Foto: Martina Eriksson/Nationalencyklopedin

När något orosmoment dök upp vid den nära horisonten hanterades detta dock exemplariskt av demonstrationsledningen. Allting flöt på bra därför att människor var där för att uttrycka något de finner enormt viktigt på ett demokratiskt sätt. Demonstrationsledningen, liksom vi som deltog i tåget, hade förberett oss länge och väl på den här dagen. Humöret var på topp, vädret fint och kallt, stämningen hög, journalisterna hack i häl och tonen med polisen god. Det bråk som ändå uppstod under dagen märkte vi väldigt lite av i vår del av tåget. Det som istället slog en var hur mycket tid och engagemang stora mängder människor har lagt ner på just den här dagen. Det är vid sådana tillfällen man blir glad att leva och kunna verka i en demokratisk sammanslutning. Även om processerna är tröga och målet känns långt borta har vi inte gett upp.

Jag tror att tiden då vi kallas klimataktivister snart är över – deltagande samhällsmedborgare vill vi hellre se oss som. Klimatfrågan är helt fundamental för allt vi känner och tar för givet. Att inte engagera sig på något sätt är lite som att en mänsklig gestaltning av de tre berömda aporna – en med fingrarna i öronen, en med händerna för ögonen och en med täckt mun.

Att demonstrera är ett sätt att kämpa, men arbetet med nuet och framtiden pågår hela tiden, i stort och smått, i miljörörelsen och i annat föreningsliv, hemma vid köksbordet och inne på COP15. Jag hoppas innerligt att delegaterna inne på Bella Center förstår att framtiden är nu och att de har i stort sett hela världen bakom sig. De är världens (på olika sätt) utvalda och vi som vill vara en aktiv del av att forma samhället nu och i framtiden tänker inte låta dem glömma det. Inte heller kommer vi att sluta arbeta på alla plan vi kan efter COP15. Vi är många och vi blir hela tiden fler.

Foto: Martina Eriksson/Nationalencyklopedin

Tack för en underbar dag, denna globala klimataktionsdag den 12 december 2009. Målet är nu att våra barnbarnsbarn får läsa om oss och COP15 som en vändpunkt i historien till det bättre.

/Emelie Kärre, klimatkoordinator för Naturskyddsföreningens klimatnätverk

Foto: Martina Eriksson/Nationalencyklopedin

Så varför är jag där? En 22-årig svensk tjej? Och hur har jag ens fått tillträde till detta möte med världens ledare? Jo, så här funkar det: organisationer med ett direkt intresse i förhandlingarna kan ansöka hos UNFCCC-sekretariatet om att få ”observer status”, och kan då ackreditera medlemmar som får tillträde till förhandlingarna. FN vill öppna för insyn så mycket som möjligt. Jag har varit aktiv med klimatarbete lokalt i min hemstad Lund, i studentmiljöföreningen, och vi har bland annat gjort kampanjer med 350.org. Så jag sökte ackreditering genom 350 och fick det på grund av mitt engagemang i klimatkampanjer. Jag fick detta redan i somras och var med på förhandlingarna i Bonn i juni, och nu igen på det större mötet i Köpenhamn.

Jag, precis som många andra unga från jordens alla hörn, känner att världens ledare inte sköter sitt jobb – deras politik följer inte alls vetenskapliga råd, och därför håller enorma problem på att skapas som sedan kommer att dumpas över på vår generation. De som fattar besluten idag är inte de som kommer att drabbas mest, därför är det också en demokratifråga. Jag och andra unga är där för att trycka på och visa att det finns många som bryr sig. (Intervju med Sofi, en annan tjej på COP15.)

För de som räknar sig som unga i klimatrörelsen finns nätverket International Youth Climate Movement. Det har en organisk struktur där alla kan vara delaktiga och mejllistor med tips och information – nu under COP kommer nästan 200 mejl om dagen! Inom detta nätverk kan man – oavsett vilken organisation man är ackrediterad av – gå med i olika grupper. Det finns policygrupper, aktionsgrupper, media av och för unga, och så vidare.  Vi sysslar med lobbying bland annat i form av dialog med våra respektive regeringar.

Vi anordnar aktioner för att kritisera eller uppmuntra något som pågår i förhandlingarna för stunden och påminna om makthavarnas moraliska ansvar gentemot oss unga. i samarbetar även med andra NGO: er som inte hör till ungdomsrörelsen, till exempel professionella lobbyister från Greenpeace, WWF och så vidare. CAN, Climate Action Network, är en sammanslutning av sådana organisationer som jobbar otroligt bra på förhandlingarna och är väldigt kunniga. En nära vän till mig brukar säga att pessimism är en lyx för goda tider. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans på ett positivt sätt.

Vad vill vi uppnå? Vad förväntar vi oss? Jag är inte säker på om jag kan ge dessa två frågor samma svar. Jag vet inte heller vilka ”vi” jag kan uttala mig för. Men jag tror att de flesta i klimatrörelsen är eniga om detta: Vi vill hålla den globala uppvärmningen gott och väl under två grader (hellre en och en halv, enligt nyare forskning), vilket kräver enorma insatser. Det är en väldigt kraftig och snabb omställning som behöver ske i den ”utvecklade” världen för att nå dit, och dessutom behöver de länder som håller på att industrialiseras hjälp att inte bygga in sig i samma ohållbara system som vi gjort, men ändå utvecklas ekonomiskt. Detta måste ske på ett så rättvist sätt som möjligt, med hänsyn till olika länders olika kapacitet och olika typer av ansvar, och det måste vara juridiskt bindande.

Detta vågar inte jag förvänta mig att COP15-förhandlingarna ska klara av. Men utan rättvisa kommer fattiga länder inte att acceptera ett avtal, så är det bara. Det är ett stort och förödande glapp mellan vad som är politiskt möjligt och vad som är nödvändigt just nu, vilket är helt bisarrt egentligen. Vad jag hoppas är att denna insikt ska sprida sig i samhället, så att fler initiativ tas på andra nivåer – lokalt, regionalt och inom företag. I vissa länder behövs också omfattande kunskapsspridning.

Att vara på förhandlingarna är en möjlighet att lära sig hur internationell politik fungerar, att träffa högt uppsatta människor (som faktiskt också är alldeles vanliga människor), att se all dramatik med egna ögon och att försöka påverka. Men känslan i magen av ”wow – jag är här med Ban Ki Moon, Obama och de feta fiskarna!” lägger sig snabbt. Kvar finns snarare känslan av ”Herre Gud! Är det de här människorna som har världen i sina händer?” Och sedan: ”det är inte här världen kommer att räddas från katastrofala klimatförändringar”. Det räcker med en dag för att inse det. Global politik är svår, särskilt när den behöver vara radikal. Det funkar inte så bra. Hoppet står till lokala initiativ, en gräsrotsrörelse för samhällsomställning i varje land som driver på underifrån. Att inse det är ganska obekvämt – det blir ju jobbigare på det viset!

Men sen ser jag mig omkring på de tusentals vänner från hela världen som engagerar sig i mötet, och tänker: det händer redan. Det har aldrig varit så många från det civila samhället på FN-förhandlingar förut. Och det är ingen uppoffring att engagera sig i rörelsen, det är otroligt kul och givande. Maktmissbrukande kostymgubbar – ur vägen! Här kommer nästa generations ledare, och vi har vett att göra den gröna omställningen till en positiv möjlighet! Vi är inte beredda att offra våra bröder och systrar på Tuvalu och i Bangladesh, världens regnskogar och myller av arter och ett stabilt klimatsystem för att några ska kunna flyga till Thailand varje år, shoppa mängder av prylar och äta kött varje dag – och vi ser det inte som en uppoffring att ändra på det!

Vi ser det istället som en självklarhet och en chans att skapa en bättre värld. Vi har inget att förlora och allt att vinna på att stoppa klimatförändringarna. Vi kommer att göra allt vi kan för att lyckas, med stark vilja, arbete, inspiration och ibland med tårar och skrik. Men det mesta av omställningsarbetet gör vi leendes, tillsammans med våra vänner från alla världens länder, och med våra ofödda barn vid våra sidor.

/Ulrika Tegnér, bloggar på Coola Ner

Men kanske blir det en ändring på det under det instundande veckoslutet. Då ska nämligen inte mindre än tre olika demonstrationståg dra genom staden. Det börjar på fredagen med aktivisternas tåg. Under paroller som ”Our Climate – Not Your Business” och ”Don’t Buy The Lie” ska tåget, fördelat på fyra olika grupper, på olika sätt försöka stänga ned julhandeln för en dag.

På lördagen är det dags för klimatmötets största demonstration. Den samlar deltagare från inte mindre än 500 NGO’s (Non-Governmental Organizations), och totalt hoppas man att samla 60 000 deltagare som ska gå från Christiansborg till Bella Center.

På söndagen ska aktivister försöka blockera Köpenhamns hamn för att protestera mot fartygsindustrins förorening och utsläpp av koldioxid.

Nästa vecka är det så dags för de stora elefanterna (och ”klimatbovarna”) med Obama, Hu Jintao och Barroso att komma till Köpenhamn för att avsluta och ta äran åt sig för det man räknar med att klimattoppmötet har kommit fram till.

Arne Järtelius

Regnskog i Puerto Rico Foto: ISTOCK

Men det finns hopp. Förra året startade Brasiliens president Lula da Silva en internationell fond till skydd för Amazonas regnskog. Som alltid är det pengar som behövs. Annars riskerar det att bli som kolumnisten Thomas L. Friedman befarade häromveckan i New York Times: ”The only Amazon your grandchildren will ever relate to is the one that ends in dot-com and sells books.” Men som någon skrev i en kommentar till hans text: om det händer, har nog ingen tid att läsa böcker.

Ellen Albertsdóttir

NE.se fick en pratstund med Per Eliasson, själv miljöhistoriker och den som hållit i trådarna inför konferens avslutningsdag på Orkanen i Malmö. Vi började med att fråga vad det är för kul med att ägna sig åt miljöhistoria.

 - Om man utgår från miljö och miljöfrågor så är miljöhistoria ett sätt att lägga ett längre perspektiv på den miljö och de miljöproblem vi känner till i dag för att förstå dem på ett annat sätt än det gängse. Ta energifrågorna som ett exempel. Lägger man ett längre perspektiv på dem än bara 50 eller 100 år så ser man direkt att den tid i mänsklighetens historia som vi nu lever i är helt exceptionell. Jag skulle vilja kalla den för ett undantagstillstånd. På så vis kan man använda miljöhistorien för att angripa miljöproblemen. Betraktar man i stället miljön som historiker kan man säga att vi ger nya förklaringsmöjligheter och visar på andra orsaksfaktorer till varför miljön, i stort och smått, ser ut som den gör i dag. Miljöhistoria är också att sätt att komma in på konkreta förutsättningar för historien. Det finns många olika sätt att se på naturen och att förhålla oss till den, men sist och slutligen är vi alltid beroende av våra möjligheter att utnyttja och använda oss av naturen för vår överlevnad. Hur det kan göras kan vi lära oss av från historien.

Vad kan vi då lära oss av miljöhistorien för framtiden?

 - Det enda vi har att tillgå när vi ska förhålla oss till framtiden är kunskaper om det som redan hänt. Det är i det förflutna vi hämtar lärdomarna om hur vi ska agera i framtiden.

Kan du ge något exempel på det?

 - I Sverige satte en diskussion om försurningen i gång på 1960-talet. Det var den stora väckarklockan för miljöfrågor här i landet. Det var då man upptäckte att svavelhaltig olja som eldas omvandlas till svaveloxid som så småningom faller ned som svavelsyrlighet med regnet och orsakar en massa skador på både natur och kultur. Det försurningslarm som kom 1967 byggde vidare på att vi inte visste speciellt mycket om dessa samband i naturen och att vi därför måste vara väldigt försiktiga.

 När kom den svenska miljöhistoriska forskningen igång på allvar?

 - Det var redan på 1960-talet och de var även internationellt sett en föregångare på området. Den som startade den forskningen var dåvarande professorn i historia i Lund Birgitta Odén som startade ett projekt som hette natur och samhälle. I det såg man miljöfrågor som en politikfråga. Det handlade om konflikter om naturresursutnyttjandet. Under 1980-talet växte en annan miljöhistorisk inriktning fram i Umeå runt professor Sverker Sörlin. Den handlade mycket om idéhistoria och natursyn. Om läget i dag kan man väl att det finns en breddning i svensk miljöhistoria.

 Vad hoppas då Per Eliasson ska komma ut från den förestående första världskongressen i miljöhistoria?

 - För det första kommer det att ge ämnet än annan geografisk bredd än tidigare. För det andra tror jag att det samarbete vid har och har haft inför kongressen med universiteten i Roskilde och Köpenhamn kommer att kunna ligga till grund för ett miljöhistoriskt nätverk kring Öresund som kommer att kunna starta en gemensam forskning i ämnet miljöhistoria i framtiden. Jag hoppas även att kongressen ska ta ett beslut om att skapa en världsorganisation för miljöhistoria.

Externa länkar: Program för WCEH och Malmö högskola

 Arne Järtelius