Namn:

Född: 20 augusti 1945, fem dagar efter Japans kapitulation i andra världskriget

Sysselsättning: chefredaktör för NE sedan 1996, med i NE-projektet sedan 1986

Brinner för: min livskamrat Agnita, astronomi (min tidigare profession), goda viner och god mat – helst då ihop med goda vänner, Gotland (där jag föddes och dit jag snart ska flytta tillbaka), botanik (gärna orkidéer), fåglar och all natur samt böcker, filmer, musik …

Tips på bästa sättet att nå en läsare: skriv roligt och/eller kunnigt och se till att det blir intresseväckande

Lästips: Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann – men du har väl redan läst den?

Länktips: Den skrattande språkpolisen och Astronomy Picture of the Day

Vad jag sysslar med för tillfället: planerar för några resor: Jurabergen på gränsen mellan Frankrike och Schweiz samt Sydafrika och Peru. Till de två första resmålen blir det kombinerade vin- och naturresor. Peru återvänder jag gärna till eftersom det är ett av jordens mest spännande länder.

Förebilder: alla fantastiska kunskapsspridare som har fått Kunskapspriset

www.youtube.com/watch?v=AUuyD6cuyDI

Missa inte dessa små trevliga pratstunder, oftast på onsdagar, 08.15 på morgonen.

Arne Ekman, chefredaktör

Själv pratade jag sommaren 2009 med Leif Alsheimer, som tyvärr gick bort i somras, om just bildning. Intervjun finns här på bloggen och här finns hans lista med litteraturtips för den bildningstörstade.

I kommentarsfältet följer även kompletterande listor. För som signaturen t skriver: ”Vad gäller litteratur för ‘bildningstörstande’ så tycker jag faktiskt att det mest handlar om att läsa så mycket som möjligt, och gärna (lite) varierad litteratur. Det händer väldigt sällan att jag har noll behållning av en bok.”

Så här står det för övrigt om ”bildning” i NE:

”bildning (tyska Bildung) är ett centralt begrepp i debatter om skola och universitet. I nutida språkbruk ställs bildning ofta i motsats till utbildning. Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan.”

Vad tycker ni skiljer bildning från utbildning? Och vilken del bör man betona i skolans värld?

Mer intressant läsning

1. Nationella prov i fler ämnen (DN) ”Elever i årskurs 6 och 9 ska inom några år skriva nationella prov i historia, geografi, religionskunskap och samhällskunskap.”
2. Sveriges bästa lärare har nu utsetts (Kungl. Vetenskapsakademien) ”En lärare från Söderköping, en från Falun och två från Stockholm får årets lärarpris.”
3. ”Skolans struktur dödar elevernas motivation” (Skolvärlden) ”Vi föds som nyfikna varelser, med en stark lust att lära. Men den svenska skolan, i sin nuvarande form, lyckas inte ta tillvara elevernas naturliga nyfikenhet.”
4. Pojkar missgynnas i betygssättningen (Lärarnas tidning) ”Pojkar får betydligt lägre slutbetyg än flickor i förhållande till resultatet på de nationella proven.”
5. Kunskapssyn och dramaturgi i klass 9A (crw) ”Jag skrev i min förra post om 9A att serien ger föga underlag för att utvärdera de pedagogiska bitarna.”

Andra bloggar om: lärare, utbildning, skola, undervisning, Klass 9A, pedagogik, kunskap, kunskapssyn

Anders Jönsson är NE-redaktör i geografi. Det betyder att han har det ganska tunga uppdraget att uppdatera och nyskriva NE-artiklar i det ständigt lika levande området geografi.

Namn: Anders Jönsson

Född: Jag föddes 1957 i Lund och har varit den staden trogen hela mitt liv

Sysselsättning: geografiredaktör på Nationalencyklopedin med början 1991

Brinner för: utbildnings- och samhällsfrågor

Tips på bästa sättet att nå en läsare: Det gäller att försöka förstå vad läsaren vill använda texten till och inte försöka täcka upp alla tänkbara användningsområden. Det gör att jag försöker sätta mig in i ett användarperspektiv när jag skriver NE-artikar.

Lästips: Det är ofta ett stort mervärde i att följa ett författarskap och läsa flera böcker av samma författare. Författare jag uppskattat är portugisen António Lobo Antunes och japanen Haruki Murakami. En enskild bok som jag gillade mycket var Nattåg till Lissabon av schweizaren Pascal Mercier. Vad jag tycker om med den är att den på ett eftertänksamt och mycket subjektivt sätt tar upp vad som skulle ha hänt om man valt en annan väg för sitt liv eller om man till och med kunde leva om sitt liv. Läs den!

Länktips: NE.se är min favoritlänk alla kategorier. När jag själv är ute på Internet och söker brukar jag ofta börja med Statistiska centralbyrån.

Vad jag sysslar med för tillfället: Jag uppdaterar Nationalencyklopedins länderartiklar. Det händer ständigt saker som behöver läggas in.  För att våra användare lättare ska kunna hitta information och bakgrundsmaterial om konflikter och oroligheter i olika delar av världen presenterar vi  i dagarna en samling med ett urval av världens konflikter och de stater som är huvudpersoner i dessa. Sidan är dynamisk och kommer att uppdateras av NE:s redaktion löpande.

Förebilder: Det behövs inga.

Man ska däremot inte vara för hård. Det visar sig också att många ungdomar vet att tobaksrökning innebär en större hälsorisk om man börjar röka tidigt. Ända sedan den första undersökningen om ungdomars tobakskunskap genomfördes 1987 har ungdomarna också vetat att fostret kan skadas om en gravid kvinna röker. Jämfört med den senaste undersökningen 2003 vet nu också fler att huden påverkas av rökning.

Det första jag funderar på är dock hur många i resten av befolkningen som känner till att just passiv rökning kan ge allergi och att rökning kan ge magsår? Det är inte utan att jag blir nyfiken på hur resultatet hade blivit om man undersökt vuxnas kunskapsnivå om tobak. Vad tror ni?

Andra bloggar om: rökning, hälsa, kunskap, undersökning

Malesky har bland annat tagit reda på att den första e-boken var den amerikanska självständighetsförklaringen. Redan 1971 knappade grundaren av Project Gutenberg in detta dokument i en dator. ”Doktor Zjivago” publicerades dessutom först i Italien, inte i Sovjetunionen. Och William McKinley var den första amerikanska president som åkte i en bil.

Även om boken utgår från en amerikansk verklighet är vissa av uppgifterna ändå roliga för oss andra. Och det är viktigt lyfta fram bibliotekariens kunskaper sett till faktakoll, inte minst! Det måste ändå vara unikt att som nyhetsredaktion ha en bibliotekarie på plats . (Å andra sidan har en del svenska redaktioner, än så länge, researchers. Trenden går däremot mot allt allt färre själva ska besitta en allt större kompetens.)

Vad frågade du själv din bibliotekarie senast?

Fler intressanta idéer:

1. The World’s First Artifical Heart (The Atlantic)
2. Facebook Groups: Five Tips for Simple Social Networking (Time)
3. The N+1 Theory (A VC)
4. Mellanårsval med tekalas (NE)
5. Capturing the Atom Bomb on Film (New York Times)

Andra bloggar om: idéer, bibliotek, kunskap

Foto: Agnita Ekman

På bokmässans söndagseftermiddag samlades på Forskartorgets scen tre personer som med stor entusiasm pläderade för det mångformiga lärandet.

Det var Elisabet Nihlfors från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga fakultet, Arne Ekman från Nationalencyklopedin och Kunskapspriset samt Michael Nilsson, hjärnforskare och forskningsdirektör vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Vi fick höra om hjärnans alla fantastiska förmågor och hur man bör använda sig av dem för att hela livet tillägna sig nya och utvecklande kunskaper.

Hittills har det varit svårt för personer med kompetens inom olika områden att knyta band mellan sina discipliner och skapa plattformar för den gränsöverskridande verksamhet som kan resultera i nervpirrande pedagogik. Men från 2012 ska det finnas mer chanser för tvärvetenskaplig – och transnationell – forskning om ny pedagogik.

Denna pedagogik ska stimulera kreativiteten och ge känsla av sammanhang. Blev resultatet meningsfullt, hanterbart och begripligt?

I Sverige är vår kreativitet en fördel och styrka. Vi har en bredd på utbildningen. Även om det ”produceras” extremt många duktiga ingenjörer i t.ex. Indien så ska vi inte känna oss knäckta för det.
De 140 modersmål som företräds i Sverige är exempelvis en oerhörd tillgång som definitivt bör tas till vara.

Vår utbildning ska ge multimodal sinnesstimulans, dvs. förmedla utbildning i många former för att vi bättre och enklare ska ta till oss den. Tänk på t.ex. Drömmarnas hus, som är finalist i årets upplaga av Kunskapspriset. Där kombinerar man natur och kultur med att vara ute och röra på sig. Så sätter sig kunskapen!

Så ta med barnen ut i skogen, spela musik och dansa!

Agnita Ekman, NE-redaktör

Många frågor utan enkla svar

Forskartorgets seminarium Sanning eller smaksak – vem bryr sig? väcker onekligen flera intressanta frågor. Hur får man allmänhet, journalister, politiker, väljare och konsumenter att förstå vad forkarvärlden kommit fram till? Och vems är felet när det inte fungerar? Som vetenskapsjournalist har jag ägnat över tio år åt att fundera på svaren, de senaste tolv månaderna på heltid för att skriva boken Prata som folk, Einstein! – att berätta begripligt om vetenskap.

Intressant och viktigt

Min syn på saken (så här långt) är att det inte finns några enkla patentsvar, men att det däremot finns en hel del erfarenheter som skulle kunna komma till stor nytta – för den som är villig att lyssna vill säga. En av mina övertygelser som forskningskommunikatör är nämligen att man inte kan tvinga människor att tycka att något är ”intressant” eller ”viktigt” att ta till sig. Folk måste övertygas om att det är det. Det är en uppgift som vilar lika tungt på alla som är inblandade i kedjan att kommunicera vetenskap till omvärlden – forskare, journalister, lärare, politiker och lobbyister.

Begripligt och relevant

Det som ska berättas måste göras begripligt och relevant, sättas in i sammanhang som berör och landa i just den verklighet som ens publik känner sig hemma i.  I dagens störtflod av information är det avgörande att som kommunikatör snabbt och begripligt kunna svara på frågan: Varför ska jag som lyssnare, läsare eller tittare bry mig om just det här? Lika viktigt är det att inse att vägen till omvärldens uppmärksamhet ofta sker till ett pris; som forskare måste man ibland våga välja ord och format som gör intryck på samhället utanför, men kanske inte imponerar på ens närmaste kolleger och chefer.

Balanserat och nyanserat

Men i en värld av experter som förenklar och uttrycker sig kort och ”folkligt” vems är ansvaret att balansera och nyansera bilden av forskarvärldens upptäckter, varningar och lösningar? På vems axlar vilar uppgiften att hjälpa omvärlden att avgöra vilken forskning som är ”sann” och vad som inte är mer än spekulationer och grundlöst tyckande? Och vems är felet att det så ofta misslyckas – på kvällstidningarnas löpsedlar eller i TV-soffornas ”expertdiskussioner”, för att inte tala om i politikernas valdueller?  Själv tror jag att det vore rent oklokt att försöka peka ut någon enstaka grupp som skyldig till allt detta. 

Klarspråk om hur vetenskap fungerar

En bättre väg att gå skulle nog i stället vara  att alla grupper som har makten och möjligheten att sprida vetenskapens slutsatser – forskare, journalister, lärare, lobbyister och politiker – börjar tala klarspråk om hur vetenskapligt arbete faktiskt går till: att forskare också är människor som kan tycka saker. Och att forskning är en process som leder fram till väldigt få definitiva sanningar, utan snarare bygger på att dess utövare gång på gång ges utrymme att ha fel och att ompröva sina teorier.

Om den bilden skulle spridas lika effektivt som den av forskarvärldens ständiga ”framgångar” och ”genombrott” så skulle det kanske leda till åtminstone en sak: att sprida det kritiska tänkande som gör det möjligt för vem som helst att skilja mellan fakta och åsikter, mellan sanningar och smaksaker. 

Kristoffer Gunnartz, Vetenskapsjournalist & forskningskommunikatör

www.kristoffergunnartz.com

Fakta eller åsikt?

Frågeställningen är mångfasetterad. En fråga handlar om vilka påståenden som är sanningar, dvs. med verkligheten överensstämmande. Vilka uppfattningar är smaksaker, dvs. en fråga om enbart tycke och smak, där inget alternativ är objektivt riktigare än de andra? Finns det klara skillnader mellan objektiva sanningar och smaksaker?

Det finns tecken som tyder på att det finns en osäkerhet kring vad som är möjligt att avgöra vetenskapligt och vad som inte är det. Dvs. på vilka frågor kan man finna objektiva svar? Och var finner man de objektiva svaren? Vad grundas denna osäkerhet i? Förmedlas för lite vetenskaplig information till allmänheten? Eller förmedlas den för dåligt? Eller är det allmänheten som inte vill ta emot den information som erbjuds?

Inom flera forskningsfält finns människor utanför forskningen som har mycket starka åsikter och uppfattningar vilka går tvärt emot forskningsresultaten: klimatskeptiker tror inte på forskningsresultat kring koldioxidens betydelse för klimatförändringar, religiösa kreationister hävdar att det naturliga urvalet omöjligt kan ha skapat dagens biologiska mångfald och scientologer misstror psykiatrisk forskning. Samtidigt finns självutnämnda experter som tjänar stora pengar på produkter (bl.a. skönhetsmedel, hälsokost och alternativmedicin) som påstås ha ett vetenskapligt stöd som de i själva verket saknar.

Det förekommer också fall av subjektiv och oärlig forskning som bedrivs med syfte att få en åsikt att se ut som en sanning. Historikerna Naomi Oreskes och Erik M. Conway har i boken Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming (http://www.merchantsofdoubt.org/index.html ) beskrivit hur detta skett i USA med stöd av bl.a. tankesmedjan George C. Marshall Institute (http://www.marshall.org/). Hur ska allmänheten kunna skilja forskningsresultat från påståenden som förs fram av en ”expert” med ett politiskt, religiöst eller ekonomiskt intresse i frågan?

Vems är ansvaret att hjälpa allmänheten att skilja mellan fakta och åsikter?

Forskare har ett ansvar att dela med sig av sin ämneskunskap. I Sverige ingår det ansvaret i universitetens och högskolornas tredje uppgift. Dessvärre väljer många forskare ändå att inte kommunicera med allmänheten. Ett skäl är att det är svårt. Hur gör man som forskare för att få omvärlden att lyssna och förstå vad man håller på med och vad man kommit fram till? Hur förmedlar man var gränsen går mellan forskningsfrontens osäkerhet och vetenskapens kärna? Hur berättar man om vetenskap och forskning så att allmänheten, politikerna och journalisterna förstår vad man pratar om? Kristoffer Gunnartz i panelen har skrivit en handbok i forskningskommunikation, ”Prata som folk, Einstein!”

Ett annat skäl till att forskare inte tar sig tid att kommunicera med allmänheten är att det inte anses ge tillräckligt mycket tillbaka, i form av meriter som räknas vid tjänstetillsättningar och anslagstilldelningar. Oreskes och Conway skriver att detta måste förändras; forskarnas meningsmotståndare tar sig tid att kommunicera, och trots deras begränsade antal har de en enorm effekt på samhällsdebatten.

Har medierna ett ansvar för att skilja fakta från åsikter?
I TV ses konflikter i sig som en tillgång: man kan bjuda in en från varje sida (t.ex. en klimatforskare och en klimatskeptiker), och på så sätt skapas dramatik, samtidigt som man låter ”alla” komma till tals. Hjälper eller stjälper detta neutrala hållningssätt tittarnas möjlighet att ta till sig fakta i ämnet?

Oreskes och Conway anser att medierna måste bli mer avancerade i sin bedömning av expertis. Avgörande i sammanhanget är att granska vilka bakomliggande intressen som finns. Grundläggande journalistisk källkritik alltså.

I Sydsvenskan beskrev Patrik Svensson nyligen hur ett pressutskick om en stor undersökning kring sex fått stort medialt utrymme. I Rapport citerades en läkare som rekommenderade Viagra. Man nämnde inte att Pfizer, företaget som tillverkar Viagra, stod bakom undersökningen. (http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1229175/Blatt-ett-intresse.html).

Som Patrik Svensson skriver: ”Det finns alltid ett intresse, det är alltid av angeläget intresse att känna till Intresset.” Forskare kan själva ha ett intresse som påverkar deras sätt att tolka sina resultat, så att dessa passar in i den egna världsbilden. Stamcellsforskare i länder där abort är förbjudet kan t.ex. vara mer angelägna att visa att stamceller från vuxna är lika användbara som stamceller från aborterade foster. Vetenskapens meningsmotståndare har också ett intresse. Det kan vara politiskt, religiöst, ekonomiskt eller annat. Vems är ansvaret att granska och lyfta fram dessa intressen?

Om du tycker att detta är intressanta och viktiga frågor och skulle vilja gå på seminariet, hör av dig till mig! NE har ett antal biljetter att dela ut.

Kristoffer Gunnartz har skrivit ett svar på denna texten, Sanning eller smaksak 2

http://www.kunskapsbloggen.se/2010/09/15/sanning-eller-smaksak-2/

Nu finns en ny kategori: Svenska folkets kunskapsspridare. Alla pristagare i respektive kategorier tar emot 250 000 kr vardera ur kronprinsessan Victorias hand på Kunskapsgalan i Blå hallen.

Kunskapsbloggen har många fina läsare och följer en hel del intressanta bloggar, och jag funderar därför på om inte det finns någon bloggare där ute som skulle passa bra som  Svenska folkets kunskapsspridare? Vad tror ni?

Det är fritt fram att använda dessa fina äppelknappar om du vill driva kampanj för dig själv eller någon annan. Klistra då in någon av koderna nedan på din blogg eller hemsida.

<a href=”http://kunskapspriset.se/” target=”_blank”><img src=”http://www.kunskapspriset.se/images/2010/but_har_nominerat.gif” alt=”Jag har nominerat till Kunskapspriset” width=”130″ height=”130″style=”border:none”/></a>

<a href=”http://kunskapspriset.se/” target=”_blank”><img src=”http://www.kunskapspriset.se/images/2010/but_ar_nominerad.gif” alt=”Jag är nominerad till Kunskapspriset” width=”130″ height=”130″style=”border:none”/></a>

<a href=”http://kunskapspriset.se/” target=”_blank”><img src=”http://www.kunskapspriset.se/images/2010/but_jag_gillar.gif” alt=”Jag gillar Kunskapspriset” width=”130″ height=”130″style=”border:none”/></a>