”Tre fjärdedelar av eleverna uppfattade hemsidor från förintelseförnekare som mer trovärdiga än officiella sajter.”

En undersökning från 2008 från World Internet Institute har vidare visat att endast 44 procent av gymnasieeleverna i Sverige fått undervisning kring hur man bedömer olika Internetkällors tillförlitlighet. Samtidigt hade nästan hälften inte fått någon undervisning i källkritik alls.

”Och följderna av om vi släpper ut generationer utan källkritiska verktyg ter sig som rena skräckscenariot.
– Då får vi människor som är väldigt lättmanipulerande och i slutändan är mottagliga för totalitära inslag, säger Eva-Maria Flöög, som är universitetsadjunkt vid Bibliotekshögskolan i Borås samt föreläser och skriver om källkritik.”

På så vis är källkritik närmast en demokratisk fråga. Och viktig! Inte bara i skolan.

Klicka er in på Skolvärlden för att läsa mer om vilka konkreta råd som finns kring källkritik. Ett som jag fastnade särskilt för var att man ska lära eleverna att producera information, och inte endast konsumera.

Mer intressant läsning

1. An island is born (se en ö födas hos Huffington Post)
2. Olika strategier för att orka stressen (Skolvärlden) ”Läraryrket har blivit mer stressigt. Orsaken är alla förändringar.”
3. Coacher ska hjälpa lärare i nya klass 9A (SVT Rapport)
4. Lag stoppar inte rökning på skolgården (Lärarnas tidning)
5. Prisbelönt integration med barnen i fokus (Skånska Dagbladet)
   

Andra bloggar om: källkritik, utbildning, skola, undervisning

Många frågor utan enkla svar

Forskartorgets seminarium Sanning eller smaksak – vem bryr sig? väcker onekligen flera intressanta frågor. Hur får man allmänhet, journalister, politiker, väljare och konsumenter att förstå vad forkarvärlden kommit fram till? Och vems är felet när det inte fungerar? Som vetenskapsjournalist har jag ägnat över tio år åt att fundera på svaren, de senaste tolv månaderna på heltid för att skriva boken Prata som folk, Einstein! – att berätta begripligt om vetenskap.

Intressant och viktigt

Min syn på saken (så här långt) är att det inte finns några enkla patentsvar, men att det däremot finns en hel del erfarenheter som skulle kunna komma till stor nytta – för den som är villig att lyssna vill säga. En av mina övertygelser som forskningskommunikatör är nämligen att man inte kan tvinga människor att tycka att något är ”intressant” eller ”viktigt” att ta till sig. Folk måste övertygas om att det är det. Det är en uppgift som vilar lika tungt på alla som är inblandade i kedjan att kommunicera vetenskap till omvärlden – forskare, journalister, lärare, politiker och lobbyister.

Begripligt och relevant

Det som ska berättas måste göras begripligt och relevant, sättas in i sammanhang som berör och landa i just den verklighet som ens publik känner sig hemma i.  I dagens störtflod av information är det avgörande att som kommunikatör snabbt och begripligt kunna svara på frågan: Varför ska jag som lyssnare, läsare eller tittare bry mig om just det här? Lika viktigt är det att inse att vägen till omvärldens uppmärksamhet ofta sker till ett pris; som forskare måste man ibland våga välja ord och format som gör intryck på samhället utanför, men kanske inte imponerar på ens närmaste kolleger och chefer.

Balanserat och nyanserat

Men i en värld av experter som förenklar och uttrycker sig kort och ”folkligt” vems är ansvaret att balansera och nyansera bilden av forskarvärldens upptäckter, varningar och lösningar? På vems axlar vilar uppgiften att hjälpa omvärlden att avgöra vilken forskning som är ”sann” och vad som inte är mer än spekulationer och grundlöst tyckande? Och vems är felet att det så ofta misslyckas – på kvällstidningarnas löpsedlar eller i TV-soffornas ”expertdiskussioner”, för att inte tala om i politikernas valdueller?  Själv tror jag att det vore rent oklokt att försöka peka ut någon enstaka grupp som skyldig till allt detta. 

Klarspråk om hur vetenskap fungerar

En bättre väg att gå skulle nog i stället vara  att alla grupper som har makten och möjligheten att sprida vetenskapens slutsatser – forskare, journalister, lärare, lobbyister och politiker – börjar tala klarspråk om hur vetenskapligt arbete faktiskt går till: att forskare också är människor som kan tycka saker. Och att forskning är en process som leder fram till väldigt få definitiva sanningar, utan snarare bygger på att dess utövare gång på gång ges utrymme att ha fel och att ompröva sina teorier.

Om den bilden skulle spridas lika effektivt som den av forskarvärldens ständiga ”framgångar” och ”genombrott” så skulle det kanske leda till åtminstone en sak: att sprida det kritiska tänkande som gör det möjligt för vem som helst att skilja mellan fakta och åsikter, mellan sanningar och smaksaker. 

Kristoffer Gunnartz, Vetenskapsjournalist & forskningskommunikatör

www.kristoffergunnartz.com

Fakta eller åsikt?

Frågeställningen är mångfasetterad. En fråga handlar om vilka påståenden som är sanningar, dvs. med verkligheten överensstämmande. Vilka uppfattningar är smaksaker, dvs. en fråga om enbart tycke och smak, där inget alternativ är objektivt riktigare än de andra? Finns det klara skillnader mellan objektiva sanningar och smaksaker?

Det finns tecken som tyder på att det finns en osäkerhet kring vad som är möjligt att avgöra vetenskapligt och vad som inte är det. Dvs. på vilka frågor kan man finna objektiva svar? Och var finner man de objektiva svaren? Vad grundas denna osäkerhet i? Förmedlas för lite vetenskaplig information till allmänheten? Eller förmedlas den för dåligt? Eller är det allmänheten som inte vill ta emot den information som erbjuds?

Inom flera forskningsfält finns människor utanför forskningen som har mycket starka åsikter och uppfattningar vilka går tvärt emot forskningsresultaten: klimatskeptiker tror inte på forskningsresultat kring koldioxidens betydelse för klimatförändringar, religiösa kreationister hävdar att det naturliga urvalet omöjligt kan ha skapat dagens biologiska mångfald och scientologer misstror psykiatrisk forskning. Samtidigt finns självutnämnda experter som tjänar stora pengar på produkter (bl.a. skönhetsmedel, hälsokost och alternativmedicin) som påstås ha ett vetenskapligt stöd som de i själva verket saknar.

Det förekommer också fall av subjektiv och oärlig forskning som bedrivs med syfte att få en åsikt att se ut som en sanning. Historikerna Naomi Oreskes och Erik M. Conway har i boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming (http://www.merchantsofdoubt.org/index.html ) beskrivit hur detta skett i USA med stöd av bl.a. tankesmedjan George C. Marshall Institute (http://www.marshall.org/). Hur ska allmänheten kunna skilja forskningsresultat från påståenden som förs fram av en ”expert” med ett politiskt, religiöst eller ekonomiskt intresse i frågan?

Vems är ansvaret att hjälpa allmänheten att skilja mellan fakta och åsikter?

Forskare har ett ansvar att dela med sig av sin ämneskunskap. I Sverige ingår det ansvaret i universitetens och högskolornas tredje uppgift. Dessvärre väljer många forskare ändå att inte kommunicera med allmänheten. Ett skäl är att det är svårt. Hur gör man som forskare för att få omvärlden att lyssna och förstå vad man håller på med och vad man kommit fram till? Hur förmedlar man var gränsen går mellan forskningsfrontens osäkerhet och vetenskapens kärna? Hur berättar man om vetenskap och forskning så att allmänheten, politikerna och journalisterna förstår vad man pratar om? Kristoffer Gunnartz i panelen har skrivit en handbok i forskningskommunikation, ”Prata som folk, Einstein!”

Ett annat skäl till att forskare inte tar sig tid att kommunicera med allmänheten är att det inte anses ge tillräckligt mycket tillbaka, i form av meriter som räknas vid tjänstetillsättningar och anslagstilldelningar. Oreskes och Conway skriver att detta måste förändras; forskarnas meningsmotståndare tar sig tid att kommunicera, och trots deras begränsade antal har de en enorm effekt på samhällsdebatten.

Har medierna ett ansvar för att skilja fakta från åsikter?
I TV ses konflikter i sig som en tillgång: man kan bjuda in en från varje sida (t.ex. en klimatforskare och en klimatskeptiker), och på så sätt skapas dramatik, samtidigt som man låter ”alla” komma till tals. Hjälper eller stjälper detta neutrala hållningssätt tittarnas möjlighet att ta till sig fakta i ämnet?

Oreskes och Conway anser att medierna måste bli mer avancerade i sin bedömning av expertis. Avgörande i sammanhanget är att granska vilka bakomliggande intressen som finns. Grundläggande journalistisk källkritik alltså.

I Sydsvenskan beskrev Patrik Svensson nyligen hur ett pressutskick om en stor undersökning kring sex fått stort medialt utrymme. I Rapport citerades en läkare som rekommenderade Viagra. Man nämnde inte att Pfizer, företaget som tillverkar Viagra, stod bakom undersökningen. (http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1229175/Blatt-ett-intresse.html).

Som Patrik Svensson skriver: ”Det finns alltid ett intresse, det är alltid av angeläget intresse att känna till Intresset.” Forskare kan själva ha ett intresse som påverkar deras sätt att tolka sina resultat, så att dessa passar in i den egna världsbilden. Stamcellsforskare i länder där abort är förbjudet kan t.ex. vara mer angelägna att visa att stamceller från vuxna är lika användbara som stamceller från aborterade foster. Vetenskapens meningsmotståndare har också ett intresse. Det kan vara politiskt, religiöst, ekonomiskt eller annat. Vems är ansvaret att granska och lyfta fram dessa intressen?

Om du tycker att detta är intressanta och viktiga frågor och skulle vilja gå på seminariet, hör av dig till mig! NE har ett antal biljetter att dela ut.

Kristoffer Gunnartz har skrivit ett svar på denna texten, Sanning eller smaksak 2

http://www.kunskapsbloggen.se/2010/09/15/sanning-eller-smaksak-2/

Själv minns jag inte att källkritiska aspekter kom in i utbildningen förrän det var dags att skriva uppsatser vid universitetet. Så behöver det inte vara. Det finns utmärkta möjligheter att ta upp källkritik inom grundskola och gymnasieskola, se t.ex. NE:s temapaket Källkritik.

”För 10 år sedan, när man slog upp information i uppslagsverk när man skrev skolarbeten så behövdes egentligen inte källkritik i samma utsträckning som behövs på nätet idag. Nationalencyklopedin är ju liksom källans ursprung. (Rätta mig gärna om jag har fel, jag är inte så insatt på hur det var på den tiden.)”

Jag är drygt tio år äldre än Gustav, men citatet ovan får mig att känna mig lastgammal. Källkritik behövdes dock även 1999, inte minst eftersom Sovjetunionen och Jugoslavien fortfarande var existerande länder i våra kartböcker… Men även vi använde Internet till våra skolarbeten. Vi fick dock lära oss att man inte kunde skriva ”Internet” i källförteckningen, att det var samma sak som att skriva ”biblioteket” (en mycket pedagogisk jämförelse). Så visst behövdes källkritik även då, Gustav! (Men förhoppningsvis har dagens skolelever lärt sig att ”Internet” inte duger i källförteckningen…)

Foto: ISTOCK

Samtidigt: det är sant att vi drunknar i information, vilket bara gör det ännu viktigare att vara källkritisk. På många skolor ligger nog NE.se, för att ta ett exempel, närmre tillhands än de traditionella uppslagsverken i bokform.  Men allt på Internet fungerar inte i skolarbetet, liksom inte heller allt tryckt material fungerar. Läraren och bloggaren Lilla O skriver till exempel: ”Det finns så mycket information idag och det är av yttersta vikt att kunna bedöma trovärdigheten i den. Källor kan även vara personer och att få in samhället och verkligheten i klassrummet är viktigt.”

Men hur ska man få eleverna att förstå detta? Det frågar sig bland andra Kristina Alexandersson på Stjärnkikarna (hon tar även upp källkritik på YouTube). Gustav ger henne och andra i viss mån rätt vad gäller oron, han medger att han inte är särskilt källkritiskt, och hans förslag är att man visar på oseriösa sidor och seriösa sidor. Det viktiga är dock att elever lär sig känna igen en seriös sida, på så vis handlar det framför allt om att lära sig en förståelse för källkritik, om ”ett levande ämne”. Till hjälp finns till exempel Skolverkets ”Kolla källan”, men också NE Skolas läropaket om källkritik (det senare är dock bara tillgängligt för er prenumeranter).

Det sista Gustav tror behövs är ” gubbe som åker runt med sina Powerpoint-presentationer” och skriker om farorna med Internet. Vad tror ni? Jag är särskilt nyfiken på vad ni skolbibliotekarier och lärare tycker.

Ellen Albertsdóttir

”De blev förvånade men inte arga. De gick tillbaka till sin bil och började köra söderut”, berättade Giovanni Medici, talesperson för Carpis regionala styre, då för Reuters.

De är inte ensamma. På BBC:s hemsida kan man göra ett quiz över andra fadäser. De värsta exemplen är rivningsfirman som förstörde fel hus och ambulansen som körde en ordentlig omväg. I det perspektivet är en lite längre bilresa under semestern ingen större katastrof… Men det dessa exempel har gemensamt är att de inblandade litar mer på en apparat än på sitt eget kunnande i geografi. Nord, syd, ö, fastland?  Capri-Carpi-paret litade till hundra procent på sin GPS.

foto: ISTOCK

I essän ”Is Google killing general knowledge” analyserar journalistikprofessorn Brian Cathcart riskerna med Google och GPS gör information så pass lättillgänglig att man inte längre behöver kunna något själv. Han frågar sig om det kan vara så att GPS och Internet, med Google i spetsen, underminerar vår allmänbildning. Denna fråga har varit aktuell förut, men Catchcart vill inte själv hoppa på det kritiska tåget. I stället jämför han med liknande tongångare vid tiderna för Gutenbergs boktryckarkonst på 1400-talet. Mänskligt tänkande och minne överlevde ju trots farhågorna.

Catchcart fascineras dock av hur snabbt tiderna förändras: hans studenter verkar inte ens ha övervägt att lära sig minnas fakta, detta då sökmotorer snabbt kan hjälpa till vid behov.  Här saknar jag dock ett källkritiskt perspektiv från Cathcarts sida, då allt som finns på webben ju är långtifrån korrekt. Vissa baskunslaper krävs dessutom alltid: du måste veta vad det är du letar efter.

Författaren ger också ett exempel från skolans värld, där det blivit viktigare att lära sig slå i en kartbok än att kunna rabbla världens alla huvudstäder. I den riktningen verkar även den svenska skolan ha gått, som jag har förstått det. Samtidigt är det svårt att vinna i TP utan dessa baskunskaper, och vissa av dem måste nog räknas till allmänbildningen.

Det intressanta med Cathcarts essä är att hans slutsats blir att vi inte måste välja. Det man lär sig på Internet kan enligt Catchcart både vara tillgängligt och demokratiskt, och dessutom: Internet finns kvar när du lämnar gymnasiet eller universitetet, så man kan alltid fortsätta lära sig nya saker på ett lätt sätt. Internet kan därmed göra fler allmänbildade:  ”We are bound to tap into it for general knowledge, and the young will do it first”, skriver Cathcart.

Själv tycker jag att NE.se är ett utmärkt exempel på detta. Dagligen uppdaterar vi också ”Visste du att” med intressanta och kul fakta till våra fans på Facebook och följare på Twitter, och det gensvar vi får på dessa gör mig övertygad om att allmänbildningen, och kunskapstörsten, frodas även på webben.

Ellen Albertsdóttir

En (han var inte först) som däremot redan på 1970-talet ifrågasatte äktheten i Capas bild var krigsjournalisten Philip Knightley i boken Sanningen är krigets första offer (1975). Han menade att den var arrangerad, och sedan dess har debattens vågor gått höga: äkta eller falsk?

Fel plats, fel man
För tillfället (till och med slutet av september) ställs Capas verk ut i Barcelona (på Museu Nacional d’Art de Catalunya) och det är därför helt följdriktigt att det är från Spanien som nya signaler anländer om att allt inte står rätt till med ursprunget av Capas bild – som för övrigt var en av dem som gjorde honom till ett aktat namn inom fotojournalistiken (det var med bildandet av bildbyrån Magnum 1947 som han blev en ikon inom dokumentärfotografiet).

La Sagrada Familia i Barcelona Foto: ISTOCK

 Det nya bränslet till diskussionen om Capas berömda dödsögonblicksbild kommer från professor José Manuel Susperregui vid Universidad del País Vasco i Bilbao i boken Sombras de la fotografía (2009). Boken innehåller fyra essäer, och en av dem – ”Muerte de un miliciano” – uppehåller sig i detalj vid den fallande soldaten.

Professor Susperregui kommer i sin analys fram till (1) bilden är inte tagen där och när Capa påstått – i Cerro Muriano 5 september 1936 – utan 40 kilometer därifrån i Llano de Banda i närheten av byn Espejo, och där pågick inga strider förrän i slutet av september 1936. Vid den tidpunkten hade Capas bild redan publicerats i den franska tidningen Vu. Till den här slutsatsen har professor Susperregui kommit genom att jämföra det landskap som syns på Capas bild med Llano de Banda respektive Cerro Murciano. (2) Den man som påstås bli dödad på Capas bild, enligt uppgift skulle det vara Federico Borrell García, sköts förvisso till döds 5 september 1936 i Cerro Muriano, men han återfanns död bakom ett träd där han tagit betäckning och något sådant syns inte på Capas bild. Det senare var något som den spanska forskaren Hugo Doménech kom fram till i en dokumentärfilm (La Sombra del Iceberg) från förra året. I den framträder ett ögonvittne som 1937 dokumenterat Borrells död. En jämförelse mellan mannen på Capas bild och foton av Borrell visar även den att det inte är fråga om samma person. (3) Det är inte ens helt säkert att den berömda (famösa?) bilden togs med Capas berömda Leica utan i stället av en Rolliflex, möjligen tillhörig Capas fästmö och fotografkollega Gerda Taro.

Spelar då äktheten någon roll i sammanhanget? Cynthia Young, verksam vid International Center of Photography (ICP) i New York där Capas bilder finns deponerade, säger till sajten Buzzle.com: ”Oavsett vilket är det fortfarande ett utmärkt foto.” Må så vara. Men för den som tidigare i ”Den fallande soldaten” tyckt sig se döden i vitögat visar det nu inte mycket mer än vilket arrangerat foto som helst. Fake is fake. Eller?

Extern länk: Mail online: Arrangerad död

Arne Järtelius

Kunskapsbloggen vill vara ett levande forum för kunskap i alla dess former. Det kan handla om vad kunskap är och skulle kunna vara, hur nya kunskaper skapas, etableras och sprids samt vilka kunskaper vi har inom olika områden. Genomgående gäller för Kunskapsbloggen att hållningen till kunskap ska genomsyras av ett kritiskt tänkande med källkritik som ett viktigt sorteringsinstrument.    

Kunskapsbloggen befinner sig just nu i ett uppbyggnadsskede. Vi kommer inom kort att lägga ut de första inläggen och hoppas sedan – med avbrott för semestrar – att regelbundet blogga på om kunskap i alla dess former. Hör gärna av dig redan nu om det är något som du tycker att vi särskilt borde tänka på.