levande ämne”. Till hjälp finns till exempel Skolverkets ”Kolla källan”, men också NE Skolas läropaket om källkritik (det senare är dock bara tillgängligt för er prenumeranter).

Det sista Gustav tror behövs är ” gubbe som åker runt med sina Powerpoint-presentationer” och skriker om farorna med Internet. Vad tror ni? Jag är särskilt nyfiken på vad ni skolbibliotekarier och lärare tycker.

Ellen Albertsdóttir

Reaktionerna på att han stängt sin blogg är starka. Det aktualiserar också flera frågor: är det bloggaren som äger bloggen? Eller får en blogg med ett sådant aktivt kommentarsfält ett eget liv, har man, moraliskt får man väl då säga, rätt att ta bort andras diskussioner? Blogge meddelar själv att han har en kopia av sin blogg, men att ingen annan kan nå den. Han har också spärrat alla arkivmöjligheter.

Hur ska man då göra? Förslag om k-märkning av domäner har förts fram, vilket påminner om UNESCO:s Världsminnessatsning. Men om man vill vara noga är väl bättre att UNESCO inkluderar digitala arkiv i sina satsningar. Även om man kan förstå liknelsen dem emellan fokuserar k-märkningen trots allt på fysiska byggnader och miljöer och inte på domäner.

Bloggelito skriver själv att det är en romantisk dröm att allt på webben ska sparas till eftervärlden. Det finns dock vissa försök, och archive.org är ett. Alla sajter finns dock inte sparade. Men många finns! Och nu, 2009, när man så smått börjar bli nostalgisk över Internet, är det faktiskt ganska spännande att klicka sig bak i historien (ja, faktiskt, även om den är kort). Titta till exempel på Aftonbladet, Sveriges första tidning med webbupplaga.

Här finns även en d-uppsats, ”Bevarandet av digitalt kulturarv: en del av museernas ansvar?”  framlagd vid Umeå universitet av Matilda Karlsson. Hon menar till exempel att museiutställningar av digitalt kulturarv kräver helt andra förutsättningar än utställningar av fysiska föremål.

Men att UNESCO faktiskt arbetar med dessa frågor visar inte minst  UNESCO:s ”Charter on the Preservation of the Digital Heritage” från 2003.  UNESCO erkänner även det digitala världsarvets betydelse, och att det förblir tillgängligt för alla beskriver FN-organet som ”a global issue relevant to all countries and communities”.

Ellen Albertsdóttir

Nyårslöften är en tradition som en del ägnar sig åt. Själv har jag ingen motivation till att börja lova stordåd mitt i den mörkaste och kallaste årstiden när kroppen går på sparlåga och är mer inställd på överlevnad än utveckling. Efter sommaren och semestern däremot, känns det mer naturligt att ta tag i sådant man vill ändra på. Det är då man har fyllt på energidepåerna och hunnit stanna upp och reflektera över sitt liv och hur man egentligen skulle vilja ha det. Visserligen rinner en del ”sommarlöften” snabbt ut i den sand som nyss silats mellan tårna på sommarens badstränder. Jag tänker på sådant som att gå upp och göra yoga en kvart varje morgon före frukost. Det var ju så lätt när man gjorde det på semestern. Men andra föresatser kanske kan starta en mer varaktig förändring.

Mottagliga för nytt

Så här års inför terminsstarten i skolorna är jag mycket ute och föreläser för skolpersonal om hur man kan använda NE.se i undervisningen. Gävle och Sollentuna var först ut i år. Det är den bästa tiden på året för lärarfortbildning då alla lärare är utvilade och planerar för fullt för höstterminen. Det är nu de är som mest mottagliga för att prova och anamma nyheter i undervisningen. Det är nu de pedagogiska sommarlöftena formuleras hos en engagerad lärarkår.

Att ändra sina vanor

- Det här kommer jag absolut att använda i undervisningen! hör jag ganska ofta efter att jag har visat och berättat om NE SKOLA och NE.se. Då blir jag väldigt glad. Men också lite orolig för att det ska vara som det där med yogan på morgonen. Intentionen finns men det blir liksom inget av det. Det krävs en hel del för att ändra sina vanor, i såväl privatliv som arbetsliv, och flera hinder kan behöva forceras.

Också-resonemanget

Förutom rena praktiska hinder såsom datortillgång och bredbandsuppkopplingar så visar undersökningar att det största hindret för att använda IKT (informations- och kommunikationsteknologi) mer i undervisningen är tiden. Visst vill man som lärare använda alla Internets möjligheter i undervisningen – men hur ska man hinna med det också? Också? Just det också! Ovanpå allt annat man brukar och bör göra som ambitiös lärare. ”Också-resonemanget” får mig att tänka på läraren och vännen Lena Alvåker. Vi samarbetade i olika läromedelsprojekt och när hon skulle inspirera kollegor att pröva nya saker i svenskundervisningen brukade hon prata om behovet av att ”städa sin pedagogiska garderob”.

Den pedagogiska garderoben

Den pedagogiska garderoben hade enligt Lena precis samma behov som den vanliga garderoben. Den måste städas och rensas ibland för att ge plats till nytt. Går man omkring i samma pedagogiska plagg år ut och år in och tvunget ska hinna använda allt man har i garderoben är det inte ens lönt att fundera på nytt. Om man däremot rensar ut med jämna mellanrum och gör sig av med en del plagg finns det plats på hyllorna när man ser något nytt som lockar. Givetvis slänger man inte allt gammalt när man rensar. Basplagg, favoritplagg och plagg för olika behov ska man vara rädd om. Men nya kombinationer av plagg uppstår också när man börjar se över innehållet i sin garderob. Vilken glädje det kan bli att se ett plagg som tidigare kändes lite sjaskigt få en helt annan utstrålning i kombination med ett nytt plagg. Till viss del handlar rensningen om att hänga med i modet, men det är viktigt med den personliga stilen och vissa plagg är klassiska och därmed tidlösa.  

Kanske kan denna klädliknelse vara till hjälp för alla er där ute som gärna vill prova nya saker och få med IKT i undervisningen. Låt det rent av bli ett sommarlöfte att rensa den pedagogiska garderoben. Och glöm inte att även de där favoritplaggen har varit nya och lite obekväma i början.

Några tips från NE till den pedagogiska garderoben:

Tävling tema vatten

Temapaket 

Läropaket

Läxhjälpen med interaktiva övningar

Jill McCabe

”De blev förvånade men inte arga. De gick tillbaka till sin bil och började köra söderut”, berättade Giovanni Medici, talesperson för Carpis regionala styre, då för Reuters.

De är inte ensamma. På BBC:s hemsida kan man göra ett quiz över andra fadäser. De värsta exemplen är rivningsfirman som förstörde fel hus och ambulansen som körde en ordentlig omväg. I det perspektivet är en lite längre bilresa under semestern ingen större katastrof… Men det dessa exempel har gemensamt är att de inblandade litar mer på en apparat än på sitt eget kunnande i geografi. Nord, syd, ö, fastland?  Capri-Carpi-paret litade till hundra procent på sin GPS.

foto: ISTOCK

I essän ”Is Google killing general knowledge” analyserar journalistikprofessorn Brian Cathcart riskerna med Google och GPS gör information så pass lättillgänglig att man inte längre behöver kunna något själv. Han frågar sig om det kan vara så att GPS och Internet, med Google i spetsen, underminerar vår allmänbildning. Denna fråga har varit aktuell förut, men Catchcart vill inte själv hoppa på det kritiska tåget. I stället jämför han med liknande tongångare vid tiderna för Gutenbergs boktryckarkonst på 1400-talet. Mänskligt tänkande och minne överlevde ju trots farhågorna.

Catchcart fascineras dock av hur snabbt tiderna förändras: hans studenter verkar inte ens ha övervägt att lära sig minnas fakta, detta då sökmotorer snabbt kan hjälpa till vid behov.  Här saknar jag dock ett källkritiskt perspektiv från Cathcarts sida, då allt som finns på webben ju är långtifrån korrekt. Vissa baskunslaper krävs dessutom alltid: du måste veta vad det är du letar efter.

Författaren ger också ett exempel från skolans värld, där det blivit viktigare att lära sig slå i en kartbok än att kunna rabbla världens alla huvudstäder. I den riktningen verkar även den svenska skolan ha gått, som jag har förstått det. Samtidigt är det svårt att vinna i TP utan dessa baskunskaper, och vissa av dem måste nog räknas till allmänbildningen.

Det intressanta med Cathcarts essä är att hans slutsats blir att vi inte måste välja. Det man lär sig på Internet kan enligt Catchcart både vara tillgängligt och demokratiskt, och dessutom: Internet finns kvar när du lämnar gymnasiet eller universitetet, så man kan alltid fortsätta lära sig nya saker på ett lätt sätt. Internet kan därmed göra fler allmänbildade:  ”We are bound to tap into it for general knowledge, and the young will do it first”, skriver Cathcart.

Själv tycker jag att NE.se är ett utmärkt exempel på detta. Dagligen uppdaterar vi också ”Visste du att” med intressanta och kul fakta till våra fans på Facebook och följare på Twitter, och det gensvar vi får på dessa gör mig övertygad om att allmänbildningen, och kunskapstörsten, frodas även på webben.

Ellen Albertsdóttir

Historiska presidenter vid Mount Rushmore Foto: ISTOCK

Vilken historisk person är du? Gå in på mobil.ne.se i mobilen och testa dig! Det är NE:s expert, historieprofessor Dick Harrison, som har kategoriserat 100 historiska personer enligt sex olika egenskaper. Själv blev jag Ulrike Meinhof, jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det när vänner i min bekantskapskrets samtliga blir betydligt lugnare kulturpersonligheter som Ingmar Bergman, Carl Larsson och Pär Lagerkvist. Ännu har dock ingen blivit Marilyn Monroe.

Vad blev du?

Ellen Albertsdóttir

Foto: ISTOCK

Att ungdomar föredrar gratis (webbradio, fildelad musik – Robson skriver i sin rapport att de flesta aldrig har köpt en skiva – och titta på YouTube) är kanske ingen nyhet. Men det som väckt störst uppmärksamhet är att Robson underkänner mikrobloggen Twitter.  Anledningen är att det blir dyrt för unga att uppdatera sin status genom mobiltelefonen, och de flesta inser också att få tittar på deras uppdateringar. Att få tittar gör det hela något meningslöst, menar Robson. Däremot är Facebook mycket populärt och alla han känner som har tillgång till Internet har också ett konto på Facebook.

Två genomgående budskap i rapporten är att unga, återigen enligt Robson, har lite pengar och stort behov av att styra sin egen tid. Få vill vara beroende av när TV-kanaler väljer att sända vissa program, och tjänster som BBC iPlayer (en svensk motsvarighet är till exempel SVT Play) gör därför att det vanliga TV-tittandet minskar. Och sedan var det ju det här med Twitter.

Weconverse bloggar om rapporten och dess svenska motsvarighet ”Varför ungdomar inte twittrar”. Bakom det senare, som är ett blogginlägg, står den 14-årige Gustav Holmström. Och Financial Times skriver om hur affärsvärlden fascineras av att få en inblick i ungdomarnas åsikter.

Givetvis är varken Matthew Robson eller Gustav Holmström representativa för alla ungdomar, och jag saknar inlägg från tjejer i samma ålder. Trots detta är det intressant att utgå från vad de har skrivit. Inte bara för investmentbanker och företag – även om de såklart är särskilt intresserade av att nå denna något svårflirtade målgrupp.

Samtidigt kan jag också tycka att Kulturbloggen, som ifrågasätter om det verkligen är en nyhet att ungdomar inte twittrar men gillar gratis, har en poäng. Det luktar kejsarens nya kläder, menar Kulturbloggen. Lite intressant är det ändå att törsten efter nya, och unga, perspektiv är så stor att en rapport ur en 15-årings infallsvinkel skapar rubriker över hela världen och kallas för årets hetaste medierapport.

Andra bloggar om ungdomar och Twitter: Johan Dalhberg, Jon Buscall, Peter Karlberg, Relevansanalys, Idagbloggen, Mario

Ellen Albertsdóttir

Foto: ISTOCK

På svenska, för man kan även söka efter särskilda språk, finns det dock bara ordböcker, och en bok av 1800-talsförfattaren Emelie Flygare-Carlén. Det är spännande att det är hon, och inte någon av de 1800-talsförfattare som vi pratar betydligt mer om i dag,  som får representera det svenska språket på denna digitala bokmässa.  För er som var kritiska till litteraturlistans brist på kvinnor kan det kanske vara trevligt att återupptäcka en något bortglömd kvinnlig författare?

Bakom World eBook Fair står, bland andra, det icke-kommersiella Project Gutenberg. I nuläget har Project Gutenberg, en riktig pionjär i sammanhanget, 30 000 gratisböcker i sitt arkiv. Den svenska motsvarigheten heter Projekt Runeberg (klicka här för att komma till projektets egen sajt). Projektet startade 1992, och fokuserar liksom Project Gutenberg på äldre litteratur. Anledningen till detta är att dessa saknar upphovsrättsligt skydd.

Tack till  Biologi & Geo-biblioteken för ett trevligt tips!

För den som vill ha tips på läsvärda klassiker att leta efter på World eBook Fair kan jag också rekommendera Högsbos biblioteks blogg, som bland annat skriver om klassiker som faktiskt går att läsa (och vilka som inte går, för den delen).

Ellen Albertsdóttir