Det budskapet gav i helgen Kinas premiärminister Wen Jiabao vid toppmötet mellan Kina och Afrika i den egyptiska semesterorten Sharm ash-Shayk. Samtidigt inpräntade han att Kinas inställning att inte blanda sig i de afrikanska ländernas inre angelägenheter står fast. Denna tillämpning av icke-inblandningsprincipen innebär att Kina inte kommer med pekpinnar och inte anser sig för goda för att göra affärer med ökända ledare som al-Bashir i Sudan eller Mugabe i Zimbabwe. Kina lägger sig helt enkelt inte i, utan får saker och ting gjorda, utan en massa snack.

Men är det kinesiska intresset för Afrika bara ett uttryck för en hänsynslös rovdrift på kontinentens råvarutillgångar, med oljan i första rummet? Eller är det i själva verket så att Kina är Afrikas nyckelpartner i utvecklingen av kontinenten? Det senare, hävdar Chris Alden, lektor vid London School of Economies, som i sin bok China in Africa (2007) ger en initierad och balanserad bild av en av nutidens viktigaste geopolitiska frågor.

Tips: Du som har tillång till stora NE.se kan läsa mer om relationen Kina-Afrika i reportaget Kinas väg in i mörkrets hjärta, som tar avstamp i Chris Aldens bok.

Anders Hansson

Den första uppslagsboken innehåller ord från a till assyriska:

Visste du att den etiopiska maratonlöparen Abebe Bikila sprang barfota när han vann OS-guld 1960? Med skor på fötterna vann den afrikanska löparpionjären guld även fyra år senare. En föregångare inom ett annat område var Gösta Adrian-Nilsson, som under signaturen GAN blev en av pionjärerna för abstrakt konst i Sverige.

Betydligt mer jordnära är den tunga och starka ardennern som ofta använts som arbetshäst. En annan slitvarg är förresten regissören Woody Allen, som brukar mäkta med en film om året. En av hans många filmer heter På tal om Afrodite, och på tal om just den grekiska kärleksgudinnan: alla hjärtans dag har faktiskt rötterna i en antik vårfest, trots den starka amerikanska prägel firandet har i dag. Även alla helgons dag blir alltmer amerikaniserad och kommersialiserad och kallas numera, egentligen felaktigt, ofta för Halloween.

Apropå helgon så är ”When the Saints Go Marching In” en svängig hyllning till forna tiders heliga män och kvinnor som jazzlegendaren Louis Armstrong bland många andra har spelat in. Trots sitt efternamn var ”Satchmo” mer känd som virtuos i trumpetens högre register än för att vara stark i armarna. Stark på alla sätt och vis är å andra sidan brottaren Ara Abrahamian. Men till skillnad från Abebe Bikila lyckades han aldrig ta något OS-guld oavsett hur väl han förtjänat ett sådant.

Som vi kan se har Abebe Bikila, Gösta Adrian-Nilsson, ardenner, arbetshäst, Woody Allen, Afrodite, alla hjärtans dag, alla helgons dag, Louis Armstrong och Ara Abrahamian en hel del gemensamt. De ingår dessutom alla som uppslagsord i band ett av nya NE i tjugo band. Missa inte chansen att lära dig mer om dessa och de övriga drygt 3 000 uppslagsorden!

Läs mer om NE:s samarbete med Expressen

Jag saknar dock fortfarande låtar som bidrar till kunskap, finns det några sådana? Eller handlar alla om kärlek och dans (och utesluter det ena egentligen det andra)? Den enda låt jag kan komma på handlar om fransk grammatik: Action Bikers ”La Conjugaison Pour Tous”.  Så bloggutmaningen fortsätter, nu med betoning på musik som kunskapsspridare. Dessutom efterlyses länktips på kunskapsspridande sajter. Skriv på er blogg eller i kommentarsfältet!

Andra som sprider, men framför allt bevarar, kunskap är UNESCO:s Världsminneslista, som till skillnad från Världsarvslistan som består av unika kultur- och naturhistoriska miljöer, fokuserar på värdefulla arkiv, dokument och skrifter. Nyligen gick UNESCO ut med vilka nya som utsetts på listan, och där återfinns bland andra Anne Franks dagbok och Magna Charta. Men också andra arkiv som vi av olika anledningar vill spara till eftervärlden, som UNRWA:s bild- och filmarkiv som skildrar de palestinska flyktingarnas historia. Detta är ett spännande initiativ som belyser det faktum att det inte enbart är kultur- och naturhistoriska arv vi vill bevara. Man kan ju dock fråga sig hur våra digitala arkiv ska kunna skyddas på ett säkert sätt. Nåväl,  på UNESCO:s hemsida finns en fullständig lista över de 35 nya världsminnena.

Låter choklad med bibliotekssmak gott? foto: ISTOCK

Och på tal om biblioteken som kunskapsspridare skriver Svenska Dagbladet i dag (tyvärr inte på nätet) om Facebookgruppen People for a library-themed Ben & Jerry’s flavor som lobbar för en bibliotekssmak på den amerikanska lyxglassen. Även The New Yorker skriver om fenomenet.

Glasser som Ben & Jerry’s handlar ju mycket om image, och det finns nog skapliga chanser för att biblioteksivrarna ska få igenom ”Chocolate Chip Bookie-Dough” (”Cookie dough”, en slags kaksmet, finns ju redan), eller vad sägs om ”Out-of-Print Pistachio” eller ”Writer’s block”? Vilken lycka för alla som gillar att leka med ord!

Finns det någon motsvarighet här i Sverige som borde ha ett bibliotekstema? Är det måhända dags att ge sig på Sia Glass och GB?

Ellen Albertsdóttir

foto: ISTOCK

1) Varför säljs DVD-skivor i större förpackningar än CD-skivor, trots att skivan i sig är lika stor?
Enligt Frank är det en anpassning till föregångarna, dels LP-skivan och dels VHS.

CD-skivornas förpackningar är ungefär hälften så breda som LP-skivornas förpackningar. På så vis slapp musikaffärerna byta ut sina hyllor – två CD-skivor fick plats där en LP-skiva tidigare hade stått. På motsvarande sätt är DVD-skivan en anpassning till filmuthyrarnas VHS-hyllor. Att DVD-förpackningarna är lika höga som VHS-förpackningarna (191mm) gjorde att filmuthyrarna, i en övergångsperiod, kunde visa upp nya DVD-filmer i samma hyllor som VHS-filmerna. Detsamma gällde konsumenterna: de kunde då ställa sina nya DVD-filmer i samma hyllor som VHS-filmerna tidigare hade stått.

Svaret blir alltså: för att det var mer praktiskt.

2) Varför hade kamikazepiloter hjälm?
De japanska självmordspiloterna (kamikaze) flög medvetet mot döden genom att störta med sina plan mot fientliga mål. Varför hade de då hjälm? Frank har flera möjliga förklaringar: att piloterna bland överlevde sina uppdrag, att de skulle vara skyddade under turbulens fram till sitt mål – men också att hjälmen var en symbolfråga för piloterna: ”Kamikazepiloterna var piloter, och alla piloter bär hjälm.”

3) Varför knäpper män jackor och skjortor åt höger och kvinnor åt vänster?
Efterson en majoritet av världens befolkning är högerhänt vore det logiska att både kvinnor och män skulle knäppa sina skjortor åt höger. Men så är alltså inte fallet. Det finns flera möjliga förklaringar till varför det är så, men den förklaring som jag har hört flest gånger och den som Robert H. Frank också använder är följande: kvinnor, till skillnad från män, klädde inte på sig själva utan fick hjälp av påkläderskor. För dem var det mer praktiskt om knapparna knäpptes till vänster.

Men kanske är detta en myt, för denna fråga har även fått ett svar på NE.se ”Fråga experten” av dräkthistorikern Elisabeth Thelander  (ni som är prenumeranter kan läsa hennes svar här). Hon menar att det troligtvis har att göra med medeltidens kvinnosyn, då figurnära kläder med knapp och knapphål började användas.  Enligt Thelander förknippas höger sida med ”ljuset, solen, framtiden och den manliga principen”. Vänster sida däremot, var förknippad med ”det förflutna, natten, månen och med kvinnorna”. Trots detta var knapparna förbehållna mannens dräkt i århundraden, och enligt Thelander var det först under 1700-talets senare år som kvinnors kläder började ha knappar (Thelander menar att det kan ha berott på att knappar är för lätta att knäppa upp, vilket skulle signalera att kvinnan var lättillgänglig). Enligt Thelander var det först under 1800-talet som man kunde se någon skillnad mellan herr- och damknäppning.

Och i Populär Historia skriver Lisa Öberg, docent i historia, att de olika knäppningarna medverkar till att skapa skillnader mellan könen: ”Knapparnas  och knapphålens placering medverkar i detta skapande av kön i klädernas värld.”

Trots att tiderna är annorlunda nu, utan vare sig påkläderskor eller medeltida kvinnosyn, lever knäppningen kvar. Franks avslutande analys, sett utifrån hans utgångspunkt kring kostnader och vinster, är att en skjorta som knäpps åt höger alltid kommer att uppfattas som en herrskjorta. Därför skulle den inte heller sälja så bra till kvinnor, tror Frank. Vad tror ni?

Ellen Albertsdóttir

Foto: ISTOCK

På svenska, för man kan även söka efter särskilda språk, finns det dock bara ordböcker, och en bok av 1800-talsförfattaren Emelie Flygare-Carlén. Det är spännande att det är hon, och inte någon av de 1800-talsförfattare som vi pratar betydligt mer om i dag,  som får representera det svenska språket på denna digitala bokmässa.  För er som var kritiska till litteraturlistans brist på kvinnor kan det kanske vara trevligt att återupptäcka en något bortglömd kvinnlig författare?

Bakom World eBook Fair står, bland andra, det icke-kommersiella Project Gutenberg. I nuläget har Project Gutenberg, en riktig pionjär i sammanhanget, 30 000 gratisböcker i sitt arkiv. Den svenska motsvarigheten heter Projekt Runeberg (klicka här för att komma till projektets egen sajt). Projektet startade 1992, och fokuserar liksom Project Gutenberg på äldre litteratur. Anledningen till detta är att dessa saknar upphovsrättsligt skydd.

Tack till  Biologi & Geo-biblioteken för ett trevligt tips!

För den som vill ha tips på läsvärda klassiker att leta efter på World eBook Fair kan jag också rekommendera Högsbos biblioteks blogg, som bland annat skriver om klassiker som faktiskt går att läsa (och vilka som inte går, för den delen).

Ellen Albertsdóttir

Fotboll foto: ISTOCK

Så långt är allt väl, och de sportintresserade – undertecknad hör definitivt dit – är bara att gratulera. Det är ju gott och väl att i alla fall något intresse är välförsett i kanalutbudet! Vad som i många sportsändningar är mindre bra är kommentatorerna. Vad som också är mindre lyckat är att tidningar och böcker – i synnerhet de senare – har så lite att erbjuda den som är intresserad av lite mer djuplodande information och kunskap om olika sporter.

Kunnande i botten
Med det inledningsvis sagda ska inte vara sagt att undertecknad vet bättre. Tvärtom. Den enda sport jag med någon liten framgång varit aktiv i är basket där jag under några korta år spelade i dåvarande högsta divisionen i klubben Oliv. När jag ser på basket på TV (livesport är som bekant något helt annat och mycket bättre) – en dåligt företrädd sport på de flesta europeiska TV-kanaler – kan jag därför med någon auktoritet uttala mig om det som händer på och vid sidan av planen.

I övrigt är jag mer eller mindre utlämnad till TV-kommentatorernas och – i förekommande fall – deras bisittares låtanden och tyckanden. Jag vill gärna betona UTLÄMNAD i sammanhanget. När någon (eller båda) av de nämnda guiderna sviker är det ju jag, den fåkunniga, som sitter där med min långa näsa och tvättade hals.

Inga namn på svikarna här. Flera av dem har just pensionerats eller är på väg ut ur rutan för att lämna plats för en ny och, förhoppningsvis, annorlunda och bättre bildad generation av sportkommentatorer. Det man kan hoppas på är att vad dessa har är först och främst en sak: gedigna egna erfarenheter på toppnivå av den sport de talar om. På andra livets områden är vi för det allra mesta omgivna av erfarna och välutbildade personer som talar för sina varor. Men inte när det gäller sport på TV. Där får man ibland vara glad om den som kommenterar simsport är simkunnig och att den som uppträder som expert på skidsport i alla fall vet hur man vallar ett par skidor. Dessa kommentatorer känns bäst igen på att de, när de ska intervjua någon, alltid inleder med ett fånleende: Hur känns det?

En kunnig kommentator med en riktig expert vid sin sida är ett team som har förmågan att skapa intresse för vilken sport som helst hos den okunniga eller rentav ointresserade samtidigt som de lyckas hålla de kunniga informerade. I sammanhanget tänker jag på namn som Elisabet Gustafson (curling), Magdalena Forsberg (skidskytte), Janne Gunnarsson (tennis), Peter Häggström (friidrott) och Glenn Strömberg (fotboll). Allra mest tänker jag på – mer om dem nedan – Roberto Vacchi och Anders Adamsson. Snacka om tandempar! Vad de gjort och gör för cykelsporten här i landet är värt en bragdmedalj. Till ovanstående bör denna trio från TV-sportens ungdom läggas: Bengt Grive (bordtennis), Torsten von Wachenfeldt (ridsport) och Göran Zachrisson (golf).

Sportfånar
Som bekant är det inte bara våra vanligaste TV-kanaler som är proppfulla med sport. Dagstidningarna är minst lika sportstinna. Men måste det mesta av det som skrivs i sportväg kännas så oengagerat, så repetitivt, så förutsägbart, så mallat, så klyschigt, så…? Att läsa om en match man sett på TV känns för det mesta helt meningslöst eftersom där huvudsakligen står vad man redan vet och att läsa om en match man skulle ha velat se ger ytterst sällan känslan av att man missat något.

Att det sedan ska vara så svårt för svenska journalister och experter att ta steget från kommentatorsbåset på TV eller från tidningens laptop och breda ut sig i en bok! Jo, ett och annat i bokväg har väl kommit genom åren, men vad har det varit annat än hyllningsskrifter, hagiografier eller hafsverk? Ja, det lite djupare och analytiskt tänkta och skrivna kostar mycket mer tid och kraft än det tar att snacka en match eller att skriva ett referat från någon tävling, men den som inte mäktar med mer än det visar med all tydlighet att kunskaperna inte sitter djupare. Den som i dag på svensk botten letar efter något både välskrivet och fullödigt om sport hittar det framför allt hos vetenskapligt skolade skribenter. Här får det räcka med att hänvisa till Idrottsforum. Har det inte stått där har det inte hänt!

Trots priser och utmärkelser i alla de möjliga sammanhang saknar Sverige ett pris för bästa idrottsbok. Anledningen är enkel: det kommer ut alldeles för få böcker i genren för att det ska finnas några bra titlar att nominera. Den som letar efter ett sådant pris tar sig lämpligen till Storbritannien. Sedan 1989 delar företaget William Hill ut Sport Book of the Year Award. Till det nomineras varje höst ett tiotal böcker och fem av dem placeras på en finallista. 2008, vid prisets 20-årsjubileum, gick priset till Marcus Trescothick för biografin Coming Back to Me. En tidigare vinnare av det priset känd för svenska läsare är Nick Hornby med Fever Pitch (1992).

Det lite märkliga i sammanhanget när det gäller bristen på svenska idrottsböcker är att sporten ju bjuder på så många intressanta ingredienser för en författare. Det vet P.O. Enquist, ett svenskt undantag i sammanhanget. Före honom visste storheter som Bertolt Brecht. Han skrev mycket om boxning, något som efter honom litterära tungviktare som Hemingway, Mailer, Oates och Simenon också gjort. En aktuell bok om löpning är den i nobelsammanhang omtalade japanen Haruki Murakamis What I Talk About When I Talk About Running (2008). En äldre bok som talar om samma sak är britten Alan Sillitoes Långdistanslöparens ensamhet (1962). Det finns uppenbarligen en hel del att lära av och lära ut om sport även för den sköna litteraturen. En annan sportkunnig brittisk författare är Martin Amis, som skrivit om tennis.

Cykelsemester
Årets upplaga av Tour de France startar i Monaco 4 juli och 350 mil och tre veckor senare går det som vanligt i mål i Paris. Det är vad jag vet och fortsatt tänker veta om årets upplaga av ”Touren”. Under mer än tio år med början 1996 satt jag som klistrad framför teven för att följa varje etapp av detta mastodontlopp på cykel. Att mitt intresse inleddes 1996 var säkert Bjarne Riis förtjänst. Finns det inga svenskar att heja på – internationell sport handlar som bekant väldigt mycket om nationalism – så får man ta det näst bästa.

Ett annat skäl att jag drogs med i loppets såväl tät, som klunga och svans var Eurosports båda kommentatorer, de ovan nämnda Vacchi och Adamsson. Detta cyklande tandempar har en förmåga som få andra att få tittarna att hänga kvar vid TV-apparaten oavsett vad som inte händer. När det gäller just långlopp som Tour de France, Giro d’Italia och Vuelta a España händer det, i alla fall utslaget över den tid och det antal mil loppen tillryggalägger, väldigt lite per kilometer. Men det bekommer Vacchi, som sitter där bakom på tandemen och trampar, och Adamsson, som sitt där fram och håller örnkoll på läget, föga. På något förunderligt sätt och med hjälp av ett på båda händer gediget kunnande om cykelsporten lyckades de i alla fall hålla mig kvar vid Tour de France fram till och med 2007. Men där tog det stopp. Det berodde inte på kommentatorerna utan på det faktum att dopningen helt höll på att ta över loppet. Hur kul är det i längden att sitta och titta på ett gäng fuskare?!

Något liknande hände den brittiska journalisten Jeremy Whittle. Han började skriva om Tour de France redan 1993. Det gjorde han i olika kapaciteter, bl.a. som utgivare av tidskriften Procycling. Förra året utkom han med boken Bad Blood: The Secret Life of Tour de France – för övrigt förra året med bland de fem finalisterna till det brittiska sportlitteraturpriset – där vi får följa författaren under de 15 år han på mycket nära håll följde ”Touren”. Boken formar sig från ett okritiskt följande av loppet till en, genom det han såg av hur i synnerhet EPO-dopningen alltmer kom att ta över loppet, mycket kritisk hållning till hela Tour-cirkusen. På så vis är Whittles bok en dubbel resa i ”Tourens” spår och den är skildrad på ett mycket ingående sätt både språkligt och till vad som händer under själv loppet.

Den som tänker följa årets Tour de France rekommenderas att gärna läsa Whittles bok. Man kan nöja sig med att läsa tiotalet sidor per dag i den för att gå i mål samtidigt med ”Touren”. Det skulle vara intressant att få veta vilken inställning till Tour de France som den läsningen kan ge.

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Foto: ISTOCK

• Fjodor Dostojevskij – Brott och straff (efter avslutad läsning kan man med fördel läsa den korta boken Sonjas godhet av Ove Wikström), Bröderna Karamazov
• Hella Haasse – I den långa väntans skog
• Vibeke Olsson – Molnfri bombnatt
• Bernhard Schlink – Högläsaren
• Douglass C. North – Västerlandets uppgång
• Eric Jones – The European Miracle
• Robert Musil – Mannen utan egenskaper (1900-talets bästa bok, men den kräver gott om tid, regelbunden läsning, lugn och uppmärksamhet i läsningen och avnjutes bäst i små, men regelbundna portioner – sommarläsning i hängmattan).
• Marcus Aurelius – Självbetraktelser
• Gustave Flaubert – Madame Bovary
• Niccolò Machiavelli - Fursten
• Alfred Döblin – Berlin Alexanderplatz
• Miguel de Cervantes -  Don Quijote
• Michel de Montaigne – Essäer
• José Saramago- Blindheten
• George Orwell - 1984
• Dante Alighieri – Den gudomliga komedin
• Herodotos - Historia (kan med fördel läsas ihop med Sture Linnérs utmärkta bok Herodotos: Den förste globalisten)
• Franz Kafka – Processen
• Thomas Mann - Bergtagen, Buddenbrooks
• Marguerite Yourcenar - Hadrianus minnen

Värt att nämna är att detta är Leif Alsheimers lista och inte någon officiell ”NE-kanon” över litteraturens storverk. Vilka litteraturtips som bör vara med på en sådan här lista varierar ju väldigt mycket beroende på vem man frågar. Just därför är jag väldigt nyfiken på hur din lista ser ut. Vilka författare och titlar skulle du vilja placera på en lista med litteraturtips för bildningstörstande? Vad är viktigt att ha med? Vilka hänsyn bör man ta, sett till författare och verk?

Ellen Albertsdóttir