Marlene Hassel, marknadschef på Lödde centrum, följer gruppen under hela våren och vägleder inom projektledning. Hon tipsar t.ex. om hur man lånar parken av kommunen för loppmarknaden och att man måste ha polistillstånd och hon bistår med olika idéer och praktiska lösningar.

Under våren kommer gruppen att lära sig mycket av egna, praktiska erfarenheter. De står inför stora utmaningar när det gäller arrangemangen och behovet av sponsorer. Efter mitt första möte med gruppen måste jag dock säga att jag sällan möter motsvarande entusiasm i min egen vardag.

På NE SKOLA kommer gruppen att dokumentera hur projektet fortlöper. I deras läropaket finns redan dokumentmallar och länkar som projektgruppen använder och vi ser fram emot bilderna från diskot som ägde rum i fredags.

Läs mer om entreprenörskap i skolan i vårt tidigare inlägg.

Foto: ISTOCK

I Reason Magazine liknar Brendan O’Neill detta vid ”A Clockwork Orange” (1971) där den våldsälskande Alex, i filmversionen av Stanley Kubrick, omprogrammeras genom att tvingas titta på våld samtidigt som han lyssnar på Beethoven. Musiklyssnandet blir sedan detsamma för Alex som det nu blir för barnen i West Park School: en plåga.

Borde det inte vara givet att det bästa är om eleverna får upptäcka musiken i sin egen takt – och i rätt sammanhang? Den populäraste Debussy-låten på Spotify är trots allt ”Clair De Lune”, från ”Twilight”-soundtracket. Men i stället slösar rektorn på West Park School medvetet bort en hel genre som bestraffning. Synnerligen opedagogiskt.

Temple Grandin på TED Foto: www.ted.com

Grandin ser sig själv som en ”photo realistic visual thinker”, dålig på algebra men bättre på geometri, men det finns också ”pattern thinkers” som är duktiga på matte och musik, samt ”verbal thinkers”, som är dåliga på att rita. Alla behövs, säger Temple Grandin, för världen behöver ju trots allt olika slags hjärnor! Det hon är orolig för, och jag delar hennes oro, är att barns olika förutsättningar inte tas tillvara.

Vad händer med de autistiska barnen, de kanske inte hamnar i Silicon Valley där de hör hemma, menar Temple Grandin. (Som för övrigt inte heller tror att det hade funnits någon Silicon Valley om det inte vore för autism…) Själv tackar hon en entusiastisk lärare, och önskar att alla fick den möjligheten: man måste lockas in i vetenskapen, säger Grandin.

Så, se klippet!  Själv blev jag också sugen på att se den  film som nyligen har gjorts baserad på Temple Grandins liv, med Claire Danes i huvudrollen.

foto: ISTOCK

Skolverket ville ge den moderna historien, det vill säga från 1700-talet och framåt, mer utrymme. Man betonar att man vill att eleverna ska lära sig hur historia används i politiska och ekonomiska syften, och det är väl utmärkt: ifrågasättandet borde vara en viktig del i varje kurs i historia. Samtidigt är väl huvudproblemet att man bara har 200 klocktimmar historia i grundskolan. Då måste man prioritera, och allt kan knappast tas upp.

Per Eliasson, ämnessamordnare för den nya kursplanen, sammanfattar det väl i en intervju hos Vetenskapsradion:

”Ett argument kan nog bli att det är viktigt att läsa om antiken och demokratin i Aten för att man ska förstå dagens demokrati. Mitt svar är att om man då inte hinner att läsa om Sverige under 1900-talet, då har man nog missat en hel del när det gäller demokrati.”

Alla som har läst i skolan om Ådalskravallerna 1931 räcker upp en hand. Eller krisuppgörelsen 1933? Eller överhuvudtaget något om svenska statsministrar och svensk politik? I min skolhistoria finns det en uppenbar lucka.

Samtidigt har jag aldrig förstått varför man under skoltiden så sällan drog paralleller mellan olika epoker i olika länder. Varje område blir i stället som sin egen isolerade ö. Och skoltidens kronologiska ordning innebar att jag läste om bronsåldern och järnåldern på lågstadiet, och sedan aldrig mer.  Fokus riktades i stället mot världskrigen, men också mot att rabbla kungalängder och läsa om den svenska ”stoltheten”: stormaktstiden. Ständigt andra världskriget på olika sätt, men sällan 1900-talets senare halva, nästan aldrig kalla kriget. Det var som att man aldrig hann längre än till 1945.

De jugoslaviska krigen är ett annat exempel. Det är för nära i tid för att finnas i historieböckerna, men själv var jag för ung för att ha följt nyhetsrapporteringen när det hela utspelade sig. Oroligheterna visade sig bara i form av nya ansikten i klassen, en av dem med Bosnien och Hercegovinas flagga uppsatt i sin bänk. Och att detta skedde samtidigt som Daytonavtalet slår mig inte förrän jag skriver dessa rader. Kanske förtjänar nutidshistorien en plats i undervisningen, om inte i historieämnet så åtminstone i samhällskunskapen?

I somras skrev Arne Järtelius följande på denna blogg: ”Det finns som bekant en annan historia att berätta än den om krigen och inte ens historien om krigen behöver handla om det militära och dess ledare.” Visst måste historieundervisningen innebära mer än rabblande av kungalängder och krigiska slag (1709 sitter där det sitter, fastbränt i minnesbanken.)

Att det finns en annan historia visar bland annat Barbara Caine och Glenda Slugas ”Europas historia 1780-1920: ett genusperspektiv” (Natur och Kultur). Rekommenderas, för en historia om krig och revolutioner med ett något annorlunda fokus.

Skolverkets poäng var att man bland annat ville visa hur historia kan användas i politiska och ekonomiska syften. Att man då tvingas sålla bort vissa delar betyder inte att vi för den delen måste bli historielösa. Men det är viktigt att tänka på att makten alltid ligger hos dem som har rätten att skildra historien, och i detta fall: rätten att bestämma vilken historia som är viktig nog att platsa i undervisningen.

Håkan Persson

Jag heter Håkan Persson och de fyra sista åren har jag varit verksam som central utvecklingsledare på Sydskånska gymnasiet. Tidigare har jag, alltsedan 1990, arbetat  på gymnasienivå som lärare, med kombinationen Idrott och Biologi.
Intresset för skolutvecklingsfrågor och pedagogiska diskussioner har alltid legat mig varmt om hjärtat. Redan som lärare fortbildade jag mig ytterligare i pedagogik med fokus på alternativ pedagogik (portfoliometodiken) och mentorskap i skolan. De senaste åren har jag kunnat fördjupa mina tankar och reflektioner i mitt arbete som utvecklingsledare i en modern och  utvecklingsbenägen gymnasieskola. Jag brinner för skolan som en arena där barn och ungdomar får möjligheter att utveckla det som de har potential till, i sampel med de pedagoger som finns runtomkring.

En skola för livet

Vi föds alla som unika original med en hjärna som är förprogrammerad till inlärning och växande. Det ger sig uttryck i fraser som ”kan själv” där barnets vilja och kraft att lära sig ger kunskaper om barnet själv men även om miljön som barnet verkar i.

Vad sker när barnet kommer till skolan? Från olika miljöer och med olika personlighetsdrag och erfarenheter samlas varje år tusentals barn i skolor, klasser och grupper. Lusten och viljan som inledningsvis finns där att lära, att vilja och kunna själv, avtar allteftersom barnet vandrar uppåt i utbildningsstegen. Vad är det som gör att många elever upplever skolan alltmer hämmande, tråkig och kvävande ju äldre de blir? Varför denna inlärda hjälplöshet som ger sig utryck både hos eleverna och pedagogerna?  För många blir skolan ett tvång i väntan på det riktiga livet, speciellt för de elever som vägrar att vara kopior utan behåller sin unika originalitet. Varje elev som lämnar skolan som icke godkända eller som väljer att hoppa av gymnasiet känns som ett kollektivt misslyckande. Vad har hänt med vår skola som internationellt sett har ett gott rykte om sig?

Nyligen var jag på en studieresa i Bangladesh tillsammans med organisationen Den globala resan och fick där möjlighet att intervjua skolfolk, föräldrar och barn kring synen på utbildning. Bangladesh, ett av världens fattigaste länder, har utvecklats enormt de senaste årtionden och andelen analfabeter minskar stadigt. Utbildning är något värdefullt att satsa på och de vet att vägen ut från fattigdom heter utbildning. Problemet är bara att utbildning är inget som man får gratis. Efter primary school kostar det föräldrarna att skicka sina barn till högre utbildningar. I den lantarbetarfamilj jag fick bo och leva i långt ute på landsbygden blev det påtagligt då jag med egna ögon fick se en försäljning av en värdefull ko, bara för att få ihop pengar till en utbildning för en av sönerna. När jag frågade vad de skulle göra om de fick tillgång till mer pengar blev svaret: satsa på utbildning av barnen så att de får det bättre än vad vi fick! Och samtidigt, i en annan del av världen, så droppar många ungdomar av skolan då de upplever den tråkig, meningslös och hämmande… Hur har det kunnat bli så?

Vi i Sverige har inte råd att låta någon känna sig misslyckad eller förlorad i vår skola. Vi är ett litet land på jorden och behöver alla våra medborgares resurser för att kunna konkurrera med andra nationer. Vi behöver ungdomar som både vill, vågar och kan!  Vi behöver människor med gott självförtroende och god självkänsla som kan ta ansvar för sig själv, sin familj och landet. Vi kan skapa en skola som övriga världen vill lära sig mer om. Våra honnörsord om demokrati, kritiskt tänkande och samarbete skall vi värna om. Vi har fantastisk fina barn och ungdomar som alla bär på naturliga idéer om vad som är möjligt att åstadkomma. Vår skola måste bejaka dessa idéer och därmed bekräfta varje barns unika originalitet. Jag tror att våra barn och ungdomar aldrig någonsin kunnat så mycket som de kan idag. De lever i en förståelsevärld, de tänker sammanhang och de tänker kortsiktigt. Så ser ju livet ut idag! Den information och den kunskap som påverkar dem måste de få lov att processa så att det blir meningsfullt och passar in i deras verklighet. Vi behöver pedagoger som inser detta och som är hängivna sin uppgift, som ser sitt yrke som det viktigaste yrket i samhället och är stolta över det.

Barack Obama sa i ett av sina tal inför presidentvalet att ”enough is enough”. Han menade att utbildningen var det viktigaste ett land kunde satsa på och att gränsen var nådd för att slösa bort alltför många förmågor och talanger genom att erbjuda en skola som många ungdomar vände ryggen åt. Han menade att om USA vill vara världsledande så är det av största vikt att varje barns potential tas till vara. Han sa även att de lärare som var hängivna sin uppgift och visade resultat skulle det satsas på medan de lärare som inte levererade skulle de göra sig av med. Tuffa ord att höra för lärarkåren men också en signal om vad som krävs av var och en.

Kina visar med sin vision, där Kina skall vara världsledande inom ekonomin och utbildning 2020, att de måste närma sig väst. De lyfte bl.a. fram detta i sina femårsplaner att Sverige är ett föredöme gällande demokrati, kritiskt tänkande och samarbete. Jag träffade nyligen en delegation kinesiska skolforskare på en kongress i Kuala Lumpur som på allvar ställde sig frågan var vi var på väg i väst. De hade besökt ett antal länder i Europa som alla i sin skolpolitik var på väg mot mer kontroll, disciplin och bedömningar. De var mycket överraskade över denna utveckling då de själva önskade att de kunde gå i den andra riktningen mot en mer öppen och tillåtande undervisning. I den skolpolitik som sätter agendan nu i Sverige går vi mot en mer kontrollerande skola med ökade krav på lydnad och disciplin. Det finns krafter som verkar för omdöme bl.a. till 6-åringar vilket jag anser är omdömeslöst. Vilken 6-åring behöver ett omdöme? De är ju inne i lärandet och görandet. Vem har nytta av detta omdöme?  Nej, lägg tiden istället på att vara medupptäckare tillsammans med barnen för en ökad förståelse av den komplexa värld vi alla befinner oss i.

Vilken övergripande vision har vår skola? Var finns de visioner som kan leda och stärka oss pedagoger som verkar i skolan? Obamas och Kinas visioner ger dem kraft att arbeta målmedvetet framöver men hur står det till i Sverige? Själv har jag inte hittat någon tydlig vision som ger mig kraft att göra det som visioner förpliktigar. En tydlig vision förpliktigar samtliga som delar den till att arbeta hårt för att visionen skall bli verklig. Jag håller med Fredrik Svensson på Rektorsakademin som menar att skolan övergripande sett är visionslös just därför att skolpolitiker, skolledare och pedagoger i Sverige inte vill eller orkar anta den utmaning som en stark vision innebär. Det krävs krafttag av landets samtliga skolledare. De är befälhavare på skolskutan, de skall veta riktning på det moderna lärandet, inspirera och ställa krav på pedagogerna, vara pålästa och uppdaterade i den senaste skolforskningen. De skall veta vilken vetenskaplig grund deras verksamhet vilar på.

Det finns embryo till starka visioner i Sverige. Jag tror att entreprenörskap skulle kunna vara kärnan i en framgångsrik vision. Redan nu finns det skrivna strategier om entreprenörskap och i  de nya läroplaner och kursplaner som väntar runt hörnet kommer entreprenörskap troligtvis att få ett stort genomslag. Entreprenörskap finns också med bland EU:s åtta nyckelkompetenser och direktiv finns från EU att dessa åtta kompetenser skall skrivas in i varje lands utbildningsplaner. Styrkan med ett entreprenöriellt lärande är att skolan då kan bli en arena där idéer, upplevelser, meningsfullhet, talanger, passioner och hängivenhet motverkar den inlärda hjälplöshet och passivitet jag tycker skolan stundtals består av.

Vi behöver hängivna pedagoger som utövar ett relationsbyggande ledarskap, strukturerar lärandet med frihet att ta vara på initiativkraft, idéer och handlingskraft från eleverna. Vi behöver ett klimat i svensk skola där elever och lärare litar på varandra och där förhållningssättet är att alla elever vågar, vill och kan.  Vi behöver ett transformativt ledarskap där skolledare och pedagoger litar på varandra i utövandet av sin profession. Vi behöver även en skola som inser att lärandet sker överallt, såväl formellt som informellt, där både hjärta, hjärna och kropp är involverade.

Slutligen kommer här ett tips till alla pedagoger:
• Se och bekräfta alla elever
• Prata med alla elever
• Lär känna alla elever och deras drömmar, talanger och passioner
• Gå bredvid och supporta dem med feedback i deras lärande
• Gå långsamt så att alla elever hinner med!
Anammar vi detta så slipper våra unika original förvandlas till bleka kopior!

Håkan Persson

Efter att ha hört flera konkreta exempel på det entreprenöriella lärandet (hu, vad svårt det är att säga) från olika skolor insåg jag att så var det inte. Det handlade istället mer om ett förhållningssätt där man vill:
• ta tillvara elevers kreativitet och nyfikenhet
• uppmuntra att eleverna tar egna initiativ och ökat ansvar för sitt arbete
• öka elevernas inflytande över sin utbildning och sin egen utveckling
• ge eleverna tilltro till sin egen förmåga och möjligheten att kunna förverkliga sina egna idéer
genom att arbeta med ”riktiga” projekt där skolan samverkar med världen utanför.

Några intressanta punkter under dagen:

Vi lyssnade till två eldsjälar från Tolvåkersskolan i Kävlinge, Annhild Månsson och Anna Bengtsson, som berättade om hur deras skola håller på att skrota den traditionella praon till förmån för ett  genomgripande entreprenöriellt program för skolår 7-9. Sjuorna ska få arbeta med det gränslösa klassrummet och lösa uppgifter ute på olika arbetsplatser. Åttorna tar sig an konceptet framtidspiloterna där en grupp elever knyts till ett företag och tillsammans utför ett uppdrag. Niorna ska få ägna en lektion i veckan åt projektet Drömstart som handlar om att komma underfund med sina egna drömmar och skapa sin egen framtid. Elevernas gymnasieval ska få styra vilka företag de samverkar med.

Dagens brandtal höll Håkan Persson från Sydskånska gymnasieförbundet, Ystad. Han menade att om den svenska skolan ska förbereda eleverna för framtidens samhälle så är det helt fel väg att gå mot större likriktning och skärpt kunskapskontroll. Med erfarenheter av studiebesök i både Malaysia och Bangladesh pläderade Håkan för att se varje elevs unika möjligheter och att satsa på att fostra dem till att våga, vilja och kunna förverkliga sina egna idéer.

En som har förverkligat sina idéer var dagens sista talare Lisa Renander, VD för Go Enterprise. Som elev tyckte hon att det var trist att det fanns färdiga svar på de flesta frågor i skolan och att egna initiativ inte premierades. Efter att ha jobbat med ett Ung företagsamhet-projekt i gymnasiet inspirerades hon till att bli entreprenör och är numera VD i flera bolag hon själv har varit med om att starta. Idag anser hon att det största hotet mot hennes företag är att hon inte hittar rätt människor att anställa – människor som vågar ta egna initiativ och som har förmåga och motivation till att lära sig snabbt för att kunna lösa problem och få saker att hända.

Det är en stor och svår uppgift för skolan och lärarna att hjälpa eleverna att möta framtidens krav. Entreprenöriellt lärande kan vara ett sätt. Men det är ändå som Troed Troedsson påpekade. Barnen ska till en plats som vuxengenerationen inte känner till eller förstår men ändå ska man göra vad man kan för att hjälpa dem att förbereda sig. Eller som Troedsson också sa, ”man ska åtminstone inte jävlas med dem”.

Mikael frågade publiken om var de befann sig på en skala från Använder digitala lärresurser till Skapar egna digitala lärresurser. För att uppnå PIM nivå 2 och 3 måste man göra en egen PowerPoint-presentation respektive göra en film om ett pedagogiskt minne. De som jobbade med PIM hade alltså kommit en bit på skalan. En fråga som Mikael däremot inte ställde var om de delade med sig av de digitala lärresurser som de själva skapade. Och då menar jag inte till Skolverket utan till en bredare publik av lärare. För när man väl har kommit igång att skapa är dela med sig nästa steg.

Idag delar vissa lärare med sig av digitala lärresurser på sajter som Lektion.se och Teacher on Demand. En del skolor och kommuner uppmanar sina lärare att lägga upp sitt egenproducerade material på de egna hemsidorna och skolportalerna. På NE.se finns också möjligheten för lärare att skapa eget material i form av läropaket och Läxhjälpen-övningar och göra det tillgängligt för alla andra användare runt om i Sverige. Men än så länge är de som delar med sig en väldigt liten grupp vilket är synd för ju fler som delar med sig desto mer gemensamt material finns det att använda.

NE:s egna undersökningar visar att alltfler lärare kan tänka sig att dela med sig av eget material. Steget mellan tanke och handling är nog stort för många. Snarare en hög tröskel att kliva över än ett naturligt steg framåt. Det kan vara en fråga om tid – att det tar tid att ställa samman materialet, tagga det och ladda upp det. Tid som lärare idag inte har. Men den tiden hade man som lärare lätt sparat in på sikt när det fanns gott om material gjort av kollegor som man själv kunde använda.
Det kan vara en fråga om kompetens – att många ännu känner sig osäkra på hur man skapar digitala lärresurser. I takt med att fler och fler lärare examineras i PIM så borde detta hinder snart vara undanröjt. Tyvärr kan det också vara en Jantefråga – alltså att man som lärare inte ska tro att det man själv har gjort skulle duga för andra eller att publiceringen av eget material skulle innebära att man gör sig märkvärdigare än vad man är. Det skulle vara hemskt tråkigt om Jantelagen verkligen är en anledning till att tröskeln är så hög. Jag hoppas att jag har fel här. När jag är ute och pratar med lärare försöker jag verkligen peppa dem för att de ska dela med sig. Lärare är olika och alla har unika kompetenser och erfarenheter. Elever är också olika och behöver olika inlärningsmetoder och olika slags material för att lära sig. Att dela med sig och att ta del av andras material är enligt mig ett sätt att utvecklas som pedagog och att utveckla sin undervisning. 

Dela gärna med dig av dina tankar i detta ämne genom att kommentera detta inlägg!

Jill McCabe

”För 10 år sedan, när man slog upp information i uppslagsverk när man skrev skolarbeten så behövdes egentligen inte källkritik i samma utsträckning som behövs på nätet idag. Nationalencyklopedin är ju liksom källans ursprung. (Rätta mig gärna om jag har fel, jag är inte så insatt på hur det var på den tiden.)”

Jag är drygt tio år äldre än Gustav, men citatet ovan får mig att känna mig lastgammal. Källkritik behövdes dock även 1999, inte minst eftersom Sovjetunionen och Jugoslavien fortfarande var existerande länder i våra kartböcker… Men även vi använde Internet till våra skolarbeten. Vi fick dock lära oss att man inte kunde skriva ”Internet” i källförteckningen, att det var samma sak som att skriva ”biblioteket” (en mycket pedagogisk jämförelse). Så visst behövdes källkritik även då, Gustav! (Men förhoppningsvis har dagens skolelever lärt sig att ”Internet” inte duger i källförteckningen…)

Foto: ISTOCK

Samtidigt: det är sant att vi drunknar i information, vilket bara gör det ännu viktigare att vara källkritisk. På många skolor ligger nog NE.se, för att ta ett exempel, närmre tillhands än de traditionella uppslagsverken i bokform.  Men allt på Internet fungerar inte i skolarbetet, liksom inte heller allt tryckt material fungerar. Läraren och bloggaren Lilla O skriver till exempel: ”Det finns så mycket information idag och det är av yttersta vikt att kunna bedöma trovärdigheten i den. Källor kan även vara personer och att få in samhället och verkligheten i klassrummet är viktigt.”

Men hur ska man få eleverna att förstå detta? Det frågar sig bland andra Kristina Alexandersson på Stjärnkikarna (hon tar även upp källkritik på YouTube). Gustav ger henne och andra i viss mån rätt vad gäller oron, han medger att han inte är särskilt källkritiskt, och hans förslag är att man visar på oseriösa sidor och seriösa sidor. Det viktiga är dock att elever lär sig känna igen en seriös sida, på så vis handlar det framför allt om att lära sig en förståelse för källkritik, om ”ett levande ämne”. Till hjälp finns till exempel Skolverkets ”Kolla källan”, men också NE Skolas läropaket om källkritik (det senare är dock bara tillgängligt för er prenumeranter).

Det sista Gustav tror behövs är ” gubbe som åker runt med sina Powerpoint-presentationer” och skriker om farorna med Internet. Vad tror ni? Jag är särskilt nyfiken på vad ni skolbibliotekarier och lärare tycker.

Ellen Albertsdóttir

Är man då allmänbildad om man håller koll på nyheterna? Isabelle, som kommenterade Google-inlägget, gav i alla fall tipset till sina elever att använda tidningar som alternativ källa när Internet låg nere, och de därför stod helt handfallna. Kan det vara en idé?

Som journalist torde informationskompetensen även handla om att förstå betydelsen av vissa nyheter. Man måste väl ha en viss allmänbildning, och inte enbart den sorten som kan hämtas på Google, för att förstå att något är stort? Det vore synd om stora nyheter fastnar på vägen för att journalister inte förstår hur viktiga de är (det här kan jag tänka mig att en del i bloggosfären anser sker dagligen…). Men det är också utmaningen som allmänreporter: att kunna något om det mesta. Fast det är klart, en del händelser blir ju viktiga först i backspegeln.

I somras skrev jag också nyhetskalendariet för 2009 till NE:s årsbok, vilken innebär att dagligen skriva notiser om det viktigaste som händer rent nyhetsmässigt. Det vill säga: mycket av det där som kommer att bli historia. Detta förutsätter en koll på ALLT, vilket innebar att jag, för en gångs skull, även hängde med i diskussioner om sport och ekonomi, som annars inte tillhör mina favoritområden.

Är det då en brist på allmänbildning att inte förstå  Zlatans senaste mål? Kanske. Att ha koll på alla områden, inte enbart de egna favoriterna, är åtminstone en förutsättning för att klara NE:s nutidstest. Gör det du också, och berätta sedan hur det gick här nedan. Själv får jag medge att tumlarkunskap uppenbarligen inte var mitt område…

Ellen Albertsdóttir

Nyårslöften är en tradition som en del ägnar sig åt. Själv har jag ingen motivation till att börja lova stordåd mitt i den mörkaste och kallaste årstiden när kroppen går på sparlåga och är mer inställd på överlevnad än utveckling. Efter sommaren och semestern däremot, känns det mer naturligt att ta tag i sådant man vill ändra på. Det är då man har fyllt på energidepåerna och hunnit stanna upp och reflektera över sitt liv och hur man egentligen skulle vilja ha det. Visserligen rinner en del ”sommarlöften” snabbt ut i den sand som nyss silats mellan tårna på sommarens badstränder. Jag tänker på sådant som att gå upp och göra yoga en kvart varje morgon före frukost. Det var ju så lätt när man gjorde det på semestern. Men andra föresatser kanske kan starta en mer varaktig förändring.

Mottagliga för nytt

Så här års inför terminsstarten i skolorna är jag mycket ute och föreläser för skolpersonal om hur man kan använda NE.se i undervisningen. Gävle och Sollentuna var först ut i år. Det är den bästa tiden på året för lärarfortbildning då alla lärare är utvilade och planerar för fullt för höstterminen. Det är nu de är som mest mottagliga för att prova och anamma nyheter i undervisningen. Det är nu de pedagogiska sommarlöftena formuleras hos en engagerad lärarkår.

Att ändra sina vanor

- Det här kommer jag absolut att använda i undervisningen! hör jag ganska ofta efter att jag har visat och berättat om NE SKOLA och NE.se. Då blir jag väldigt glad. Men också lite orolig för att det ska vara som det där med yogan på morgonen. Intentionen finns men det blir liksom inget av det. Det krävs en hel del för att ändra sina vanor, i såväl privatliv som arbetsliv, och flera hinder kan behöva forceras.

Också-resonemanget

Förutom rena praktiska hinder såsom datortillgång och bredbandsuppkopplingar så visar undersökningar att det största hindret för att använda IKT (informations- och kommunikationsteknologi) mer i undervisningen är tiden. Visst vill man som lärare använda alla Internets möjligheter i undervisningen – men hur ska man hinna med det också? Också? Just det också! Ovanpå allt annat man brukar och bör göra som ambitiös lärare. ”Också-resonemanget” får mig att tänka på läraren och vännen Lena Alvåker. Vi samarbetade i olika läromedelsprojekt och när hon skulle inspirera kollegor att pröva nya saker i svenskundervisningen brukade hon prata om behovet av att ”städa sin pedagogiska garderob”.

Den pedagogiska garderoben

Den pedagogiska garderoben hade enligt Lena precis samma behov som den vanliga garderoben. Den måste städas och rensas ibland för att ge plats till nytt. Går man omkring i samma pedagogiska plagg år ut och år in och tvunget ska hinna använda allt man har i garderoben är det inte ens lönt att fundera på nytt. Om man däremot rensar ut med jämna mellanrum och gör sig av med en del plagg finns det plats på hyllorna när man ser något nytt som lockar. Givetvis slänger man inte allt gammalt när man rensar. Basplagg, favoritplagg och plagg för olika behov ska man vara rädd om. Men nya kombinationer av plagg uppstår också när man börjar se över innehållet i sin garderob. Vilken glädje det kan bli att se ett plagg som tidigare kändes lite sjaskigt få en helt annan utstrålning i kombination med ett nytt plagg. Till viss del handlar rensningen om att hänga med i modet, men det är viktigt med den personliga stilen och vissa plagg är klassiska och därmed tidlösa.  

Kanske kan denna klädliknelse vara till hjälp för alla er där ute som gärna vill prova nya saker och få med IKT i undervisningen. Låt det rent av bli ett sommarlöfte att rensa den pedagogiska garderoben. Och glöm inte att även de där favoritplaggen har varit nya och lite obekväma i början.

Några tips från NE till den pedagogiska garderoben:

Tävling tema vatten

Temapaket 

Läropaket

Läxhjälpen med interaktiva övningar

Jill McCabe