Statsvetaren Henrik Oscarsson har skrivit ett intressant reportage om opinionsundersökningar och dess pålitlighet och betydelse: ”Opinionsval”. Dessutom har statsvetaren Maria Jarl skrivit ett reportage om skolpolitiken den senaste mandatperioden: ”Skolan i den politiska hetluften”.

Du kan också testa dina kunskaper i Kunskapsjakten om val och politik. Skriv gärna nedan hur många poäng du fick!

Andra bloggar om: val, språk, valrörelse

Tittar man på intresseorganisationer så har de faktiskt lyckats locka de unga. Amnesty hade 9 530 unga medlemmar, Rädda Barnen 5 100 och Djurens Rätt 3 924. Det politiska engagemanget finns alltså men det kan ta sig andra uttryck än partitillhörighet. Det är nog inte heller så konstigt att frågor som är mer avgränsade och konkreta – befria fångar, hjälpa utsatta barn eller värna om maktlösa djur – är lättare att ta till sig än ”politiska paket”. Detsamma gäller för många vuxna också.

I Malmö tänker man i alla fall försöka få så många som möjligt att utnyttja sin rösträtt i höst. Gymnasieelever ska få förtidsrösta på skoltid. I hela landet är det totalt cirka en halv miljon förstagångsväljare eller sju procent av alla röstberättigade. Det är en ökning med 15 procent jämfört med valet 2006.

Det återstår att se hur många av de unga som engagerar sig i valet.

Den svenska dagspressen har sedan ett antal år utmärkts av en allt större ägarkoncentration. Dessutom har alla de rikstäckande tidningarna, förutom Aftonbladet, en borgerlig ledarsida. Spelar det någon roll?

Färgen på tidningarnas ledarsidor avgör inga val. Om så vore fallet skulle till exempel inte Malmö, som nu, styras av Socialdemokraterna med stödpartier. Sedan Arbetet lades ner 2000 finns i staden två tidningar: Sydsvenskan (oberoende liberal) och Skånska Dagbladet (centerpartistisk). Malmö har haft vänsterstyre sedan 1994 och valen 2002 och 2006 har inte inneburit någon förändring.

Medierna bestämmer inte vad vi ska tycka. Men de bestämmer till stor del vad vi ska tala om. Ledarsidorna sätter dagordningen. Åsiktsmaterial citeras i andra artiklar och det som skrivs på till exempel DN-debatt hamnar ofta på nyhetsplats i tidningarna dagen efter.

Men ska inte journalistiken var åsyftat neutral, som det brukar heta? Jo, och det är absolut de allra flesta journalisters ambition. Samtidigt har de att anpassa sig efter yttre förutsättningar, som tidspress. Den som vill få ut sitt budskap behöver lära sig att paketera detta på ett sätt som underlättar för den stressade journalisten.

Det betyder bland annat att budskapet måste uppfylla kriterierna för tidningarnas nyhetsvärdering. Denna har i sin tur delvis förändrats i takt med att journalistikens villkor blivit annorlunda. Kommersialismen drar segerrikt fram över medielandskapet. Även den seriösa journalistiken anpassas till underhållningsmallen, med bland annat en allt starkare personfixering som resultat. Valet beskrivs följaktligen som en kamp mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Sakfrågorna kommer i skymundan. Det är tveklöst ett problem.

Mindre känd är utvecklingen i en av Sydamerikas ”doldisnationer”, Uruguay. Under första halvan av 1900-talet var landet ett latinamerikanskt föredöme. Ja, Uruguay var faktiskt en av världens första välfärdsstater, innan ekonomiska och politiska problem kvävde utvecklingen. Militärdiktaturen 1973–85 var inte lika blodsbesudlad som de som härjade i vissa av grannländerna, men landets fängelser fylldes likafullt av politiska fångar.

En av dessa fångar var den tidigare gerillaledaren José ”Pepe” Mujica, som nu har valts till Uruguays andra socialistiska president. Ett annat av diktaturens offer var Carlos –  sedan många år boende i Skåne –  som satt fängslad i sju år för att ha spridit socialistisk propaganda. Du som har tillgång till stora NE.se kan läsa om hans historia i reportaget Socialistseger gläder diktaturoffer.

Anders Hansson, NE-redaktör

Det budskapet gav i helgen Kinas premiärminister Wen Jiabao vid toppmötet mellan Kina och Afrika i den egyptiska semesterorten Sharm ash-Shayk. Samtidigt inpräntade han att Kinas inställning att inte blanda sig i de afrikanska ländernas inre angelägenheter står fast. Denna tillämpning av icke-inblandningsprincipen innebär att Kina inte kommer med pekpinnar och inte anser sig för goda för att göra affärer med ökända ledare som al-Bashir i Sudan eller Mugabe i Zimbabwe. Kina lägger sig helt enkelt inte i, utan får saker och ting gjorda, utan en massa snack.

Men är det kinesiska intresset för Afrika bara ett uttryck för en hänsynslös rovdrift på kontinentens råvarutillgångar, med oljan i första rummet? Eller är det i själva verket så att Kina är Afrikas nyckelpartner i utvecklingen av kontinenten? Det senare, hävdar Chris Alden, lektor vid London School of Economies, som i sin bok China in Africa (2007) ger en initierad och balanserad bild av en av nutidens viktigaste geopolitiska frågor.

Tips: Du som har tillång till stora NE.se kan läsa mer om relationen Kina-Afrika i reportaget Kinas väg in i mörkrets hjärta, som tar avstamp i Chris Aldens bok.

Anders Hansson

foto: ISTOCK

Nåväl och alltmedan, här följer nu ett utdrag ur rymdbloggen. Den ytterst beklagliga tidsfördröjningen beror på att signaler från yttre rymden, till skillnad från cyberrymden, endast kan överföras då sändaren är inom räckvidd för en satellit som passerar i sin omloppsbana. Dessutom har översättaren från utomjordingens språk haft tjänstledigt.

Stämningen på världens – förlåt, jordens – finansiella marknader under 2008 påminde vår utomjording om den atmosfär som brukar råda jordvarelser emellan i ett på tok för litet tält under en regnig och sur cykelsemester. Men när sommaren övergick i höst började det blåsa ordentligt snålt kring tältduken. Nu var goda råd riktigt dyra: slut på T-Gul och tändstickor till Primusköket, punka på samtliga däck, ingen pump och – framför allt – inga stålar.

En finansmarknad utan finanser låter onekligen som en förbryllande självmotsägelse, som en pilot med flygskräck eller en ordblind språkgranskare, noterade utomjordingen med överjordiskt lugn. Hur som helst, till sist visste den dåvarande amerikanske finansministern Henry ”Hank” Paulson ingen annan råd än att med mössan i hand gå till Kongressen, den federala lagstiftande församlingen i jordens mäktigaste land, och be om en faslig massa pengar: drygt 700 miljarder dollar i runda slängar.

En sådan räddningsaktion, då staten mer eller mindre öser in pengar i banker eller företag som annars riskerar att gå i putten, kallas ofta bailout på vardaglig engelska. Här har vi årets ord 2008 enligt det amerikanska förlaget Merriam-Webster, som försäkrar att häri ligger det inte någon värdering. Detta var helt enkelt det mest sökta ordet i ordboken Merriam-Webster.

Utomjordingen skriver vidare om sidan Google Trends som visar hur eftersökt ett visst ord har varit på sökmotorn Google under de senaste fem åren. Därmed kunde vår vän från yttre rymden – vederbörande hälsar så gott till alla jordvarelser – konstatera att antalet sökningar på ordet bailout 30 september 2008 sköt i höjden likt en ängel med hemlängtan. Mycket riktigt var det också just denna dag som representanthuset i den amerikanska Kongressen röstade nej till stödpaketet.

Senare följer mindre men ändå tydliga utslag på Google-mätaren: framför allt för 17 mars i år, då nyheten om utbetalda bonusar inom American International Group (AIG) väckte en folklig vrede. Denna finansiella koncern hade nämligen tidigare tagit emot en bailout på i runda slängar 170 miljarder dollar, något som ansågs sticka svårt i ögonen på människorna, som jordvarelserna kallar sig själva.

Ändå är det väl förunderligt hur livet på planeten Jorden går sin gilla gång trots alla rubriker och skriverier om den värsta krisen i mannaminne, vilket i människornas fall inte förefaller vara särskilt långt. Jordens undergång blir en annan gång, avslutade vår utomjording i sin rymdblogg.

Rikard Svartvik, redaktör för NE:s engelska ordbok

foto: RALPH NELSON/UIP

David Frost är, enligt filmversionen, en playboy,  men ”he knew television”. Och han visste att en intervju med Richard M Nixon, på tema Watergate-affären, skulle ge höga tittarsiffror. När Nixon tackat ja till intervjuerna, efter ekonomisk övertalning, får vi därför följa en intensiv förberedelsetid för David Frost.

Frost/Nixon beskrivs i DVD-filmens extramaterial (där man också kan se den ursprungliga intervjun) som ”a thinking person’s Rocky”, och det är en mycket spännande film för alla som är  intresserade av politik. Huvudpersonerna spelas av Frank Langella (Richard Nixon) och Michael Sheen (David Frost), som båda var med i den ursprungliga pjäsen (av brittiska dramatikern Peter Morgan).

Själva intervjun, och samspelet mellan de båda huvudpersonerna, är både tät och intensiv, och regissören Ron Howard lyckas hålla uppe spänningen i de nästan två timmar filmen varar. För Nixon, hal som en ål, har till en början smarta svar på allt, till och med på frågor rörande det mycket kritiserade Vietnamkriget. David Frost blir allt mer desperat, och man kan ana att intervjuaren Frost undrar om han, pratshowvärden, tagit sig vatten över huvudet.

Men även om den är verklighetsbaserad är den inte sann i alla aspekter. Vissa delar har ändrats för dramaturgins skull, till exempel var verklighetens David Frost inte alls lika grön som han framställs i filmen (och kanske då inte heller lika osäker på sin roll?). I NE kan man läsa om David Frost (i detta fall enbart om man är prenumerant) och där framgår att han förvisso hade en bakgrund som ledare för olika satirprogram, men att han redan 1969 intervjuade ingen mindre än Olof Palme! Detta var åtta år innan den uppmärksammade intervjun med Richard M Nixon. Därmed hade Frost, helt tvärtemot vad som sägs i filmen, visst erfarenhet av att intervjua politiska ledare när han gick upp för att möta Nixon.

”Frost/Nixon” är en mycket sevärd bit i det pussel som är Richard M Nixon, hittills den enda president som tvingats avgå i förtid. En annan pusselbit i Nixonbilden är de nya band som släpptes igår, inspelade i Vita huset en tid efter att han blivit omvald 1972.  Detta är särskilt intressant eftersom det ursprungligen var just inspelningsband som fällde presidenten efter Watergateaffären. Banden då avslöjade Nixons försök att hindra utredningen av skandalen. De nya banden består av tusen samtal, och ger en bild av en ganska säregen, tidvis pressad, president.

”Frost/Nixon” är inte den första skildringen av president Nixon, och troligtvis inte heller den sista. Men absolut en av de mer sevärda.

Ellen Albertsdóttir

Läs mer på NE.se:

• ”Konsten att installera en president”