Eleverna i franskgruppen har nu kommit vidare och fått ihop flera samarbetsföretag såsom t.ex. Nederman i Helsingborg, men två grupper saknar fortfarande samarbetspartner. Dialogerna med företagen kan handla om praktiska detaljer kring de franska veckor som går av stapeln i Lödde Centrum veckorna 18 och 19 och där företagen ska vara representerade på olika sätt. Det diskuteras naturligtvis också planer för Parisresan, målet med projektet, och vad de ska göra vid sina företagsbesök på plats. Till sin hjälp här har eleverna en elev från Procivitas i Helsingborg, Rebecka Hellerström.

På fredagen i vecka 19 anordnas också en loppmarknad. Här kommer man att kunna hyra ett loppisbord, köpa salami och gräddbullar, titta på en trollkarl (som eleverna fick kontakt med vid TUR-mässan i Göteborg) och naturligtvis loppisfynda!

Som i alla större projekt har motivationen tidvis trutit. Åttorna har nyligen varit ute på prao och då saknade vissa grupper viktiga kompetenser, medan andra blev helt obemannade. För en del elever har intresset dalat i så hög grad att de till och med funderat på att hoppa av. Finns det några tips för att komma vidare? Mitt personliga råd är att bita ihop och fortsätta. Projektet kan för alla inblandade bli ett minne för livet. Ta bara som exempel den grupp som besökte företaget MMA i Markaryd. Ingen av eleverna hade tidigare rest så långt på egen hand. På eftermiddagen fick deras lärare, Annhild Månsson, ett sms som lydde: ”Nu sitter vi på stationen och äter kinamat. Allt gick jättebra!” En liten del av projektet, men en seger i sig!

Läs tidigare blogginlägg och titta på gruppens eget material.

Marlene Hassel, marknadschef på Lödde centrum, följer gruppen under hela våren och vägleder inom projektledning. Hon tipsar t.ex. om hur man lånar parken av kommunen för loppmarknaden och att man måste ha polistillstånd och hon bistår med olika idéer och praktiska lösningar.

Under våren kommer gruppen att lära sig mycket av egna, praktiska erfarenheter. De står inför stora utmaningar när det gäller arrangemangen och behovet av sponsorer. Efter mitt första möte med gruppen måste jag dock säga att jag sällan möter motsvarande entusiasm i min egen vardag.

På NE SKOLA kommer gruppen att dokumentera hur projektet fortlöper. I deras läropaket finns redan dokumentmallar och länkar som projektgruppen använder och vi ser fram emot bilderna från diskot som ägde rum i fredags.

Läs mer om entreprenörskap i skolan i vårt tidigare inlägg.

Först något som varje journalist värd sitt salt ska känna till: en bra fråga är en öppen fråga. Vad? Vem? När? Hur? Varför? Hela idén med en intervju är ju att få den intervjuade att prata. Ja- och nej-frågor är således bannlysta. Om de inte bara är tänkta som en dörröppnare för en följdfråga. (Att det bland dagens idrottare har spridits en irriterande vana att inleda varje svar, oavsett hur frågan lyder, med ett ”nää…” är en annan femma.)

Ännu värre än ja- och nej-frågor är när journalisten bara kastar ut påstående. Snacka om att ha missförstått sitt uppdrag! Alltför ofta föregås frågor, eller påståenden, också av långa resonemang från intervjuarens sida som idrottaren sedan mest har att instämma i. ”Du var nere för räkning efter att ha genomgått en operation och sedan blivit sjuk. Norrmannen ledde med en minut när halva loppet var kört. Ändå kom du tillbaka och vann OS-guld. Det måste kännas underbart!” Vad svarar man på det?

Man ska dock komma ihåg att uppdraget är svårt. Såväl den lyckliga segraren som den besvikna förloraren saknar ofta ord, speciellt direkt efter genomförd tävling.

TV-sportens utsända har i de flesta fall gjort sin läxa så till vida att frågorna som ställs oftast är av den öppna sorten. Men det räcker inte att en fråga börjar med ”hur” för att den ska vara vettig. ”Hur nöjd är du?” – vad är det för fråga? Eller ännu värre: ”Exakt hur underbart är det här?”.

Då föredrar jag faktiskt sportjournalistikens ärkeklyscha ”Hur känns det?”. Det är ju trots allt det vi vill veta. Hur känns det att vinna OS-guld? Att det är omöjligt att förklara, hur bra frågorna som ställs än är, kan inte journalisterna hjälpa.

Säg den företeelse som inte anses värd att listas! Det görs sedan på längden, höjden, tvären och bredden. Varför denna till besatthet liknande listmani? Visst är vi i det här landet influerade av Luther, men frågan är om inte Carl von Linné är minst lika viktig. Låt mig komma med några förslag vad som ligger bakom vårt behov av att sortera och lista olika företeelser:

 (1) Kanske är listningen rentav något medfött? Hur kan det lilla barnet ganska snart veta vilken mat det tycker om och inte? Varför väljer det lilla barnet den ena leksaken framför den andra och det tredje barnet att leka med framför det fjärde? Finns det inte en början till någon rangordnande listning redan här?

 (2) Listorna är ett sätt för oss att få ordning på vår omvärld och skapa ordning i kaos. Oavsett livsfält – arbete, fritid, kultur – är listorna ett sätt att orientera oss i världen. Vilka filmer anses vara sevärda? Vilka restauranger är värda att besöka? Vilka yrken är populära? Hjälp!

 (3) Listorna är vidare ett sätt att se vilka hierarkier som gäller. Om majoriteten listar än det ena, än det andra högt eller lågt så är det ett lika enkelt som bra sätt att hålla sig à jour både med det som händer och vad som händer andra.

 (4) Listorna kan också fungera som en riktningsgivare och vägvisare i livet. Den som vill vara ”inne” kollar av listorna för att se vad som toppar dem inom olika områden. Den som vill vara ”inne” i en viss grupp kan använda sig av listorna för att veta vad hon eller han inte ska tycka om. Listorna är med andra ord ett listigt sätt att lista ut vad som gäller och inte för att kunna orientera sig i livet och i världen.

Testa gärna punkterna 2–4 på årets uppslagsord 2009: svininfluensa.

Fler inlägg om Årets uppslagsord på Kunskapsbloggen

Härlig hemester? Eller kanske till och med svemester? Foto: ISTOCK

Ordet ”sprita”, som i att sprita händerna, har ökat i användning, menar Språkrådet, men är det inte roligare med de helt nya orden? Slidkrans, lanserat av RFSU som alternativ till mödomshinna, är ett sådant exempel. Anledningen till lanseringen var att man ville komma runt de många myterna kring mödomshinnan – att det överhuvudtaget finns en hinna till exempel, detta då denna felaktiga uppfattning har utnyttjats, och fortfarande utnyttjas, för att kontrollera kvinnans frihet.

Att språk på många sätt också är politik visar även ordet ”fuldelning”. Jag kan inte säga att jag har hört ordet fuldelning tidigare  – men det låter ju onekligen mer negativt än det vanligare ”fildelning”. Ett annat politiskt ord är ”stjärnfamilj” , i betydelsen familj som inte är kärnfamilj. I paraplybegreppet ryms regnbågsfamiljer, familjer med adopterade barn likväl som den barnlösa familjen, för att nämna bara ett fåtal.

Men om jag ska välja ett favoritord blir det prokotta, detta då jag länge eftersökt ett svenskt alternativ till engelskans ”buycott” (även om det i detta fall ses som en försvenskning av ”procott”). Prokotta betyder enligt Språkrådet att man rekommenderar eller på andra sätt främjar företag som jobbar på ett bra sätt, men själv tänker jag nog främst använda det när jag shoppar schysst.

Vad alla dessa ord har gemensamt är att de är tecken i tiden, vilket påminner mig om NE:s jakt på årets uppslagsord 2009. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att skilja på helt nya ord, som slidkrans och stjärnfamilj, och ord som kanske mer säger något om året som gått, som sprita och spikmatta. Om vi då håller oss kvar vid de helt nya orden – vilket skulle ni då säga är era favoriter?

Ellen Albertsdóttir

Även på Twitter samlas de som tycker att ”defriend” är bättre än ”unfriend”, och upprördheten går att följa på  på #dictionaryfail. Att kategorisera inlägg på detta vis på Twitter kallas för ”hashtag”, vilket i sig var bubblare till äran som årets ord 2009. Det finns dock inte översatt till svenska, så vitt jag vet… Hashtagga?

Det är inte första gången som ett ord relaterat till sociala medier får denna utmärkelse. Redan 2004 blev ”blog” utsett till årets ord av Merriam-Webster och The Webster’s New World Dictionary utsåg förra året ”overshare” till årets ord, vilket kan beskriva att man publicerar för mycket personlig information på webben. På Språkrådets nyordlista för 2008 finns både bloggbävning och mikroblogg med, men en motsvarighet till ”unfriend” kommer inte av förklarliga skäl – det finns inte – bli årets svenska ord 2009.

Andra anglicismer som ”defrienda” och ”unfrienda” ger enbart ett fåtal träffar på Google – hashtagga ger faktiskt desto fler – och än så länge tycks det inte finnas något bättre beskrivning av gärningen än att ”ta bort en vän”. Anglicismer svämmar i övrigt över på Facebook, och det tycks vara fler som ”like”-ar en statusuppdatering (i sig ett nytt ord!) på Facebook än som gillar den, liksom att en del av mina vänner tycks ha tagit till sig ”tummen upp” även i möten ansikte mot ansikte…

Det engelska språkets dominans på Internet fortsätter alltså att smyga sig in i svenskan, samtidigt som språken givetvis alltid kommer att förändras över tid. E-post har till exempel allt mer ersatts av mejl i dagligt tal, och tänk att det funnits en tid då många att ordet ”mejl” vara en styggelse… Community och blogg är andra ord som numera används som självklarheter.

Men än så länge finns det alltså inget motsvarande ord för ”unfriend”, ett ord som till skillnad från blog och community är svårt att försvenska. Har ni några förslag? Vad säger ni själva?

Ellen Albertsdóttir

Med vad kallar man dessa som vi samarbetar med? Samarbetspartners kanske? Ja, till för en tid sedan så trodde jag också det men nu har jag lärt om. Det heter samarbetspartner – även om det är flera. Alltså en samarbetspartner, flera samarbetspartner. I alla fall om man ska följa rekommendationerna från Svenska Akademin och NE:s egen svenska ordbok. Pluraländelsen -s finns inte i svenska språket och ska därför helst inte tillämpas även om partner är ett engelskt låneord.

Min hjärna har väl förstått detta men det känns som om munnen inte har hängt med. Varje gång jag ska säga ordet partner i plural blir munnen överraskad när det tar slut efter r:et. Den hänger liksom öppen och bara väntar på att få sluta sig om ett s-ljud.

Denna inre språkkonflikt kanske beror på att jag är född i England men jag har tillbringat större delen av mitt liv i Sverige, är utbildad svensklärare och har sysslat med språk och texter i hela mitt yrkesliv.

Vad tycker du? Säger du flera partner eller flera partners? Eller har du en egen variant partnrar, partnor …?

Men är det något att deppa över? McWorther menar att han som lingvist visst kan ha glädje av de olika språkens vitt skilda grammatiska uppbyggnad, men att deras nytta för andra är begränsad. Alla småspråk måste ju inte talas aktivt, menar han, och är i stället Babels torn-nostalgisk och föreslår ett universellt språk: engelskan. Givetvis väldigt västcentrerat, men själva drömmen om ett universellt språk – som esperanto – är det många som delar.

Vilket språk ska bli det universella språket? Foto: ISTOCK

Många har ändå blivit upprörda över McWorthers essä, och på sin blogg svarar han på den kritiken. Där betonar han också den fråga som han ställer: finns det någon avgörande fördel hos mänskligheten att alla talar olika språk, i stället för att alla skulle tala ett och samma universella språk?

FN-organet UNESCO har även en hemsida särskilt ägnad åt de många språken i riskzonen, UNESCO:s Atlas of the World Languages in Danger. Själv blev jag lite förvånad över att skånska kvalificerat sig, och att det enligt UNESCO talas i Skåne, Halland, Blekinge och på Bornholm i Danmark (!). Jag tror dock inte att jag med min skånska skulle vara särskilt mycket bättre på att göra mig förstådd på Bornholm än vad andra svenskar kan. Institutet för språk och folkminnen har ett intressant klargörande om skånska som eget språk.

Ellen Albertsdóttir

- Det har blivit en sådan kolossal kantring på senare år mot samtidshistoriska föreställningar. Det är naturligt att vi ska syssla med detta också, men om kantringen blir för stor riskerar man att tappa viktig forskningskompetens, sa Eva Österberg.

Varför är det då viktigt att även blicka bakåt?

- Det är viktigt att vi kan se det moderna, vår egen tid, bakifrån och kritisera vår egen tid. Historiska förändringar är även ofta väldigt tröga processer. Om vi inte har en lite längre  tidsaxel kan vi inte se vilka förändringar som är intressanta. Vi behöver vara mindre närsynta, sa Eva Österberg.

Det finns även en praktisk funktion i att bevara klassiska språk, menade de båda.

- Tappar vi latinet tappar vi även en väg in till det förflutna, sa Mohammad Fazlhashemi.

Men egentligen är det inte språket i sig det handlar om.

- Vi ska inte bevara ett språk, vi ska bevara möjligheten att förstå en annan kultur, avslutade Eva Österberg.

Ellen Albertsdóttir

Jag saknar dock fortfarande låtar som bidrar till kunskap, finns det några sådana? Eller handlar alla om kärlek och dans (och utesluter det ena egentligen det andra)? Den enda låt jag kan komma på handlar om fransk grammatik: Action Bikers ”La Conjugaison Pour Tous”.  Så bloggutmaningen fortsätter, nu med betoning på musik som kunskapsspridare. Dessutom efterlyses länktips på kunskapsspridande sajter. Skriv på er blogg eller i kommentarsfältet!

Andra som sprider, men framför allt bevarar, kunskap är UNESCO:s Världsminneslista, som till skillnad från Världsarvslistan som består av unika kultur- och naturhistoriska miljöer, fokuserar på värdefulla arkiv, dokument och skrifter. Nyligen gick UNESCO ut med vilka nya som utsetts på listan, och där återfinns bland andra Anne Franks dagbok och Magna Charta. Men också andra arkiv som vi av olika anledningar vill spara till eftervärlden, som UNRWA:s bild- och filmarkiv som skildrar de palestinska flyktingarnas historia. Detta är ett spännande initiativ som belyser det faktum att det inte enbart är kultur- och naturhistoriska arv vi vill bevara. Man kan ju dock fråga sig hur våra digitala arkiv ska kunna skyddas på ett säkert sätt. Nåväl,  på UNESCO:s hemsida finns en fullständig lista över de 35 nya världsminnena.

Låter choklad med bibliotekssmak gott? foto: ISTOCK

Och på tal om biblioteken som kunskapsspridare skriver Svenska Dagbladet i dag (tyvärr inte på nätet) om Facebookgruppen People for a library-themed Ben & Jerry’s flavor som lobbar för en bibliotekssmak på den amerikanska lyxglassen. Även The New Yorker skriver om fenomenet.

Glasser som Ben & Jerry’s handlar ju mycket om image, och det finns nog skapliga chanser för att biblioteksivrarna ska få igenom ”Chocolate Chip Bookie-Dough” (”Cookie dough”, en slags kaksmet, finns ju redan), eller vad sägs om ”Out-of-Print Pistachio” eller ”Writer’s block”? Vilken lycka för alla som gillar att leka med ord!

Finns det någon motsvarighet här i Sverige som borde ha ett bibliotekstema? Är det måhända dags att ge sig på Sia Glass och GB?

Ellen Albertsdóttir